Jag är inte så stark som det verkar

Första helgen ensam är slut. Den har varit tung men det har gått att hantera. Mycket för att mina kompisar ryckt in och stöttat. Jag ställs inför situationer hela tiden som är nya. Eller som jag gör ensam för första gången. Idag var jag åter tillbaka på träningen. Det är ett och ett halvt år sen sist. Det var med blandade känslor jag gick dit. Jag har mina vänner där. Jag gillar ju att träna. Men det är samma med gymmet som med allt annat. Det kommer minnen. Det är min kompis som äger gymmet. Under tiden som det byggdes så var vi dit å provkörde nya passet. Vi tränade med en bygglampa som enda ljus och vi kunde inte hämta vatten för man lagt klinkers den dan. Jag kommer ihåg hur glad jag var när jag kom hem till Ernst och berättade om hur bra det skulle komma bli och han sa att det trodde han för det lyste tydligen om hela mig. Och det blev verkligen bra. Så mycket bättre än jag trott. Ernst stöttade mig 100 % i träningen och jag minns hur jag skyndade hem till honom efter varje pass. Maten var klar varje gång och vi kröp ihop i soffan och pratade min träning och hans träning.  Det var en så stor del av vårt liv, vår träning. Det känns konstigt och tomt när jag åter kliver in i den världen. Ensam.

Hudiksvall är en liten stad. Jag har minnen från de flesta platser. Nu blir det gång på gång  " första gången utan min man" som jag gör saker. Nu närmar det sig examen. Ernst såg fram emot examen. Dottern slutar 9.an.  Sonen ska sluta 1.an. Han var stolt som en tupp över barnen och engagerade sig i dotterns gymnasieval.  Han längtade till sommaren och hade gjort upp planer för saker han ville göra. Han och tjejerna skulle ha en tjejkväll tillsammans med honom.  De höll som bäst på att planera vad de skulle hitta på.  Jag längtade också till sommaren.Jag hoppades att vi hade varit utomlands, att han hade fått sin behandling. Jag såg fram emot att han skulle få må lite bättre,att han skulle få känna sig piggare. Jag drömde om att få sitta vid sjöbodarna i solen och äta glass tillsammans. Vi såg fram emot sommaren, att vi två skulle få njuta av varann. Och njuta av att få vara tillsammans som en familj. Det känns sorgesamt nu. Sommaren är på intågande. Träden grönskar. Och jag får inte uppleva den tillsammans med min man. Det är första sommaren ensam utan min älskling.

I morgon är det tre veckor sen min man lämnade jorden. Människor frågar hur det går och jag måste ju svara att jag tror inte att det går så bra. Det går inte så bra det här som jag skulle önska. Jag vaknar ledsen och somnar ledsen. Däremellan håller jag oftast ihop. Men det gör ont att vara jag hela tiden. Och det är nära till tårarna. Ofta brister det. När jag minst anar och när jag minst önskar. Jag tycker det är pinsamt att gråta inför folk. Idag har jag gråtit inför min tränare och två kollegor. Känns inte helt ok att visa sig så svag inför dem. Jag saknar min man varje vaken sekund på dygnet och när jag sover letar jag efter honom i sängen. När det komer post till "Ernst Bolldéns dödsbo" vill jag bara kräkas.  Jag vill inte att min man ska vara död. Jag gå inte med på det.

Det går inte bra det här älskling. Kan du ta och komma tillbaka? Det är förfärligt tomt och jag gör alla "vi"-saker ensam. Jag har saker att berätta. Min lillasyster ska få barn och jag är jätteglad för det.  Ett nytt liv som kommer till jorden. Är det inte underbart? Jag har saker som jag behöver fråga dig om råd över. Jag funderar över så mycket saker och jag behöver att du kommer och hjälper mig att få ordning på allt. Jag behöver dig så himla mycket älskling. Jag fattar inte hur det ska gå.. Jag har haft det så bra med dig.. Så där underbart som man bara ser på film. Så bra har vi haft det. Och jag tänker ofta tillbaka på det och inser att det kommer aldrig att bli så bra mer. Och det gör mig sorgsen. Jag är tacksam för de år jag fick med dig hjärtat. De bästa i mitt liv. Jag hade behövt fler år med dig hjärtat.. Resten av mitt liv hade ju jag tänkt. Tack för allt jag fick av dig.. Du gjorde mig till en bättre människa. Älskar dig fortfarande, mer och mer för varje dag. Och saknar dig oändligt mycket.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här