När kommer solen skina?

Det kändes som en bra dag. Jag var stark. Både min kropp och min själ. Jag struntade i promenaden idag. Jag såg löpskorna stå undangömda och dammiga i garderoben och jag tänkte att jag undrar allt jag... Jag undrar om jag ska prova.  Jag dammade av den. Satte dem på fötterna och knöt omsorgsfullt. De passade fortfarande bra. Jag gick ut i solen. Tog den vanliga löprundan. Den är 2.2 kilometer. Det kändes bra. Jag flög fram. Solen värmde mina axlar. Ingenting fanns i mitt huvud. Det var jag, naturen och löpningen. Vid målet kändes det så bra. En seger. Jag var varm och det rann efter ryggraden. Men jag tog mig runt. Det gick!!! Ett halleluja -moment. Jag tänkte på mitt höga blodtryck, på att jag ligger i risk att få en stroke. Nu kände jag att nähä. Fuck you stroken. Det kommer inte att hända. Jag tar kommandot här över mig själv, min kropp och mitt välmående.  Det är jag här och nu. Och det ska ta mej sjutton vara jag som bestämmer.

Hämtade barnen tidigt. Jag längtade efter dem alldeles förfärligt. Vi gick hem och började planera kvällen. Det var bara jag och smågrabbarna. Stora sonen hade bestämt att vi skulle äta Tacos. Kan vi inte göra en fest? frågade han. Vi kan ta och duka fint med smurfglasen.  Sagt och gjort. Vi dukar fint. Sonen pyntar med Nigerias och Tjeckiens flagga som han gjort på skolan. Då händer det. Jag känner att tårarna tränger fram. Det går inte att hålla emot. Jag stänger in mig i sovrummet och låter floden av tårar forsa fritt. Jag tänker på min älskling. Mitt livs kärlek. Han kom in mitt liv och älskade det. Han tog sig an fyra barn som han älskade mest av allt. Han tog dem till sig. Han avstod fotboll på tv.n för att se Lets Dance med dem. För att det är så man gör när man är förälder. Man sätter barnen först. Barnen tyckte att han var bäst och coolast. I deras ögon var han kung. I mina ögon så var han den vackraste. Smärtan och saknaden gastkrammar när man minst anar och det gör ont att vara jag. Jag pratar med en tjej ur landslaget en stund och sen känns det okej. Det behövs inte så mycket. Ett samtal under några minuter.  Jag och grabbarna lagar middag. Vi har fest till Nigeria och Tjeckiens ära. Vi skålar med Cola i smurfglasen och lyssnar på melodifestivalen-skivan. Och det är alldeles underbart.

När kommer solen skina igen i mitt liv? Det är en skakig resa i berg och dalbanan. En bekant till mig sa att om du inte har toppar och dalar i livet så är du antagligen död. Sant som det är sagt. Jag tycker att topparna är låga och att dalarna är tunga att klättra upp ur och jag har en förmåga att halka ner i dem när kvällen kommer. Jag känner mig så ensam. Inte utan vänner utan ensam för att jag saknar min man. Det är en annan isande ensamhet. Ett hål som ingen annan kan fylla. Jag tänker tillbaka och det enda som jag minns är allt strul som var när han var sjuk. Hur mycket jag än vill tränga undan de tankarna så går det inte. De ligger överst.  Jag kan känna hans rädsla och hans ångest. Jag fryser till is när jag tänker på att han hela tiden kände att han räknade med att hans vård skulle bli felaktig och att om det blev rätt så var det en bonus. Han var så rädd och så ledsen. Jag vill minnas det fina. Allt roligt vi gjorde. Jag vill kunna se tillbaka på vårt liv tillsammans och se en leende och sprallig Ernst framför mig. Jag vill se tillbaka med tacksamhet på den tid vi fick. Jag är glad att få vara hans fru. Även om vården runt honom blev väldigt bra på slutet och han vårdades av  i princip bara underbar personal så solkas minnet ner av det fåtal personer som gjorde dagarna svåra. Och det krävs hundra bra minnen för att sudda ut ett dåligt... Men jag är tacksam för de änglar som ändå  lyssnade på honom och som verkligen ville göra det bästa för honom.

I kväll saknar jag min man oändligt mycket. Begravningen närmar sig. Nästa vecka får jag äntligen träffa alla de personer som betytt så mycket för mig under Ernsts sjukdomstid. Jag har längtat men önskar naturligtvis att vi kunnat träffas under roligare förhållanden. Alla ni där ute. Vårda era vänner. Det är skönt att kunna lyfta luren och kunna ringa någon och säga :Hej jag är ledsen, kan vi prata en stund? Vi vet inte om eller när vi drabbas av olycka, sjukdom och sorg. Ensam är inte stark.
Fick en låt skickad till mig från en av de som stått Ernst och mig närmast under senaste året. Jag lägger ut den HÄR. Jag har lyssnat och gråtit. Jag har vänner på så många ställen runt i Sverige och jag vill bara säga till er alla att utan er så hade jag inte fixat det senaste 1.5 åren.NI må vara utspridda från norr till söder men varje gång vi pratar så känns ni så nära.  Utan er så skulle jag inte må så okej som jag ändå gör. Utan att ni håller mig sällskap på chatten om kvällarna så skulle jag vara så så ensam.  Tack vare er så kommer solen åter skina i mitt liv. Och jag älskar er allihop.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här