Vi ses om ett andetag

I morgon är det begravning. Dagen som jag gruvar mig för. Dagen då allt blir påtagligt och när sanningen troligtvis kommer i kapp. Att min man, mitt livs kärlek, min älskling inte kommer tillbaka. Jag har fixat det sista nu. Jag kan inte ändra något mer. Jag ska packa det sista som ska med till kyrkan i morgon. Damen från begravningsbyrån ringde för att bekräfta blommorna. Att jag skulle ha sex stycken handblommor. Ja det stämmer sa jag och tänkte att det är en till var och en i familjen. Men sen när jag kom hem så kom jag på att vi är ju inte sex stycken längre.. Vi är ju bara fem. Vi var sex med Ernst..

Den här dagen skulle jag ta det lugnt. Låta tankarna flyga in och ut  ur huvudet. Försöka hitta lugn. Då kliver dottern upp och kommer ner och säger att mamma, jag har jättejobbigt med andningen. I går kväll så skrattade hon så mycket när hon åt att hon satte i halsen så det blev stopp. Det var obehagligt,  alldeles förfärligt innan hon fick tillbaka andan. Idag tar det stopp när hon ska andas. Kön till 1177 är lång. Hon måste tittas till av läkare. Det undersöks och den kvinnliga läkaren ser allvarlig ut och säger: Det ser inte bra ut, det verkar som hon har en lungemboli. En propp i ena lungan.  Knäna blir till gele. Vaddå, hur gick det till?? Jo hon har ju haft huvudvärk och mått illa, men jag har trott det varit migrän.De blir en väldig fart. EKG tas, venprover likaså. Artärgas skall också tas. Det går inte på första försöket. Inte andra heller. En ny personal kommer in och på tredje försöket så går det. Men sen blir det lugnt. Väntan bara. Efter åtta timmar säger dottern att nu tar jag snart å skjuter mig i knät så att jag får hjälp.  Då blir det röntgen. Nio timmar senare skriver vi ut oss och de lovar att ringa om röntgensvaret.  Vi har inte ätit på hela dagen. Vi är trötta och slitna. Men hemma. Äntligen hemma. Nu återstår det att se om det är en propp eller smörgås som finns i lungan. Och så hoppas jag att vi slipper upp tillbaka till sjukhuset i natt.

Ernsts kropp har legat i kistan ett tag. Det känns bättre att veta att han är i den. Jag valde en vit med polster inuti hela. Även i taket. Det är både täcke å kudde. Det behövs. Han var alltid så frusen... Damen på begravningsbyrån har lagt ned sakerna som han ska ha med sig. Hjärtat av röda rosor som jag beställt ska finnas framför kistan och Det stora fotot av han ska stå bredvid så det syns. Jag försöker låta bli att tänka å fundera så mycket mer nu. Jag måste landa i att jag gjort vad jag kunnat. Även om det blir asa-dåligt alltihop så är det så att jag kunde inte göra bättre. Jag hoppas och vill att det ska falla på plats. Att jag ska känna att jag gjorde allt jag kunde. Att jag verkligen kämpade och att det tyvärr inte räckte. Just nu när sorgen är så stor så känns de inte så. Eftersom jag inte lyckades rädda hans liv. Jag är hans fru. Han litade på mig. Och jag lyckades inte. Det känns mycket tungt. Men jag hoppas att det kommer med tiden. Att jag ska känna att jag gjorde verkligen allt och det andra låg utanför min makt. Och att begravningen blir så fin som jag tänkt i huvudet.

Jag sover med gravstensbroschyrer i sängen. Jag bläddrar lite i dem på kvällen i hopp om att jag plötsligt ska komma på vilken han ska ha. Ett konstigt sätt att slappna av på innan det är dags att sova. Jag önskar att jag hade ro att hålla på med Yoga eller meditation. Jag skulle tro att det skulle vara bra för mig. Men jag har alldeles för svårt att sitta still. När jag var som mest stressad förr så brukade Ernst krama mig riktigt riktigt hårt och viska fina ord till mig i örat. Det funkade alltid. Det är ju slut med det nu. Nu tassar jag runt som ett litet troll hemma och plockar å grejjar när stressen blir övermäktig. Jag önskar det var som förr. Det var bättre då. Nu finns det ett hål i mig och det hålet gör ont. Och det är frågan hur jag ska lära mig leva med det.

Jag undrar om du kommer vara med i kyrkan i morgon älskling och hur du kommer tycka att det är. Jag och barnen är där. Din mamma och dina syskon och deras familjer är där. Dina vänner och kollegor. Landslaget. Vi är där för att visa vilken fantastisk människa du var. Och hur mycket vi älskade dig och hur mycket vi nu saknar dig. Jag älskar och saknar dig omänskligt mycket. I dag är det din dödsdag. Idag för en månad sen lämnade du jorden. Jag hoppas du har det bra i himlen, men det vore skönt om du kunde ge mig nåt tecken. Jag skulle behöva veta att du finns på en bättre och vackrare plats där det alltid är ljust och vattenfallen porlar.Jag hoppas att du finns hos mig i kyrkan i morgon, att du kommer och delar stunden med mig. Jag vet ju inte hur du är nu, om du är en människa som är uppe och går, eller om du är en vacker ängel. I mitt minne vill jag ha dig som på bilden vi kommer ha i kyrkan, solbränd, snygg och med varma kärleksfulla ögon. I morgon är egentligen inte ett farväl. Det är mer en hyllning till dig , den vackraste människan. Och ett "vi ses snart". Om ett andetag i himlen så är det vi två igen. Och under det andetaget så får du vaka över mig och barnen. För vi behöver dig fortfarande, och vi älskar dig så mycket.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här