Gå en vecka i mina skor....

I mig pågår ett krig. Ett krig jag egentligen redan förlorat. Egentligen står jag ju redan på knä inför fakta. Ändå så kämpar delar av mig emot. En del av min hjärna spelar spratt och ger mig hopp. Att verkligheten inte är som den verkar. Att min man finns här. Att han bara är ut en liten stund. Att han är på väg hem... Och jag sitter här och väntar..

Det sägs att det man går igenom önskar man ingen annan. Inte ens sin värsta ovän.  Fast jag är nog en sämre människa än andra. För jag önskar att de som inte lyssnat på honom, som inte tog honom på allvar när han larmade om att nåt var fel ska få känna hur ont de gjort mig. Hur ont de gjort oss. Priset vi betalar är högsta tänkbara. Min man är död. Ni tog hans liv. Och jag är kvar och far illa. Barnen är kvar och de far illa. Vi sörjer. Vi längtar och vi saknar.  Ni som avfärdade honom, jag hoppas ni skäms. Jag hoppas ni har ont i hjärtat. Varje dag resten av era liv. Varför lyssnade ni inte? Varför agerade ni inte? Det är så lätt att bara säga att allt är ok. Att inte lyssna. Att inte ta på allvar. Vet ni. Det här var allvar-allvar-allvar. Och ni lyssnade inte.  Jag har aldrig hatat förr. Men nu gör jag det.  För det är jag och barnen som betalar det här omänskliga priset. Igår när lilla sonen åkte till sin tjejkompis så sa han till hennes mamma, Ernst finns inte, Ernst är död och jag vill inte prata om det. Han är 7 år. Han ska inte behöva ha dom tankarma. Han ska ju få vara barn. Han skulle ju få ha sin bonuspappa. De skulle ju ha sina killkvällar. Han skulle ju få somna utan ont i hjärtat och tårar. Han längtar och han saknar. Det gör vi allihop.  Och det värsta utav allt detta är att det kunde ju ha varit annorlunda. Om de som maken sökte hjälp hos tidigt hade lyssnat och tagit saker å ting på allvar. Jag och barnen bär på en omänsklig börda. Det gör så ont att vakna med dolken i hjärtat. Och somna med den. Och att varje vaken sekund känna att den vrids om.  Jag önskar er som missat och som slarvat att ni fick gå en vecka i mina skor. Så att ni förstår sorgen och smärtan. Och konsekvensen. Men jag vet att ni knappt skulle uthärda en timme. För det gör inte ens jag. Men problemet är att jag kommer inte undan. Jag har inte chansen att välja.. Jag är fast i helvetet.

Idag skiner solen. Det är en vacker dag. Björkarna håller på att slå ut och deras kronor skiftar i grå-grönt. Det är vackert så det gör ont. Det var nu vi brukade sitta vid sjöbodarna i solen och kramas och njuta. Det var normalt en hektisk tid med tävlingar. Men varje uppehåll mellan passade vi på att ta hand om varandra. Njöt av att naturen tog små steg framåt mot sommaren. Nu svider det att se naturens framfart. Det är vackert men det gör ont. Älskling du fattas mig så oerhört.  Jag har så mycket jag skulle behöva fråga dig om råd om, jag har så mycket som jag vill berätta. Och vet du, jag skulle behöva att du höll om mig ett tag för jag är ledsen och behöver tröst. Bara du vet ju vem jag är och vad jag behöver. jag väntar här på dig med öppet hjärta, det är bara att flytta in. Men jag förstår om du har fullt upp med tvillingarna. Om de liknar dig så har du nog att göra. Ta hand om dem och säg att jag längtar efter att se hur de ser ut. Och jag längtar efter dig hjärtat.. Älskar dig..


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här