Ännu en dag i helvetet

Solen sken i går morse. Man vaknar och så känns det bra men lite konstigt. Rullar runt å tittar mot älskling. Och så kommer jag på att javisst ja.. Han finns ju inte. Bara att ta trappan ner till helvetet igen.

Vi skrev dödsrunan igår. En journalist och en personlig bekant hängde med mig hem till Ernsts mamma i Iggesund. Man vill att det ska bli fint och bra. Det bästa. Man tänker så det knakar och väljer orden noga. Och minns.. allt det fina. Alla hans fina sidor. Allt bra han gjort. Hur ska det få plats i tidningen? Allt fint å bra? Han som är den vackraste... När samtalet med journalisten var klart blev jag upphämtad av en barndomskompis till Ernst. Han drog ut mig på en promenad i skogen. Solen sken fortfarande från en blå himmel. Fåglarna kvittrade. Kompisens hund sprang runt, vild och lycklig. Den kastade sig i vattnet från bryggorna längs skogsstigen. Hunden njöt. Det fanns bara lycka i hundens ögon. Man kanske skulle vara hund. De lever bara för ögonblicket. Den njuter och fångar nuet för den minns sedan inte. Eller om man skulle vara struts. Jag har hört att strutsens öga är större än dens hjärna. Då kanske man inte förstår nått alls. Det är nog en välsignelse att vara struts. Eller en förbannelse. För man kanske fattar att nåt är fel men inte har förmågan att börja nysta i det.. Ja... det är kanske bäst att vara sig själv ändå... Även om det gör ont.

När promenaden var slut så åkte jag till kyrkogården. Man ska ju välja gravplats. Börjar kolla på platsen med stående stenar. Det ser ut som en sån där plats där man massbegraver soldater.  Å så kollar jag på platsen för liggande stenar. Det ser lite finare ut. Men svårt att hålla stenen fin när den ligger ner. Ojoj. Minneslunden går bort helt. Jag vill veta var han ligger. Jag behöver en plats att gå till och en grav att pyssla om. Kastar ett öga över kyrkogården för att se om hans pappas grav ligger i närheten av någon av platserna men har svårt att navigera. Kyrkvaktmästaren, ( som dessutom är en vän till min man) får visa mig var svärfar ligger. Så jag står vid svärfars grav och tittar bort över gravfälten.  Vad är det jag gör!!! Jag står här bland gravstenar och letar en plats åt mitt livs kärlek. Det är inte klokt. Det här skulle jag göra när jag blivit 80 år..Då skulle jag traska längs med grusgången med min rollator.. Inte nu.. Inte nu för i helvete!!! Ernst har ju till å med sin mormor kvar i livet.  Det här är så fel. Tittar ner på svärfars grav. Nån har snott hjärtat som jag å älskling lagt dit. Då brister allt... Tårarna strömmar.. Hur kan man göra så......
Maken ville aldrig prata döden, bara livet. Men han berättade att han ville ligga i Iggesund. Om det otänkbara skulle hända. Och att det skulle finnas en plats för mig bredvid honom.  Det ska jag ordna hjärtat. Jag fixar till det åt oss nu. Ska göra mitt bästa att hitta en fin plats åt oss. Och så får du värma upp min plats tills jag kommer.

Kan inte fatta att himlen kan vara så här blå när man är så ledsen. Inget är som förr. På onsdag kommer de och hämtar hans rullstol. Den sista biten av honom. Sen finns inget mer kvar. Bara de minnen som jag har. men de är så suddiga just nu och jag har svårt att plocka fram dem.Jag tvättar om tvätten gång på gång för jag glömmer att hänga den. Lampskärmarna är på sne och katten äter ögonskugga, Det är så här i helvetet. Och detta är bara en av de nivåer som finns i helvetet, För när man minst anar så rämnar marken under en och man hamnar i nästa nivå... Idag var minnesrunan och annonsen i tidningen. Jag gjorde det finaste jag kunde älskling. Hoppas du tycker om dom.  Saknar dig massvis och hoppas du har det bra.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här