Idag var dagen då jag skulle till begravningsbyrån. Jag och Ernsts mamma skulle vara där kl 10. Jag hade gruvat mig för det sen igår.´Men det finns ju ingen återvändo. Vi möttes av damen på Tollsteds och vi fick ett litet avskilt rum. Vilken dag hade vi tänkt? Hmm ja alla ska ju kunna vara där, landslaget har bara en kort paus mellan tävlingarna i Slovenien och Slovakien. Ernsts extrammamma kommer hem den 26.e, hon måste ju vara med.. Och så nya lagen som säger att man måste i jorden inom en månad...Vi fick till datum. Var ska man vara då?? Ingen aning. Preliminärbokar två kyrkor utifall att.. Så får jag bestämma mig senare. Präst å kantor check. Annons... Nu kommer tårarna...Det måste vara fint.. Vad skriver man? Min make har lämnat jorden. Eller min älskade.. Eller mitt livs älskade.. Mitt allt?? Jag vill ju skriva allt det där. Men det får inte plats. En symbol ska det vara. Det finns massvis.. Efter mycket letande hittar jag en fin med händer som håller i ett hjärta. Den får det bli. Å så in med alla namn som ska stå. Å så en fin vers. Jo det blev bra. En sten föll från hjärtat. Den kommer i Hudiksvall tidningen nästa vecka och kommer att finnas på helahalsingland.se. Tror jag..
Sen ska man välja kista. Nu vill jag spy. Känner att jag börjar bli dålig på benen. Vi går in i rummet där kistorna står. Det finns massa olika. Han vill inte ha nåt mörkt det vet jag. Inte för att vi brukade ligga å kramas om kvällarna å berätta vilken färg på kistan han vill ha. Men jag vet att han inte gillar sorg och mörker. Inser hur sjukt situationen är. Här står jag å kollar på kistor. Jag vill ju för i helvete inte ha nån kista. Jag vill ju ha tillbaka min man. Å hur ska jag veta vad jag ska ha då? Kör man det dyraste? Eller är det kvalite?? Jag vet ju inte. Jag har inte gjort det här förr. Jag väljer en vit kista som ser fin ut. Och den har tyg på insidan av locket. Jag känner på polstret på sidan i kistan och det är mjukt. En kudde å ett täcke medföljer.. Åhh vad jag hatar detta... Han vill ju inte ha nån kista. Han vill ju leva!!!!!! Kollar efter om det finns nån spyhink.. Det gör det inte...
Och nu sitter jag här hemma med en konstig tomhet inom mig. Det är mer definitivt nu. Ännu ett steg mot det ännu mer definitiva... Det där kalla å otäcka.. Försöker skapa reda i hjärnan. Ernsts skyddsängel ska med i kistan. Den har han haft med sig på alla behandlingar och annat. Behöver han ha en extra filt? Han gillar ju inte att frysa... Hur ska jag göra med Ernsts Nalle Puh? Det är ju hans maskot. Ska den med? Ska jag skicka med pingisrack och boll? Hur gör man då?? Jag kan inte det här. Och jag vill inte det här.
Nu är det massa praktiska saker kvar att göra. Banken. Räkningar. Säga upp hans mobiltelefon osv. Ännu ett hårt steg. Han försvinner sakta sakta bit för bit. Och jag sitter fortfarande här med öppet hjärta och väntar på ett tecken. Jag försöker vara mer uppmärksam på dig nu älskling. Jag vet ju att du var väldigt hes på slutet älskling. Du kanske viskar och jag inte hör? Jag älskar dig i alla fall. Mer och mer för varje dag. Trots att du inte är hos mig fysiskt. Glöm inte det hjärtat . Du och barnen är mitt allt. Jag sitter här och väntar på dig.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Du skriver så fint. Men allt är så hemskt.
SvaraRaderaEn dag i taget.
Han finns där. Där i ditt hjärta.
Styrkekramar från Maria
Ja du Gisela. Jag läser din blogg med tungt hjärta. Tiden när jag miste min pappa i cancer för över tre år sedan blir så verklig. Osäkerheten, smärtan, sorgen, den där märkliga känslan av att man går på autopilot för att göra allt det där som måste göras.
SvaraRaderadu finns i mina tankar och jag ber för att du ska ha styrka att ta dig igenom detta.
Tack Gisela för att du delar med dej, vi behöver få känna din smärta för att uppskatta livet mer. Är så ledsen för er skull och gråter varje gång jag läser ett nytt inlägg. Kan inget göra för dej men du finns i mina tankar och jag önskar att jag hade en enkel "lösning" åt dej....
SvaraRadera♥ kram ♥
/Björn
Först vill jag ge dig en styrkekram som alla andra,vi känner inte varandra,jag har vänner som kände.. Ernst..hm nu kom det där som man egentligen inte vill skriva precis som du skriver och beskriver dina känslor. Med tårar och darr i min röst när jag beskriver för min Kärlek din känslor vad fint du ändå beskriver och så verkligt.
SvaraRaderaKRAM
/Carina
Gisela, vi är många som gråter med er. Sörj, sörj, sörj.. Gå till din läkare,du beh tänka på dig själv oxå så du orkar ta hand om din familj. Hoppas du har massor av fina vänner som kan hjälpa dig nu den här svåra tiden. Du skriver så fint och kärleksfullt om och till Ernst. Äkta kärlek. Många får aldrig uppleva det - det fick ni.
SvaraRaderaAll kärlek till er /Linda
Gisela, först får jag beklaga din stora sorg!
SvaraRaderaKänner dej inte men har gått igenom det du gjort idag. Att välja kista mm.
Dina tankar om vad som du vill eller tycker ska följa med i kistan ber du begravningsbyrån att lägga i kistan. Man kan ha tankar omkring detta.
Min nära fick med sig sin tjänsteuniform och annat som han tyckte om.
Känn efter med hjärtat och sen får du ta med vad du vill. Allt som inte innehåller batterier eller annat farligt material.
Tycker det känns lite fel att tiden ändrats från 2 mån till 1 mån man har på sig med jordfästningen. I all sorg vill man att allt ska bli rätt men man behöver några dagar att tänka igenom. Du kan alltid ändra dej tills "dagen" är.
Vidriga cancer som tar våra älskade ifrån oss..
Något som måste göras, värdigt att göra, samtidigt som det är som en helt absurd känsla, svårt, för det är inte vad man skall behöva vara med om, inte än i livet förrän man är gammal... Du gör det så bra som Du gör det. Tänker vad han vill och skulle vilja, att välja utifrån hans val men ändå vad Du känner känns bäst i denna situation... Det svåra gör Du så bra och att skriva ned det Du tänker och känner tror jag är viktig del i sorgearbetet. Följer Dig, finns med Dig. Varma kramar till Dig. Håll om varandra mycket, barnen och Du. Närheten är så viktig så också värmen och kärleken mellan medmänniskor...Hoppas Du nu får lite sömn som ger lite kraft. Pernilla
SvaraRaderaKänner igen så mycket som du skriver. Min mamma dog vid 50 års ålder 2007 i sviterna efter en hjärnblödning...
SvaraRaderaFinns egentligen ingen tröst, men jag kan lova dig att det blir bättre. Man vänjer sig vid sorgen och lär sig leva med den och efter en tid bleknar den något.
Men jag skulle ljuga om jag påstod att den försvinner. Den finns där men man lär sig acceptera att den finns där.
Just nu är allt tungt, men för eller senare även om det känns avlägset så kommer någon ljusklimt. Ett leende, ett skratt. Sen kommer det sakta men säkert oftare och oftare.
Som sagt, man lär sig leva med det.
Jag som alla andra är väldigt ledsen och berörd av det som hänt. Livet är hårt. Tyvärr hårdare för vissa än andra utan uppenbar anledning...
Men det blir bättre Gisela!
Kram Robin
Hej tappra, starka kvinna. du är så duktig. Ett litet svar på dina tankar och funderingar pingisrack och boll skulle nog vara en bra packning på den fortsatta resan. Stor styrke kram till dig.
SvaraRaderaLena
Känner inte dig, kände inte Ernst, men förlorat nära i Cancer sedan tidigare, gråter som ett litet barn varje gång du skriver.
SvaraRaderaHoppas du finner styrka och glädje igen.