Den sista viloplatsen

Igår kom till sist prästen.  Jag hade oroat mig jättemycket inför den dagen. Egentligen förstår jag inte varför. Andreas , vår präst, är gift med min barndomsvännina och har blivit en ovärderlig vän till familjen. Våra barn umgås. Jag borde inte vara rädd för Andreas. Men det som hänt är att vår relation har ändrats. Ingen mer än min man och Andreas har sett mitt allra svagaste jag. Kanske har Andreas sett mitt allra allra svagaste då han vårdar min själ i det outsägliga sorg jag bär och den saknad jag har efter min man.  Andreas är en bra präst. Han är en vanlig kille. En make och farsa men extra klok och empatisk. Förstår ni hur jag menar? Inte en högstyltade prost med vita korkskruvar vid öronen. En sån som är ens vän som man kan prata med, om livet och döden och allt annat existentiellt som får ens hjärta att brista. Hans sits är inte heller den roligaste. För snart 1.5 år sen så vigde han oss. En underbart vacker vinterdag. Hela Hudiksvall såg ut som ett Narnia-landskap.  Och nu när våren står i blom så ska han begrava min man. Vi har pratat om det. Han känner sig hedrad över uppdraget även om det säkert är tungt. För mig fanns det inget tvivel om vem som skulle få det uppdraget. Jag har berättat om min största lycka och djupaste sorg för Andreas. Han har inte dunkat bibeln i huvudet på mig. Han har varit medmänniska. Han förstår mig och vet min tro. Och han omsätter familjens önskemål nu när vi ska ta farväl av vår innerligt älskade. Den vackraste. Jag har svårt att säga att det känns bra för situationen i sig är så svår. Men utifrån det så känner jag  åtminstone en frid i hjärtat att det kommer bli på det vis jag tänkt.

Efter mötet med prästen åkte jag och dottern ut till kyrkogården i Iggesund. Vi köpte en planta till svärfars grav. Solen kikade fram mellan molnen och vi fixade svärfars grav fin. Keramikhjärtat är kvar. Vi sitter i gräset vid graven och spanar ut över kyrkogården. Var ska Ernst ligga? frågar dottern. Jag svarar att jag inte vet men pekar på olika platser där det kan vara möjliga. Då dyker kyrkovaktmästaren upp. Han kände Ernst också. Han var med på vårt bröllop. Han visar en fin gravplats. Då känner jag tårarna komma. Platsen är perfekt. Ernst kommer att ha koll därifrån. Han hamnar lite mitt i centrum för allt som händer, det har han alltid gillat. Och den ligger nära svärfars grav. Vaktmästaren kommer sätta upp ett kors där i väntan på gravstenen. Han ska ordna till det med planteringskärl så att jag kan göra fint med blommor och sånt.
 Känns det bra mamma? Frågar dottern. Ja det gör det. Fast jag går här 38 år gammal i mina Converse. Det var ju här jag skulle gå sakta framåt som åttioåring. Sakta gå längs med grusgången, armkrok med nåt av mina barnbarn.

Det regnar över Hudiksvall idag. Jag vaknade med båda smågrabbarna i sängen. De behöver mer trygghet nu. De sover lugnt och de luktar varma lakan och tvål. Jag ser på dem och känner lycka. Den lilla sonen föddes med ett komplicerat hjärtfel och opererades akut  när han var tre dagar gammal. Det var kritiskt och ingen trodde han skulle överleva. Den natten som det vände och han blev bättre så avled min farfar. Som att de mötts i gränslandet och farfar sagt: Jag går vidare för jag är gammal och har gjort mitt. Det är inte din tur än.  Livet och döden. Lycka och sorg. Jag saknar min man oerhört. Det tomrum som han lämnat efter sig är så stort. Det jag inte trodde jag skulle kunna göra är att jag faktiskt kan se med glädje på saker. Barnen och jag pratar mer och mer om Ernst. Försöker minnas hur han var och roliga saker som vi gjort och tok som vi sagt när vi umgåtts. Det är inte alla män som är som min man var. Som kommer in i en familj och villkorslöst älskar fyra barn. Som villkorslöst älskar den kvinnan som är barnens mamma. Som osjälviskt tar ansvar för barnen och familjens bästa.
Jag saknar dig älskling. Det är så tomt i sängen. Jag letar efter dig i sömnen. Jag skulle sälja allt jag äger för att få ännu en dag med dig. Eller ett telefonsamtal med dig. Eller bara känna att du höll om mig en stund. Jag håller ditt minne varmt i hjärtat och när det känns som jag håller på att förlora förståndet så tänker jag på dig. Jag har hittat vår sista viloplats. Det som blir många år här på jorden är ett ögonblick i himlen. Jag älskar dig så mycket. Ses snart hjärtat.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här