När natten kommer

I morgon måste jag ta tag i det sista runt begravningen. Jag har skjutit upp det i evigheter. Men nu närmar sig dagen då vi ska ta farväl och jag har saker kvar att ordna. Ena sonen har haft jobbigt att gå till skolan. Han har saker som han måste säga till Ernst i kistan. Vi försöker skriva ner alla saker  i ett brev. Så han inte känner att han glömmer nåt viktigt.  Och så han kan känna sig trygg i skolan och koncentrera sig på skolarbetet.  Brevet ska vi klistra igen och lägga i kistan. Ernsts maskot ska också följa med i kistan, och en sten med fin text på. Och så ska hans skyddsängel med. Han har en jättefin i trä med en  bön på baksidan. Den packade han ner i väskan så den följde med på alla behandlingar och operationer. Jag  tror att han kände sig trygg av att veta att han hade någon med sig som var en symbol för beskydd. Jag kan inte förstå hur rädd man är om man vet att man har en sjukdom och att prognosen är dålig och att man har stor risk att dö. Jag vet den isande rädslan, skräcken och paniken att inte veta om det är sista gången man somnar tillsammans. Den känslan kan jag. Men att veta att man räknas som döende..Jag antar att det är miljoner gånger värre. Och då kan det vara bra att ha något som känns beskyddande nära.
Nu när jag tar tag i begravningen så kommer det oundvikliga nära. Just nu känns det som min älskling är utomlands och tävlar och kommer hem snart. När begravningen blir så är det så definitivt. Då kommer han aldrig mera hem. Och jag vill inte ta farväl. Jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.

Jag ringde till Socialstyrelsen idag. Jag hade funderingar om jag skulle behöva komplettera yttrandet jag skrev. Handläggaren på Socialstyrelsen är en kvinna. En mycket trevlig kvinna. Jag hade mycket frågor. Jag är väldigt mån om att det ska bli rätt. Just att Ernst ska få upprättelse är viktigt för mig. Den här anmälan är viktig för mig. Man skadade mitt livs kärlek. Och det gör så ont i mig.
I alla fall så berättade handläggaren att allt jag skickat in nu lämnats till vetenskapliga rådet för vidare utredning. Och att när de är klara så får jag chans att yttra mig över deras beslut. Det kändes skönt. Hon tog mig på allvar, hon lyssnade och svarade på mina frågor. Och det kändes bra.

Det tar tid att ombilda sin familj. Vi saknar en viktig person i vår. Det känns fortfarande tomt vid matbordet..Jag vänder mig om för att fråga saker men han finns inte där. Idag har varit en sådan dag när saker farit runt i huvudet och jag funderat mycket. Jag har tänkt mycket på vår sista tid tillsammans. Ernst berättade hur han ville bli omhändertagen. Han berättade att han ville ha hjälp med allt som kunde inträffa när han blev sjuk. Han sa att om jag blir så sjuk att jag inte kan föra min egen talan så måste du göra det åt mig. Jag lovade det. Han ville få komma hem. Jag lyckades inte lösa det. Jag tänkte att han måste komma utomlands. Jag måste hitta hjälp. Han litade på mig att jag skulle hitta hjälp. Och han kom inte iväg. Jag vet att jag inte var hans läkare. Men jag kände att när ingen annan hjälper honom så måste jag. Jag är ju hans fru. Det är i nöd och lust, jag har ju lovat Gud att ta hand om honom om nöden skulle komma. Just i kväll känner jag att jag varit otillräcklig. Vissa dagar kan jag landa i att jag gjort vad jag kunnat. I kväll är jätteledsen för att jag känner att det borde varit annorlunda. Vi hade ju bestämt oss för att fixa det. Och han litade på mig. Han kämpade för sitt liv varje dag. Och han litade på att jag skulle hitta den hjälp som han behövde... Oftast kan jag känna att jag gjort allt jag kunnat. Men ibland känns det som jag svek honom. Han ville hem. Inte ens det kunde jag ordna.

Det är sent och jag ska lägga mig och sova. Det har vari en bra dag egentligen men med ett tufft slut. Jag tog mig iväg på träningen idag igen och fixade den utan att gråta denna gången. Väl hemma så kom de enorma saknaden över mig. Jag ville berätta att träningen gått bra, att jag kunde öka lite på vikterna.  Jag hoppas du är runt mig älskling och kan känna att jag var nöjd när jag kom hem. Jag hoppas du lägger dig bredvid mig i sängen i natt för jag behöver din tröst i natt. Jag är vilse utan dig. Och även om jag inte känner av dig så ber jag dig att leda mig rätt för jag behöver verkligen din vägledning. Hjälp mig somna tryggt i din famn i natt älskling. Vi saknar dig hjärtat, det är tomt här utan dig.


Klicka här