Det är okej att involvera mig

Jag hade ett långt och trevligt samtal i går kväll med en vän. Vi diskuterade relationer, vad som händer efter ett tag när man varit tillsammans länge. Skillnaden mellan kärlek och förälskelse. Personen i fråga lever i en kärleksfull relation men som så många andra funderar i stort och i smått om vardagsbekymmer som uppstår. Det var ett så befriande samtal. Personen har inga kärleksbekymmer. Mer funderingar om ditt och datt. Och jag var så glad att man vågade prata med mig. För som det blivit så vågar folk inte prata med mig på samma sätt längre. Om jag frågar hur det är så får jag ofta till svar att jo de har bekymmer men det är inget i jämförelse med hur jag har det och de vill inte lasta mig. Och jag vill ju bli involverad. Jag vill att mina vänner ska komma till mig och våga berätta saker precis som förr. Jo, jag har det mycket svårt. Men jag är fortfarande medmänniska jag också. För några månader sen så avled en av mina vänner. Det tog ganska lång tid innan jag fick veta det för man ville inte lasta mig under en redan tung period. Det kändes jättekonstigt när jag sent om sider fick veta. Det var ju min vän också. Och jag ville finnas tillhands för partner och barn. För jag bryr mig ju fortfarande om andra även om jag har mycket själv. Därför blev jag extra glad igår,. Det blev ett långt och trevligt samtal. Och det kändes som att jag fick ge tillbaka lite omtanke. För jag har fått så mycket av den varan. Det kändes bra i mig att känna att jag var viktig för någon annan.

Innan samtalet igår så hade jag en tung kväll. Morgnarna och kvällarna är värst. Och nätterna. Fortfarande kommer jag på varje morgon att "javisst ja.." Han finns inte... På kvällarna när alla gått och lagt sig och lugnet lägger sig över Källargränd så är jag totalt värnlös. Allt man stängt in i hjärtat under dagen rinner över.  Det är tomt här. Han fattas här i mitt liv. När mörkret kommer så känner jag mig så himla ensam.Det enda jag ville ha var min familj. Inte ens det fick jag. Min man slets ifrån mig. Nu omformar vi familjen. Nu är det jag och barnen. Det är också en familj. En ny sådan. Men hos oss är det en tom plats vid matbordet. Och det känns inte bra. Till veckan är det begravning. Det känns overkligt. Det är fortfarande saker att göra. Jag gruvar mig och drar mig för att ta tag i det. Just nu lever jag fortfarande i mina sjuka tankar att han nog kommer hem. Men efter begravningen så är det definitivt. Då har vi sagt adjö. Han kommer inte tillbaka. Vid midsommar blir det urnnedsättning. Lagom till vår tvååriga förlovningsdag. Då skulle vi dricka champagne och bada skumbad. Skåla för många lyckliga år framåt. I år följer jag min man, mitt livs kärlek till den sista vilan.. Hela min kropp skriker att det är fel. Jag kämpar emot med varenda muskel i kroppen.Jag vet att jag kommer förlora min kamp. Han kommer inte tillbaka hur mycket jag än väntar och längtar. Och det känns skit.

Den här kvällen avslutades på Solsidan hos grannen. Hennes son tumlade runt på en tvåårings sätt. Barn skänker lycka. Barn gör att glädjen hela tiden finns bredvid sorgen. Barn lättar upp. De är kloka och enkla. Vi satt  i kvällssolen jag och väninnan och bara njöt av att det var precis så där underbart som det ska vara. Och för en stund så kopplades allt annat bort. Det var skönt. Att jag nu under korta stunder kan stanna upp och njuta. Jag är glad åt de stunderna. Jag är glad att det inte är mörker varje sekund på dygnet. Jag vet att det kan ändras snabbt. Jag fick dessa tänkvärda ord av min vän C Rhymes och jag känner att jag vill dela dem med er..
You need to hurt to be happy,  you need to bleed to heal, and you need to be broken to be stronger then yesterday. Det är så. Det gör ont. Det kommer gör ont,. Det är så att vara människa. Det är på så sätt vi sen kan känna igen det som är underbart, bra och fint.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här