Dags att dra i handbromsen...

Nu har jag varit vaken i nästan 48 timmar. Eller egentligen har jag varit vaken i snart tre veckor men det vågar jag knappt skiva. Jag har en väninna som är läkare. Psykiatriker dessutom. Får hon veta detta så ligger jag illa till.
Barnen åkte till sin pappa igår på morgonen. Jag hade mentalt förberett mig på det. Problemet är att det inte riktigt funkar. Det blev enormt tomt och tyst. Inga fotsteg i trappan, inget bubblande skratt, inget kiv i köket.. Ingenting. Jag och katterna bara...Storstädar tvättstugan och toan. Det känns säkert bättre om det är fint. Det gör det inte. Åker och köper blommor på en plantskola. Städar uteplatsen och hämtar krukor och amplar. Gör fint ute. Det känns fortfarande inte bra. Tar en promenad med  en väninna. Skyndar hem.  Går in och storstädar hallen och köket. Gör rent stora mattan i vardagsrummet. Tar resten av vardagsrummet och viker tvätten. Klockan är 02 på natten. Det känns fortfarande inte bra.  Det är kanske dags att sova. Ligger och vänder och vrider mig nån timme. Går upp och tar två alvedon och tänker att jag lådsas att det är sömnpiller. Då kanske jag somnar. Det funkar naturligtvis inte.

Jag klev upp tidigt idag. Jag hade ärenden att göra. Skyndade att göra klart den sista städningen innan jag jäktade ner på stan. Hann  med en fika med väninnan. Mötte upp hemma för att träffa Ernsts barndomskompis som kommit upp från Stockholm. Vi pratar om Ernst och minns. Han berättar grejer dom hittat på när de var små. Jag skrattar och gråter om vartannat. Vi käkar och åker ut till svärmor som blir överlycklig över att få besök. En länk som för henne betyder mer än det gör för mig. Den person som står framför henne som vuxen man har suttit i hennes kök och ätit bullar tillsammans med hennes son. Hon har hört deras fotsteg hemma. Hon har hört deras bubblande skratt.. Jag förstår att sorg och lyckat blandas i hennes hjärta. För det gör det ju i mitt.

Jag läste en artikel om urinblåsecancer  idag som publicerats i Läkartidningen. En enormt bra artikel som är skriven av professorer, docenter och höjdare från nationella registret för blåscancer. De beskriver de svåra följderna av att få vänta på undersökningar och diagnos. De beskriver vilka undersökningar och åtgärder som skall utföras vid första besöket redan. De skriver att överlevnaden i blåscancer är oförändrad sen 30 år tillbaka medan överlevnaden i bröstcancer ökat med 30% under samma tidsperiod. De skriver  att överlevnaden i blåscancer minskar från 60% till 25% om man får vänta på undersökning mer än fyra veckor efter att man blött från urinvägarna. Det är oacceptabelt. Jag känner igen så mycket. Mycket av det vi tjatat om ger dessa herrar mig rätt i. Det saknas massa undersökningar som skulle ha gjorts direkt när han fick symptom. Skribenterna säger att det inte alls är orealistiskt att man ska få göra alla de undersökningarna samma dag som man kommer in och har sin första blödning från urinvägarna.  Jag har rätt. Ni kära kirurgkliniken har fel. Min man är död och jag betalar priset. Jag och barnen betalar priset. Den person som vi älskar mest i hela världen finns inte mer. Döden är oåterkallelig. Jag får aldrig mer se min man i livet. Jag önskar att hövdingen på kirurgkliniken skulle be om ursäkt. Ta på sig ansvaret. Jag vill att han ska se mig i ögonen och säga : Jag ber om ursäkt för det lidande vi utsatte din man för. Det var oansvarigt och fel. Vi ska göra allt som står i vår makt att förändra i vårt landsting så att ingen mer ska drabbas.  Förlåt oss, vi gjorde fel.  Jag kommer aldrig få höra de orden. Men det skulle vara en upprättelse för allt det vi fått gå igenom de senaste två åren.

Urinblåsecancer och prostatacancer är inte bara mannens sjukdom. Bakom de flesta män står en partner , barn, föräldrar och syskon. Precis som vid all cancersjukdom. Jag har förlorat mitt livs kärlek och den smärtan gör omänskligt ont. Nu i kväll är det tungt. Saknaden är enorm och tårarna vill inte sluta rinna. Och det spelar ingen roll hur jag städar och gör fint. Det känns i allafall inte bra. Jag är fast i helvetet hur gärna jag än ber att det ska vara annorlunda. Min man finns inte. I am paying the price.  Jag drar i handbromsen. Jag ska sluta städa nu. Nu ska jag lyssna på sorglig musik och gråta.

Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag har även bett höjdarna som skrev artikeln om var fondpengarna gör bäst nytta och hoppas få ett svar snart.Snälla fortsätt donera, det skulle kännas bra att få göra en fin och bra gåva. Det kommer några räkningar för amerikaförberedelser som ska kvittas på fonden men i övrigt skall pengarna gå dit de gör nytta. Din kamp skall inte ha varit förgäves älskling.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här