Undrar när tortyren slutar..

Idag hände det jag väntat på. Garderoben rasade. Jag har inte orkat hålla ordning där utan bara tryckt in grejerna. Först rasade det ena hyllplanet och sen det andra. Jag inser att det bara är att ta tag i det. River ut allt så det blir en jättehög på golvet. Tänker först att det är bara kläder. Det går bra. Hittar kjolen jag hade på mig när jag var med landslaget på O´Learys i Motala. Vi var på läger där. Minns att det var omänskligt varmt den kvällen och luftkonditioneringen på restaurangen hade pajjat och de hade slut på is. Älskling var vacker som alltid och han satt mitt emot mig. Jag hade Fabian på vänster sida och Fredrik på höger... Dennis satt bredvid älskling.. Det kniper till när minnesbilderna rasslar fram. Jag har haft så svårt att minnas.. Nu kommer det som ett vattenfall. Med dofter och ljud och allt. Hittar den rosa tröjan som Svanis köpte Taiwan...Den rutiga skjortan jag hade när vi åkte till Gävle för hans första cytostatikabehandling. Mimnnesväggen kommer fort och hårt och sopar till med kraft. Och det gör omänskligt ont. Ska det vara så här dag efter dag resten av livet då vet jag inte hur det ska gå. Det vet jag inte om jag orkar.

En bekant till mig förlorade sin fru i cancer för lite mer än tre månadader sen. Han hade urnnedsättning i veckan som var. Han hade planerat allt, dikter som skulle läsas upp. Och han sa att NU är det definitivt. Hon finns i graven. Och han ska fortsätta livet utan henne. Han har hunnit lite längre i sitt sorgearbete än vad jag gör. Men jag känner igen tankar och funderingar som han har. Massa skumma saker som poppar upp i huvudet. Hur gör man med kläderna? Kan nån sitta på hans plats vid köksbordet? Kommer jag någonsin sälja vår bil? Den som vi åkt så många timmar i, haft så många samtal i. Sagt hej och adjö i så många gånger..Jag är ju inte där än. Jag ändrar fortfarande musiken till begravningen. Jag väntar fortfarande att han ska komma hem...Att detta ska visa sig vara bara ännu en mardröm. Att högsta domstolen inte sagt sitt än.

Hela livet känns som taget ur en skum sen ur Alice i Underlandet. Där allt är upp och ner, natt är dag och det som man tror sig se bara är illusioner. Det är vår ute , snart sommar. Men det känns som vinter i mig. Är det ännu en illusion?  Allt är som ett öppet sår. Jag väntar på att det åtminstone ska bli en tunn skorpa. Kanske går det lättare då. Jag vet inte. Jag vet inte hur man gör det här. Jag vill inte. Jag är rädd för framtiden. Att den inte ska bli bra igen någonsin. Att jag ska tappa de vänner jag fått genom dig och idrotten hjärtat. Jag är rädd att jag aldrig mer ska klara av att sätta min fot i pingishallen. Fast jag känner mig hemma där. Hur ska det gå? Vad ska det bli av mig nu när du inte är här och vägleder, stöttar och tröstar? Hur ska det gå när man förlorat halva sig själv? Jag vet inte. Solen skiner idag älskling även om jag fortfarande han vinter inom mig hjärtat. Jag väntar fortfarande på dig, och när du är redo att flytta in hos mig i hjärtat så är du välkommen.. Älskar dig fortfarande och hoppas du känner det..



Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidragKlicka här