Varför lådsas ni inte se mig?

Igår blev det en sån där dag under täcket. Skjutsade barnen till skolan å sen gick jag raka vägen i säng. Ville bara sova bort det onda. Grät å grälade på Gud om vart annat. Jag vet att Gud inte ger människor sjukdomar. Jag vet att det är miljön runt oss och skiten vi stoppar i oss som gör oss sjuka. Gifter å kemikalier å annan dynga som vi utsätts för varje dag. Sjukdom är resultatet av människans verk. Man ska inte äta saker som har en lång innehållsförteckning med massa saker man inte fattar vad det är å som är fullproppade med emulgeringsmedel å stabiliseringsmedel å smakförstärkare å färgämnen. Det säger sig självt att det är farligt. Gräslök är gräslök. Punkt slut. Sånt kan man äta. Man blir sjuk av skit. Å får man inte cancer så drar man på sig annan sjukdom. Men jag tycker Gud kunde ha lyssnat. Jag bad ju. Och jag väntade på miraklet. Men det kom inte. Och det gör mig både arg och ledsen.

Pratade med prästen i går. Han som är vår hus-präst. Eller hur man säger. Han kom med sushi till lunch.  Vi pratade dåtid och nutid och framtid. Om mirakel. Och samband mellan kropp och själ, mellan himmel och jord.  Tro och vetande. Om slumpen . Hur vet blomknoppen när det är dags att slå ut? Att min kropp är uppbyggd av samma materia som stjärnorna på himlen? Att löven som faller till marken gör ny jord som får träd att växa och nya löv att komma? Att jag är kvar men min man inte är det? Hur kommer det sig att sorgen och smärtan är så svår att varje andetag är en plåga. Vad är meningen? Tala om det för mig Gud för jag förstår inte. Jag är vare sig snygg eller rik  eller smart. Men jag är snäll och jag försöker göra bra grejer. Jag försöker ta hand om andra så gott jag kan. Jag har inte dräpt nån å har inga planer på det. Jag ser till att barnen har säkerhetsbälte i bilen och jag håller hastighetsgränsen. Jag älskar barnen och försöker tala om det så ofta jag kan. Jag älskade min man villkorslöst. Och jag tror på dig Gud. Och du har sagt att den som ber han får, den som söker han finner. Om man knackar så ska dörren öppnas. Gud, jag har knackat så knogarna blöder. Och nu för står jag inte. Kan du berätta var jag gjorde fel. För jag förstår inte. Jag har trott att allt som händer har en mening men Gud, tala om för mig vad jag ska lära av detta. Av den smärta som jag bär. För just nu förstår jag inte ett dugg.

Dottern behövde byxor igår och vi möttes på stan. Jag skulle vara sällskap och agera smakråd trots att hon aldrig lyssnar på mig. Det innebar att jag var tvungen att gå ut. Ner på stan. Har börjat tycka att det är jobbigt med folk. Alltså när det är mycket folk som trängs. Men har man lovat så har man. När jag kommer ner så kommer folket fram. Bekanta, ytligt bekanta och okända. De beklagar sorgen och undrar hur det går för mig och barnen. Ren omtanke. Och då händer det. Det som jag bara lite tidigare pratat med en väninna om. På andra sidan gatan kommer det personer som jag känner. Som jag känner väl. Vi får ögonkontakt och de vänder bort. Skyndar och lådsas att de inte sett mig. Och där står jag och tänker att detta händer inte. Vad var det som just inträffade.
Jag ska berätta en sanning för er. Eller en av mina sanningar i alla fall. Jag är inte farlig. Ingen som går igenom nåt svårt är farlig. De bär på sorg och ångest. Jag gör det. Jag bär på enorm sorg och saknad. Vet ni vad värsta tänkbara scenario är? Jo, att jag gråter. Det blir inte värre än så. Och det beror inte på något som ni sagt, utan att situationen är så tung. Och att minsta omtanke som visas skrapar hål på sorgebubblan och det rinner över. Så länge som man inte är medvetet elak mot mig, säger saker  för att verkligen skada mig eller fläcka ner minnena jag har av min man så blir det inte fel. Man kan inte säga fel saker. Det är sorgen och smärtan i mig som gör att jag gråter. Jag svarar i telefonen och tar emot besök efter ork. Och om jag inte orkar idag så orkar jag kanske i morgon? Jag har förlorat min man, mitt livs kärlek. Jag är jätterädd att förlora mina vänner också. Flera har jag redan förlorat efter resans gång. För så är cancerdjävulen. Den ödelägger som en tromb allt. Den tar liv och hälsa, ekonomi, vänner,., Den ödelägger allt som finns i dens närhet. Den krossar hejdlöst allt som är av betydelse. Men vet ni. Jag är inte farlig. Jag är bara mycket ledsen.

Älskling. Jag vet att du pratade om din oro för mig med din extramamma. och jag vet att du fick henne att lova att se efter att jag tog hand om mig på specifika punkter. Idag ska jag gå till läkaren älskling. Så du vet. Jag ska låta mig gås igenom ordentligt. Jag har en bra doktor som ringt hem å kollat läget med mig sen du slutade din stund på jorden.  Jag gillar ju inte att gå till doktorn det vet du. Men det är ju för att jag jobbat med så många av dem... Men för min skull, och för att du ska få lite frid så går jag idag och jag hoppas och tror att allt är bra med mig. Sorg kan göra så mycket konstigt med kroppen. Men jag gillar att du har omsorg om mig. Jag vet vad du önskar för mig. Och jag älskar dig för det. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till det. Jag har ju alltid burits av din kärlek och omsorg om mig. Du är den vackraste människan hjärtat och jag älskar dig fortfarande. Men vet du. Det är tomt här utan dig..


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här