Nedräkningen har börjat

Sonen vill till havet Vi har ett jättevackert havsbad här. Lång strand som sveper runt i landskapet. Vi åkte dit nu under kvällen. Vi fick vara ensamma. Stora vågor rullade in mot stranden. Lilla sonen hoppade och lekte i strandkanten. Jag satt i sanden i kvällssolen och tittade ut över havet som var så oändligt vackert. Lyssnade på vågbruset som blandades med sonens skratt. Han kommer springande och trycker sin kalla kropp mot min och säger: Där borta på bryggan satt Ernst förra sommaren när han var här och badade med mig.  Jag nickar och känner tårarna bränna under ögonlocken. Vi var här, på en plats som är det närmaste paradiset man kan komma på jorden. Vi  satt här i solen. Vi satt och planerade vår ettåriga förlovningsdag. Vi var så kära och lyckliga.

Några dagar efter den dagen vid havet friade Ernst till mig. Vi låg och drog oss efter att vi hade vaknat. Han kröp upp till mig och sa: Vet du att du är den vackraste jag vet och att jag älskar dig? Han berättade hur lycklig han varit över att ha hittat mig. Att han äntligen känt sig hel. Han berättade hur bra han mådde och att jag var hans allt. Han berättade att han drömt om att få gifta sig och att få barn. Och om jag ville göra honom den äran att bli hans fru.. Bortsett från mina barns födelse så är det nog den underbaraste dagen i mitt liv. Han älskade mig så mycket att han ville dela resten av livet med mig. Han behövde ingen annan än mig. Och barnen. Hade han oss så var det ändå allt för honom. Det kändes coolt att få bli hans fru. Och jag var så stolt över honom. Och över oss. Det var inget storslaget frieri. Vi var inte på en bergstopp.  Eller vid en lagun. Men det ögonblicket som han friade, det var så storslaget att det kunde flytta berg. Jag bär det minnet inom mig förevigt. Han ville att jag skulle bli hans fru. Han älskade mig mest av allt. Jag behövde heller inget annat än honom och barnen. Cirkeln var sluten.

Nedräkningen mot begravningen har börjat. Jag oroar mig för den. Bubblan jag lever i börjar sakta spricka. Jag är virrigare och mer ofokuserad än nånsin. Idag har jag tappat min Iphone i vispgrädde och kokat äggen i en halvtimme. Telefonen har gett upp och äggen räknas som kemiska stridsvapen. När jag satt ner hos grannen för att varva ned så möttes jag av ett dödsbud igen. En av våra före detta grannar. En ung människa. Som  avlider två dagar efter sitt cancerbesked. Det blev åter mycket tungt.

Någonting i vår värld är mycket fel. Något som vi äter eller exponerar oss för. Maten vi äter ska inte genmodifieras. Bröd som aldrig möglar är onormalt. Vi exponeras för gifter och stoppar i oss dynga. Det är dags att vi tar och vaknar upp. Under den senaste veckan har jag fått tre nya cancerbesked och varav en av de människorna inte mera finns hos oss på jorden. Jag orkar snart inte vara ledsen mera. Det gör ont i mig hela tiden och det sorgligt och hemskt att höra om alla de människor som nu drabbats. Jag hoppas ni alla har människor som älskar er runt er. Tänk på det, vänd inte den som behöver er ryggen. När man blir sjuk, eller ens älskade blir det så behöver man att någon sträcker ut sin hand mot en. Man behöver känna att man inte är ensam. Var inte rädda för att störa för det är just det som behövs. Som sjuk eller anhörig så orkar man ofta inte ta kontakterna själv. Knacka på dörren. Var en vän för den som behöver dig.

Alla kommer vi på något sätt att drabbas av cancer. Antingen som sjuk, som anhörig, som vän, kollega eller granne.Jag har läst en rapport ( kan inte säga i vilken tidskrift) att i våra barns generation kommer 50% någon gång insjukna i cancer. Det innebär i princip att två av mina fyra barn kommer att insjukna i någon cancersjukdom. Staten stoppar inte in några summor att räkna  med till forskning i Sverige. Våra oberoende forskare är beroende av privata donationer och arv. Glöm aldrig att läkemedels-företagen inte vill hitta lösningen på cancerfrågan. Om vi ska bli friska från cancer så ska vi bli det av deras dyra mediciner.  De oberoende forskarna  är beroende av privata donationer och arv. Ernsts fondpengar kommer gå direkt till forskning för urinblåsecancer. Alla kan vi hjälpa våra forskare. Alla kan vi samla  pengar och skänka till Cancerfonden . Snälla, låt oss göra en kraftsamling. Om vi hjälps åt över hela Sverige så kan vi ge enorma summor tillsammans. Kan jag så kan vi.  Kram på er alla.


Klicka här