Jag har klivit upp ur sängen. Det trodde jag inte att man kunde när man förlorat någon. Det gick förvånande enkelt. Jag fick bägge benen över sängkanten och så klev jag upp. Jag fick på mig kläderna också. Det trodde jag heller inte att jag skulle klara av. Det är en ny dag och solen skiner. Det känns konstigt. Hur kan himlen vara glad när min älskling inte finns?
Det var svårt och gruvsamt att gå i säng igår. Jag satt uppe länge. Läste alla kondoleanser och grät. Jag har gråtit bort min röst. Gårdagen var surrealistisk. Telefonen plingade konstant. Människor ringde och kom förbi. TV ringde. Aftonbladet ringde. Det blev en vacker liten artikel om den vackraste människan. Jag läste och grät. Jag hade sällskap en bit in på kvällen. Men hur blir det sen? Nu är allt nytt. Nyhetens behag. Alla hör av sig och visar sitt deltagande. Men hur blir det sen? När telefonen blir tyst. Kommer nån att vilja komma? Min fina väninna i Åre som förlorade sin man för lite mer än ett år sen är fortfarande inte människa. Min kompis läste om en kvinna som sa att det tog fyra år innan hon kunde känna livet igen. En annan väninna som förlorat sin sambo i en olycka sa att för henne tog det tio år. !0 år! Då är jag nästan 50....
Idag måste jag ta tag i allt som fallit. Jag måste betala räkningarna. Jag måste försöka få sängen jag beställde åt honom att gå i retur. Jag hoppas att firman tar tillbaka den förjag har inte råd att lösa ut den själv. Det känns ovärdigt att behöva göra såna saker. Jag vill sitta i skogen och se fåglarna flyga mot himlen och försöka hitta min man i hjärtat. Jag väntar så desperat att kunna känna hans närvaro. Älskling jag sitter här med öppet hjärta, du kan komma när du är redo. Jag väntar på dig....
Det blev en ny dag. Jag finns men min älskling är borta. Det var i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Döden skiljde oss åt. Den gjorde det. Och jag är den som vandrar ensam.Jag ville inte vandra ensam. Jag ville att det skulle vara vi två. Nu har jag inte min älskling hos mig och jag är ledsen för det. Det finns värre saker än att dö och det är att lida. Min man slipper sina plågor. Han har inte längre ont. Nu är det jag som lider. För det gör fruktansvärt ont att vara jag just nu. Och det känns som jag håller på att förlora förståndet.
Hur kan himlen le när allt är så sorgligt? Hur kan ni skratta? Har ni inte hört vad som hänt? Min älskling finns ju inte mer! Och idag gör det ont att vara jag. Jag saknar dig älskling så oerhört mycket och ja hoppas att du har det bra. Jag väntar med öppet hjärta på dig när du är redo. Älskar dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Jag kan inte säga att jag vet hur det känns för jag har inte förlorat min man, men jag har förlorat många nära och kära. Jag är säker på att din man hör av sig när han är redo. Just nu har han fullt upp att komma i ordning där uppe i himlen. När jag var så uppgiven och ledsen när min mamma gick bort så läste jag Sylvia Browns böcker där hon beskrev hur vackert det är i himlen. Sylvia har en stor gåva där hon kan se in i vårat nästa liv. Hon har ärvt den gåvan från sin mormorsmor. I hennes böcker kan man få mycket tröst. Styrkekram Pia
SvaraRaderaGisela, ett litet försök till råd från en som tänker på dig. Jag är ingen expert (det är väl ingen) men du kanske ska ta en dag i taget och inte fundera så mycket 10 år framåt. Många, de allra flesta, klarar av sörjandet och kan leva ett gott liv trots allt medan andra fastnar och inte mår så bra under väldigt lång tid. Du kommer aldrig att glömma Ernst men smärtan minskar med tiden.
SvaraRaderaÄlskade lilla Gisela, just nu är dina känslor i totalt kaos. Att försöka hitta "rätt" svar är helt naturligt men om ett tag kommer du att hitta DIN väg genom sorgen. Du har visat upp en styrka de senaste åren, en styrka som finns kvar i dig, den behöver bara lite tid att ladda om. Känslan av Ernst kommer när du minst av allt anar det, jag tror att det är svårt för de ljusa känslorna att nå fram just nu. Sköt om dig, ring om du behöver. Kram Sandra Biasi 0727153125
SvaraRaderaGisela, massa, massa kramar till dig. Jag förlorade min man 1996 i en blodsjukdom så jag vet precis hur du känner dig. Man tror inte att man klarar av det, men man gör det konstigt nog. Bli arg när du känner för det, och framförallt låt gråten komma.
SvaraRaderaTänker på dig, jag har följt din och Ernst blogg länge, så det känns som jag känner er.
Kramar till dig och barnen
Mia
Hej Gisela!
SvaraRaderaIngen som inte gått igenom det du nu har gjort, kan förstå vad du känner. Vi bloggläsare finns för dig. Vi är många som tänker på Ernst och Dig mest hela tiden. Jag tycker att tanken med att skänka allt till något som gynnar forskning. Men Gisela, jag tycker att Du ska behålla hälften av pengarna själv. Gör något med barnen, även de går ju igenom en livskris nu. Jag tillhör dom som har skänkt pengar, och jag vill verkligen att du ska får en del av pengarna. Pengar gör ingen lycklig, men ibland kan det trots allt underlätta vardagen. Du finns i mina tankar dygnet runt. All kärlek!!!
Jag håller med Mia... Ta emot känslorna, gråt så mycket du vill... få ut all denna smärta nu när du känner den som starkast.
SvaraRaderaInget blir nånsin bra av att stängas inne, för det du känner just nu är en känsla som bara finns nu och jag tror det är bra att du är i den känslan och typ bearbetar den med din sorg.
Hur läskigt och konstigt det än låter så fortsätter tiden att gå och du måste bara lära dig att gå med den, på ditt sätt, med ditt tyck och tänk, känslor mm.
Vi andra, som står här på sidan, ska och kan fungera som ditt stöd, och det ska vi göra... Alla gör vad dom kan, finnas till för dig och barnen.
Ring mig när du vill.
Skickar många varma kramar till er, både dig och barnen! Har själv förlorat en dotter och vet att eran tid just nu är grymt tuff men ja, det är verkligen så, det finns ljus där framme, det blir lättare med tiden. Prata, gråt och skrik, det gör denna tuffa tid kortare, att få ut alla känslor gör att ljuset kommer fortare! Sen kommer du kunna känna glädje igen, glädje att du fick leva med denna underbara man, att du och barnen fick hans kärlek! Det kommer vännen, tiden kommer, jag lovar!!!
SvaraRaderaSänder med en hälsning till min dotter via din man. Det finns gott om vackra änglar där uppe som väntar på oss när det är vår tid!!!
Styrkekramar
Fredrika från Ystad
Du gav han livet, familjen och kärleken.
SvaraRaderaDet finns ingen rättvisa i den korta tid ni fick.
Som du skrev, han lider inte mer, Han hittar vägen tillbaka till dej snart.
När han kommit tillrätta i sin smärtfria värld.
Beklagar verkligen förlusten för dej och din familj.
styrka o tankar till er
/Ann-Sofie
”Jag vill sitta i skogen och se fåglarna flyga mot himlen och försöka hitta min man i hjärtat.”
SvaraRaderaI den meningen kan du hitta trösten Gisela. Jag är säker på att Ernst helst vill sitta där uppe och se dig fokusera på positiva tankar. Just nu är det svårt. Men jag hoppas att du snart kan sitta där i skogen och se fåglarna flyga mot himlen och i tankarna, tillsammans med din älskade Ernst, fokusera på nya positiva tankar. //Leif S
Jag håller med om att du och din familj borde behålla en del av pengarna. Pengar ger er överlevande möjlighet att vila. Att ta hand om varandra. Att själva läka.
SvaraRaderaHar följt dig och din mans kamp en tid. Jag har inga ord till tröst, men tänker på er och önskar er styrka i det svåra /eva
SvaraRadera0
SvaraRaderalåt det ta den tid det tar... finns ingen bäst före dag för sorg...
bara du kan veta när å hur du är redo att åter leva... ditt halva liv
försvann ju igår...så gråt skrik var arg .... för vem bestämde att ni
inte skulle få bli gamla ihop...hoppas nu alla därute som skriver åker
hem till dig å inte väntar på att du ska höra av dig.... det orkar man
inte med... aå visa nu alla fina medmänniskor att ni finns där....
massor av kramar...
det är lika naturligt att gråta som att le.... så gråt försök inte
tränga bort tårarna för att du är rädd att göra andra människor
obekväma för att dom kommer tycka att nu har du väl sörjt klart.... <3
Tyvärr vet jag hur det känns.
SvaraRaderaSorgen kommer ta tid, jag råder dig att låta den göra det också.
När du skriver så så kommer jag att tänka på denna dikt av WH Auden.
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good
Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt.
SvaraRaderaJag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du.
Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra.
Tilltala mig med mitt vanliga namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort.
Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.
Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.
Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort. Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga.
Livet är likadant som det alltid har varit. Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt.
Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig?
Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig, alldeles runt hörnet.
Var lugn allt är i sin ordning.
Henry Scott Holland
Du har din man i ditt hjärta och där kommer han att finnas för alltid.
SvaraRaderaStyrkekramar från Maria
Att kunna göra saker sker nog som i chock, kroppens försvar mot allt som kan dra ner en, att ändå få saker gjorda... Det är sedan, när allt lagt sig, allt praktiskt som tar sin tid och kraft, det är efter det som det är viktigt att Du vet och känner att Du är inte ensam. Någon säger 3v efter man förlorat en kär nära det är då man behöver ens vänner. Vänner och bekanta, nära och kära få stötta och bara vara där för Dig och Dina barn.. Att om Du behöver, få krypa in i någons famn Du tyr Dig till, som Du tycker om. Få bara vara en stund. Svårt att förstå att det blev som det blev. Det är en stor sorg, en process, tror på att Du måste reagera precis som Du behöver. Precis så. Finns för Dig. Om än Du och jag inte känner varandra vill jag Du vet det finns många böner och varma tankar för Dig. Grät mig fördärvad igårkväll när min man meddelade mig att Ernst gått bort, var inte nära vän till honom men var bekant sedan tidigare ungdom och vet han var en så fin person... men tror på livets kärlek, att Ni kommer ses igen! Då finns inget inget hinder mer för att vara för alltid.Tills dess fyller Du livet och de som möter Dig med Din fina person. Så andra får se kärleken som sprids genom Dig. Och de berörs. Enormt. Tack för att Du är Du och Ni precis som Ni valt att vara. Kärleksfulla. Mitt i allt... Det är ljuset, om så ett litet ljus, kärlek, det kan inte annat än synas om än det än är i ett hur stort som helst mörker. Det syns. Varm kram! Pernilla
SvaraRadera"Du ska inte fråga den sörjande om hon är hungrig. Du ska ge henne en måltid."
SvaraRaderaJoan Didion
Tänkvärda ord till er som står nära Gisela.
Stor stor kram... Livet är inte rättvist
SvaraRaderaJag förstår det känns svårt, tungt & ofattbart att kunna leva vidare efter det som drabbat dig. Det är svårt att större delen av världen bara lever vidare som om inget hänt.
SvaraRaderaDet kommer ta tid & det kommer gå upp & ner. Ingen kan säga hur lång tid varje individ behöver sörja innan hon kan gå vidare. Det finns inga rätt eller fel. Ta din tid .,, det blir bättre även fast det inte känns så.
Jag själv förlorade min storebror för 9 år sedan när jag var 22 år. Trodde aldrig jag skulle bli lycklig igen men var tvungen leva vidare och lever ett bra liv. Har lärt mig leva med förlusten & hittat glädjen åter även om det var för jävligt i perioder.
Ta hand om dig & barnen!
Med vänlig hälsning,
Ebba 30 år, Karlstad
Kära kära EOB!
SvaraRaderaVi pratade en sväng för många många år sedan på Aftonbladets chatt 'Sommar'. Jag minns din sorg över att leva ensam, hur den tärde på dig och hur du mådde kring det. Jag blir så himla glad över att läsa att du till slut hittade Gisela. Minns du mina ord? Att hon en dag kommer att stå där. Att hon bara kommer att finnas framför dig.
Jag blir oerhört ledsen över att läsa att eran tid blev alldeles, alldeles för kort. Jag hade önskat att jag hittat eran blogg väldigt mkt tidigare och kunnat framföra min glädje till dig över att du till slut hittade hem och blev hel.
Gisela!
Ta hand om dig! Våga sörj o glöm för guds skull inte bort att äta (även om det inte smakar ett skit).
*kram*
Vad vackert du skriver i det här inlägget. Anita
SvaraRadera