När barnet fattar besluten

Ernst var en man som egentligen bara hade goda egenskaper. När jag träffade honom första gången så var ett en wow-upplevelse. Han var snygg och snäll. Omtänksam och jordnära.Vi umgicks först som kompisar. Han blev snabbt min allra bästa vän. Efter ett tag så började vi känna att vi hade känslor för varann och vi stod båda och undrade om vi skulle våga chansa? Han bjöd hem mig till sig en lördag när jag var utan barn. Jag tyckte att det var snällt att han inte ville att jag skulle sitta ensam. Det jag inte fattat var att han hade en baktanke. Han hade köpt hem massa vin. Och varje gång jag gick på toan så passade han på att fylla på mitt glas i hopp om att jag skulle bli trött och vilja stanna kvar. Just då var jag inte helt säker på vad han kände så jag valde att gå hem framåt natten. Eller gå.. Jag var så berusad.... Han fick leda mig hem och det var en extremt lång backe ner från där han bodde. Jag hade högklackat och höll på att slå ihjäl mig efter vägen. På måndagen efteråt erkände han att det funnits en plan och att han dessutom bytt lakan i sängen för han var helt övertygad att hans plan skulle lyckas. Veckan senare skulle han och hans pingispolare åka till Italien och tävla. En resa som slutade med en nödlandning på tre hjul. Efter det var vi båda helt övertygade. Vi ville ha varann. Inget annat var viktigt.

En av de egenskaperna som min man hade som var lite svår var att han var så fruktansvärt envis. Det som gjorde att vi kom så bra överens var att han i mig mött sin överman. Jag var ännu envisare. Och sen kunde han aldrig välja. Och just den egenskapen har jag då ärvt. Idag köpte jag nya kläder till begravningen. Jag provade de förra men de kändes inte bra...Panik igen. Jag måste ordna till det. Men det fixar jag. Men då händer det igen. Jag kan inte välja. Expediten får springa fram och tillbaka. Hämtar det ena plagget efter det andra . Tiden går.. Till sist hittar jag det perfekta.  Då släpper allt. Jag bryter ihop i provhytten. Expediten får kliva in å trösta och stänga för skynket. Pinsamt på en skala? Jag tror det var en tia av tio möjliga.

När jag växte upp var jag mycket ensam. Jag var den fula tjejen med grå kofta och stora glasögon som gömde mig i biblioteket. Eller på toan. Jag var pluggot med stort P och jag gick alltid runt med en klump i magen. Jag oroade mig konstant för va som skulle hända och funderade på hur i hela friden jag skulle lösa det. Idag när jag letade kläderna så kände jag plötsligt igen henne. Hon den fula tjejen i biblioteket. Jag är fortfarande hon. När jag nu befinner mig i en situation som är övermäktig så inser jag att det är den där osäkra och rädda 10-åriga tjejen som står där och tar besluten. Inte den 38-åriga kvinna som jag är. Jag hade glömt bort henne men idag gav hon sig till känna. Jag är hon. Det är bara glasögonen som saknas. Jag hittade kläderna. Jag ska inte ändra mer nu. Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig känt mig så svag som jag är nu. Jag utsätts för saker som är omänskliga. När jag var liten handlade det om att passa in. Att känna att man fick vara med. Nu är det känslan av att inte veta hur man ska göra för att fixa allt. Hur man ska hantera allt. Hur man ska ta sig igenom det omänskligt svåra. Och när hjärnan styr så säger den att det är svårt nu, men allt blir lättare med tiden. Hjärtat säger: Är du helt säker på det?

Resten av dagen bara rullar på i ett rykande tempo. När kvällen kom så var så uppe  i varv. Då kommer det ett sms från Marie som vill ta en kvälls-promenad. Vi går runt Lillfjäden. Luften är kall.Vi går runt och pratar om allt mellan himmel och jord. Om kärlek och om sorg. Om arbete och karriär. När vi skiljs åt är jag lugnare och gladare. Känner mig mera skärpt men samtidigt mycket trött. I bland undrar jag hur hon gör det Marie. Hur hon hela tiden kan känna på sig vad jag behöver. 

Klockan har precis passerat 24. Barnen sover lugnt. Det är stilla över Källargränd. Det är bara jag som är vaken och det enda ljudet som hörs är knattrandet av tangenterna. Det är svårt att gå i säng. När jag släckt lampan och blundar så är jag helt värnlös. Tankar och drömmar härjar fritt. Allt jag trängt undan över dagen spelas upp i drömmen förstärkt med dofter och ljud. Det händer att jag vaknar helt genomblöt av svett, intrasslad i lakanet. Det är svårt att somna om då när man vet vad som väntar. Sov bredvid mig i natt älskling. Det har varit en intensiv dag. Håll om mig tills jag somnar och håll mardrömmarna borta. Var nära hela tiden förresten, vik inte från min sida. Det är en månad sen jag höll om dig sist. Då var du varm. Du fanns och du andades. Var hos mig i natt älskling för jag behöver dig. Just nu är jag ledsen och saknar dig massvis. Trösta mig och hjälp mig somna gott. Du är fortfarande mitt hjärta, jag älskar dig.



Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här