Igår hade jag egentligen bara en grej att göra. Läkarbesöket. Hela min kropp har kapsejsat. Migrän och magkatarr, hudsvamp och yrsel.. Illamående.. Svårt att sova.. Lägg till att jag lagt på mig många kilon senaste året när jag inte orkat eller hunnit träna. Ernst oroade sig för mig och min hälsa trots att han själv var sjuk. Och jag har lovat honom att ta hand om mig och barnen.
Läkaren som jag har på Hälsocentralen har hängt med mig att tag. Han är lugn och bra. Jag har gråtit mycket där inne på hans kontor. Han är bra. Min kroppsundersökning går okej. Gillar inte sånt egentligen men man får bita ihop. Jag tänkte hela tiden att detta gör han för mitt bästa. Och domen blev alldeles normal galenskap med tanke på att jag förlorat mitt livs kärlek. Och på tok för högt blodtryck. Det skrivs ut lite mediciner mot det ena och det andra. Vi pratar lite mer om sorg och om liv och hur jag vill göra med jobbet. Vi kommer fram till en plan. Att börja jobba så smått på 25% med anpassade arbetsuppgifter. Inga ledsna anhörigsamtal, inte handleda krisande arbetsgrupper. Åtminstone till en början. Öka på till 50% och sen får vi se.. Det är en preliminär plan. Och om det inte skulle fungera så var det bara att komma tillbaka och vi skulle göra en ny. Och så tyckte han att det var dags att jag återupptog träningen. Träning är antidepressivt. Det vet jag. Jag ska ta tag i det. Lovar. Sänder ett stort tack till min läkare för att han är en sån förstående person.
Pratade med en av makens kompisar i går. Han som är lite oroad för mig till och från. Oftast till.. Jag berättade om läkarbesöket och resonerade om träningen. Och han sa att kanske inte du ska gå tillbaka till gymmet på en gång. Jag tror du behöver luft och lite solsken också. All träning är bra. Men du behöver lite sol på näsan. Han vet också tror jag. Misstänker att Ernst berättat om mina träningspass. Och att jag alltid ger 100% i allt jag gör... Men den här gången lovar jag att vara eftertänksam.
När jag kom hem från läkarbesöket så har jag fått ett brev från socialstyrelsen. Eller vaddå. Ernst har fått det. Det är adresserat till honom. Det är yttrandet från kirurgkliniken i Hudiksvall. Nya verksamhetschefen har skrivit yttrandet. Man anser fortfarande att inga fel begåtts. Och hör och häpna. Man skyller att det gått snett på Ernst. Att han avbokat ett av de planerade besöken. Och det gjorde han efter att ha samtalat med en urolog och DE kom gemensamt fram till att avboka. Men det var ett av de mängder besök som han gjorde under sin sjukdomstid Jag höll på att smälla av. Först blev jag så arg. Och sen så så ledsen. Läste om yttrandet om och om igen. Tänkte att nä, jag ska inte skriva svar nu. Jag måste lugna mig lite. Det här handlar om den vackraste. Min man, mitt livs kärlek. Och att han ska få upprättelse. Det ska vara korrekt skrivet. Käkade middag på restaurang. För att komma bort och tömma huvudet. När jag kom hem möts jag av kassar i hallen. Det är Ernsts tillhörigheter från jobbet. Alla de saker som jag inte klarade av att gå ner och packa ihop själv. Överst i en av kassarna ligger det en tröja. Jag plockar upp den och luktar på den. Den luktar han. Jag drar in doften om och om igen. Det gör så outsägligt ont i mig.Saknaden är så enorm. Kom tillbaks hjärtat för det går inte utan dig...Allt är som ett öppet sår, och det gör omänskligt ont... Vi behöver dig hjärtat, glöm inte det..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Finner inga ord, lider med dig. Styrkekram <3
SvaraRadera