En liten viskning från paradiset

Sonen oroar sig för att gå till skolan. Han har mycket saker i hjärtat. Saker som han måste tänka på. Under en lång tid kunde han inte gå till skolan för han hade saker som han behövde säga till Ernst i kistan. Vi bestämde att vi skulle ha ett öppet brev. Där kunde han skriva ner allt han tänkte på. Sånt som han var rädd att glömma. Ernst blev kraftigt försämrad på sonens födelsedag. Kalaset fick avbrytas abrupt och jag fick skynda mig upp till sjukhuset. Två dagar efter sonens födelsedag somnade min man och barnens styvpappa in i mina armar. Det första sonen behövde få ner i brevet var just det där med födelsedagen. Han tackade för presenterna. Och han var ledsen att Ernst inte varit där. Och eftersom han nu var död så skulle han sluta fylla år för nu var hans födelsedag en dålig dag för alltid.  Jag försökte prata med honom om detta och sa att Ernst dog ju inte på födelsedagen. Med tårarna rinnande nedför kinderna så förklarade sonen att när man är barn och fyller år så behöver man få känna att det känns bra i magen ett par dar efter att man fyllt år. Och det fick det inte göra. Och det som han var mest rädd för hände just när han behövde få vara lite glad. Det värker i mitt hjärta att se hur ledsen sonen är. Han är en sån klok pojke. Han har förmågan att sätta ord på känslor. Han är fylld av sorg precis som vi andra. Man ska ta all sorg på största allvar, den är lika stark och svår oavsett ålder. Även om den tar sig andra uttryck. Nu är det beslutat att brevet ska klistras igen och följa Ernst. Det är bara hans brev säger sonen. Ingen annan än han behöver läsa det.

Det var första riktigt varma dagen idag. Jag och grannen tog en promenad tidigt på morgonen. Vi gick längs med hamnen. Det börjar fyllas på med båtar. Det  var vackert att blicka ut mot horisonten och det doftade starkt av häggens blommor. Det är ändå tur att han lämnade jorden nu när det är vår. Nu när jag kan gå ut i allt det vackra. Hur hade det varit om det hade varit början på november? Mörkt och kallt. Jag som har svårt för mörkret på vintern redan ändå. När rastlösheten gör sig påmind så går jag ut. Jag sätter mig vid Lillfjärden och tittar på svanarna och de nya ankungarna. Jag går ner till sjöbodarna och känner doften av hav. Det känns sorgligt och vackert på samma gång. Men jag tror att det är enklare. Jag tror jag hade känt mig ännu ensammare i vintermörkret.

Idag lunchade jag med vänner till min man. Stefan som funnits vid makens sida som stöd under hela sjukdomstiden och Mats som av praktiska skäl inte kunnat vara fysiskt närvarande så han är bosatt i Småland. Det kändes fint att han tog sig tid att komma och hälsa på. Det blev en tretimmars lunch. Mats ska få barn snart tillsammans med sitt livs kärlek. Hans första. Man ser på honom att han är lycklig och förväntansfull. Jag känner inte hans fru. Men om Mats älskar henne så är hon säkerligen en otrolig kvinna. Mats är lite så där som Ernst var, lätt att prata med, varm och kärleksfull. Nu är ett nytt barn på väg. När man konfronterats med döden så inser man ännu mer vilket mirakel livet är. Vilken gåva varje nytt barn är. Min syster ska också få barn. Jag är jättespänd  och glad över det. Mitt i den mörkaste sorg så finns glimtar av ljus. Nya mirakel är på intågande. 

Det började som en hälsning från paradiset. Den första sommardagen.Jag plattade håret och la på mascara inför lunchbesöken. Det kändes bra att byta bort pyjamasen mot kläder som fick mig känna mig mer som "jag".  Jag kände mig stark i mig själv. Jag gick på träningen som jag planerat. Men när jag ligger där på slutet under stretchingen så händer det igen. Att det brister. Kanske för att man inte håller emot känslorna med varenda muskel i kroppen. Kanske för att de spelas lugn och vacker musik. Jag har inget facit längre som skvallrar om varför jag reagerar som jag gör. Sorgen hoppar på en bakifrån när man minst anar. Just idag hade jag ju en bra dag. Just idag kände jag mig stark. Vitt är svart och svart är vitt. 

Jag tyckte det gick bra idag älskling. Jag tror du hade varit stolt över allt jag orkade. Jag vet att du vill att jag ska vara glad och lycklig och må bra. Men vi är fortfarande ledsna för vi saknar dig.  Kan du krypa ner hos mig i natt och hålla om mig tills jag somnar? Jag skulle behöva det. Jag lämnar sovrumsdörren på glänt åt dig... Just i kväll är saknaden efter dig så stor.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här