Fick en kommentar på bloggen igår om att folk ville veta hur det gick till när Ernst slutade på jorden.. Jag känner att jag inte vill gå in på detaljer så men att han sov lugnt och att andetagen glesades ut och att han till sist somnade in i min famn. Vi hann aldrig hem utan han slutade på sjukhuset. Det är med mycket dubbla känslor som jag tänker på det. För Ernst ville hem. Men hade ett stort behov av smärtlindring och andra läkemedel som inte kunde ges i hemmet. Det är så jobbigt för mig det där.. Att han så desperat ville hem men att det inte gick att lösa. Jag är ledsen för det. Jag visste ju hur Ernst tänkte om livet och hur han resonerade om sjukdomen. Jag visste att han ville hem. Han ville inte dö och ville inte prata om döden. Bara vid nåt enstaka tillfälle när han var riktigt trött och ledsen kunde han yttra en undran om hur många dar han hade kvar men aldrig annars. Han sa också till mig att du vet hur jag vill ha det. Om, jag själv inte kan föra min talan så måste du göra det. Och jag misslyckades älskling.. Jag vet att du ville hem..Och jag ordnade inte det åt dig.. Förlåt hjärtat....
Det regnar idag. Himlen gråter. Det ligger begravningspapper i sängen. Katterna har sovit på gravstens-broschyrerna. Jag får se om det blir nån gravsten. Känner att nu är det slut. På allt. På ork. Nu vill jag inte mer. Jag orkar inte vara så här ledsen mer. I Hudiksvall är det blött och kallt. Allt känns kallt. Jag har levt fem dagar utan mitt livs kärlek. Och det känns sämre och sämre dag för dag. Idag är jag ledsen och känner en tomhet, en ilska och en besvikelse. Jag vill bara ligga på soffan under en filt och inte prata med någon eller lyssna på någon. Eller göra något över huvud taget. Jag går egentligen inte med på att det ska vara så här jävligt. Jag brukar vara envis å aldrig ge upp. Men nu gör jag det. Jag ger upp. Jag kastar in handduken. Jag hoppas att begravningen blir så fin som jag har en bild i huvudet som en hyllning till dig älskling. Du som är mitt livs kärlek, dig som jag egentligen inte kan leva utan..
Det är dagar och så är det dagar. Idag är det en sämre dag. En dag när allt känns så fel. Det finns en annan tomhet. Jag känner en enorm sorg och enorm saknad. Det var ju sådana här svårigheter som vi skulle ta oss igenom tillsammans älskling.. Jag saknar dig så oerhört. Jag orkar inte mera sorg an den jag redan har, lägg inte sten på den bördan som redan är för tung att bära. För liten tuva stjälper ofta stort lass..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Klicka här
Kära Gisela, tack för att du delar med dig av det som hänt och händer dig. jag förstår din känsla av besvikelse att Ernst inte kunde komma hem på slutet, men jag tror att han var nöjd ändå att det blev som det blev.Han kände och känner din kärlek!! Inget tvivel om det.
SvaraRaderaEtt medium sa till mig efter min sons död i höstas att han sov, därför kom inget tecken till mig från honom. Jag väntade och väntar fortfarande på ett tecken från Daniel. Min älskade underbara son. Det är tomt nu och jag gråter och skriker och har ångest ofta.
Det är värre nu. Livet är totalt konstigt. Hur fan ska jag klara det.
Jag måste ändå tro att Daniel har det bra nu, var han än är.
Sänder hjärte- och värmekramar till dig fina Gisela!
Lena
Du misslyckades inte Gisela. Du gjorde allt som stod i din makt. Gud hade bara andra planer än vad du och Ernst hade. Tiden räckte inte till.
SvaraRaderaJag miste min granne i vinter. Hon fick avsluta hemma. Men helt ensam. Hon larmade 2 gånger under natten. På morgonen när teamet kom sov hon så de valde att låta henne sova och komma tillbaka senare. När de kom tillbaka satt hon död på sängkanten.
Hennes dotter skulle ta ut ledighet och vara hos henne var det tänkt men alla trodde att ännu finns det tid. De där 100 dagarna kommer att behövas så hon ville inte slösa bort dem.
Tiden räckte inte till. Gud hade andra planer den gången också. Hon fick dö hemma men ensam. Hennes dotter kände det som ett misslyckande. Att hon inte hunnit med att ta ut de där dagarna och vara hos sin mamma. Men hur ska man kunna veta vad Gud har för tidsplan. Den håller han sträng sekretess på. Världens största hemlighet.
Se det inte som ett misslyckade att ni inte hann hem.
Ni var tillsammans!
Du fanns vid hans sida hela vägen. Det var nog det viktigaste.
Finns inte mycket man kan säga i denna stund, mer än att jag känner din känsla Hur kan livet fortsätta som vanligt, märker dom inte att mitt hjärta inte finns, förstår dom inte att varje minut är smärta, å än värre 1 timme, och ve å fasa ett helt dygn, hur ska jag genomleva det ?
SvaraRaderaKraaaaaaam
Det går inte att fylla det tomma hålet i hjärtat. Jag förlorade två fina vänner förra veckan. Ernst Och Erik den ena i cancer och den andra tog självmord. Livet är grymt nu ett bra tag! Jag tänker på er mycket varje dag flera gånger gånger om dagen. Många varma kramar från Pernilla
SvaraRaderaJag läste också kommentaren från någon som ville veta typ ALLT om hur det var när Ernst somnade in. Jag blev fruktansvärt upprörd! Någonting ska du väl få ha för dig själv. Du ska ju inte lämna ut dig (och Ernst) fullständigt. Ni har varit väldigt öppna och berättat, här i bloggen, mer än vad någon kan begära. Även om allt känns hopplöst just nu så ska du se att det kommer att kännas bättre. Vi tänker på dig hela tiden. Många kramar från Carina och Janke
SvaraRaderaÄven jag blev fruktansvärt arg och upprörd över det inlägget!
SvaraRaderaHur har man mage att ens be om att du Gisela ska lämna ut en sak???!!!
All kärlek och styrka till dej och dina barn i detta kaos.
Kramar!
Jag önskar att jag skulle kunna trösta dej, men hittar inte orden. Dock vet jag att du gjorde allt och mer därtill för att Ernst skulle känna sig älskad och trygg. Han visste att om det funnits en chans skulle du hjälpt honom hem......Han älskade dej och var så stolt över dej, han vill säkert att du ska orka igenom den här svåra tiden och vi önskar alla att du ska känna vårt stöd. Det är bra att du "skriver" av dej och lättar på trycket...Tusen kramar!!!
SvaraRaderaVet inte vad jag ska skriva för hur ska jag kunna trösta?
SvaraRaderaMen en sak är säker och det är att du verkligen gjorde ALLT för Ernst, tveka aldrig på det. En annan sak som är säker är att er kärlek var så oändligt stor och stark.
En sådan kärlek får många aldrig uppleva. Så i all sorg finns det så mycket vackert som ni fick uppleva tillsammans. Därför gör det nog också mera ont att mista.
Det är inte lätt, det måste få göra ont. Men en dag kommer det att kännas lite bättre.
En dag i taget.
Du finns i mina tankar ofta.
Kramar från Maria
Du har gjort allt och mer därtill Gisela! Du har kämpat för Ernst och din familj som en lejoninna. Låt inte nåt dåligt samvete komma och lägga frö i din hjärna. Du har gjort allt! Tänk vilken trygghet det ändå var på sjukhuset, nära till mediciner och smärtlindring, och han hade dig vid sin sida hela tiden. Trots att du inte känner så nu, så har tunneln ett slut, det finns ett ljus längre fram, men det tar tid. Du kommer att komma igen och bli starkare och starkare, fast nu ska du bara sörja och bli arg på Gud och låta känslorna komma, för det hjälper. På nåt vis är det en ensam resa, vi runtomkring kan bara peppa och stödja. Visst är livet hårt och för mycket ibland?
SvaraRaderaSå fruktansvärt grymt livet kan vara. De varmaste kramar från en helt okänd medmänniska.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaomöjligt att förstå smärtan du går igenom nu, men jag skulle ändå vilja ge dig något tips du kan titta på och läsa när nu orkar. Det fanns en kvinna som hette Elisabeth Kübler-Ross, hon var läkare och arbetade uteslutande med människor i dödens slutskede. Hon skrev flera böcker och jag läser en just nu som heter Döden är livsviktig. Om livet, döden och livet efter döden. Den finns i svensk översättning och den är fantastisk. Jag tror att jag känt en viss tillförsikt att läsa den, om jag varit i din situation.
Viktigt att veta att hon är/var, läkare (psykiater). Det finns nog mycket att läsa om och av henne på nätet. Varm kram till Dig.