Hälsningar från USA

Solen försökte tränga sig igenom molnen i morse. Den vill fram och lysa mer för det närmar sig sommar. Inne i mig är det kanske inte vinter längre.. Det är mer mycket regnig höst. Saknaden är stor på morgonen. Han brukade krypa upp bakom min rygg och krama mig hårt och pussa mig i nacken. Det är tomt på hans sida. Och det är fortfarande en utomjordisk känsla att veta att han aldrig mera kommer att krama mig. Tänk er aldrig. Tänk er att ni fick veta att ni aldrig skulle få springa mer. Spänna musklerna och känna marken under fötterna. Visst känns det konstigt? Han kommer aldrig mer.. Det ligger ett trött litet barn i min säng. Han knorrar och vill inte kliva upp. Han vill att det ska vara sommarlov. Ingen vill kliva upp och ingen vill samarbeta. Jag vill aldrig mer gå till skolan säger han. Jodå säger jag, det vill du visst. Aldrig är ett starkt ord. Såna som man ska passa sig för. Man ska akta sig för att önska saker, särskilt när man är uppriven. De kan ju faktiskt gå i uppfyllelse.

När jag slår igång datorn har jag ett meddelande i min inkorg. Det är från Ernsts amerikanska läkare.Det är ett fint meddelande, fyllt med värme och omtanke och en massa visdom. Det är ett sådant meddelande som jag vanligtvis skulle gråta ihjäl mig över. Men inte idag konstigt nog. Jag kan läsa mellan raderna kanske men när han skrev I know how you are feeling right now så kommer plötsligt känslan över mig att han vet det. inte vet utan VET. Först blir jag alldeles stum. Och sen alldeles varm. Och trygg. Jag misstänker att du inte läser min blogg men jag säger det ändå. Thanks Dr W, you really made my day. 

När jag stängt ner datorn så kom jag att tänka på Angie. Min fina underbara ängel Angie. Vi har inte hörts sen den dagen Ernst lämnade jorden. Jag har varit så självupptagen och fylld av sorg att ag helt glömt bort den kvinna som hjälp mig mest av alla. Jag provar att ringa men får inget svar. Det är lite konstigt och jag får en klump i magen. Jag har provat nu igen i kväll och då äntligen fick jag svar. Hon har varit sjuk i två veckor och legat till sängs. Nu var hon piggare. Det var skönt att höra hennes röst och att få prata med henne sådär om allt.  Vi delade kampen det sista halvåret och det var många svåra saker som vi behövde prata med varandra om. Hon har alltid en visdom på lager. Hon är som en storasyster. Eller som min indian-mamma. Det är coolt. Jag är native american-svensk. Unikt.

Mitt landslag är i Slovakien och tävlar. Nästa vecka får jag äntligen träffa dem också. Det var länge sen och jag längtar efter dem. Och i morgon kommer en person från svenska bordtennisförbundet upp hit. Han är dessutom mycket god vän med min man. Han kommer enkom hit för att äta lunch och prata. Jag vet inte riktigt var han bor. Han kan inte komma på begravningen eftersom det krockar med när han och hans fru ska få sin bebis.  Och att han tar sig den tiden att komma hit och umgås en stund känns overkligt. Jag är mycket glad att han gör det, det betyder enormt mycket. Och har vi tur så får vi sällskap av Stefan också. Då har jag två av Ernst närmaste vänner på lunch samtidigt. Det vore nåt det.

Jag skulle fixa det sista med begravningen idag. Jag har inte gjort det. Jag får panik vid bara tanken. Eftersom jag fortfarande tränger bort tanken och insikten om att han inte finns. Jag vet ju var stenen med fina texten  finns. Och maskoten. Jag skulle behöva ringa begravningsbyrån och bekräfta ett å annat. Jag skulle behöva åka till kyrkovaktmästaren och bestämma gravstenen eftersom den tar tid att tillverka. Och jag är helt handlingsförlamad. Och nu har jag inte lång tid på mig alls. Jag måste skärpa mig men det är helt omöjligt. Känner mig panikslagen och patetisk på samma gång. Jag har den här veckan på mig bara. Nu är det lixom dags för skärpning.Men hur i hela friden gör man?

När jag var på Hemköp idag så stötte jag ihop med doktor Ingrid, Ernsts läkare från teamet. Hon kramade om mig. Vi pratade och jag grinade i vanlig ordning.  Hon är bra Ingrid. Hoppas hon vet om det. Ibland så känns det dom att jag skulle behöva sitta och prata med Ernsts läkare, Doktor Ingrid och Doktor Eva. Det skulle på ett sätt kännas skönt att få prata igenom allt. Det finns massa frågor som jag skulle behöva få svar på. Men det finns en farhåga i mig att det skulle riva upp den lilla tunna sårskorpa som jag fått på mitt stora hjärtesår.  Ernsts onkolog Stefan ringde tre dagar efter att Ernst lämnat jorden och det kändes bra att få prata med honom. Han är en varm och empatisk läkare. En sån sort som det skulle finnas fler av. Ernst hade tre otroligt duktiga läkare på slutet. Det var bara det som var det stora bekymret under hela hans sjukdomstid, de kom in i bilden för sent. Som allt annat. Diagnos för sent, hjälp för sent. Läkarbyten försent. 

I morgon är en ny dag. Jag hoppas på sol. Jag ser fram emot lite lunchsällskap. Kanske går jag och tränar. Jag försöker mer och mer att planera in saker. Även om jag fortfarande lever timme för timme och dag för dag.Men jag bär med mig orden som ni läsare så många gånger skriver och som Dr W skrev i sitt meddelande :Take care of yourself and try to move forward... I believe that is what your husband would like.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här