Stressnivån är hög. Klumpen i magen är stor och hård. Ibland är man så rädd och stressad att maten inte går att svälja. Tårarna bränner i ögonen ofta. Jag önskar att det ska vända snart. Jag är ju en glad skit. Jag tycker om att vakna på morgonen och titta ut genom fönstret och bara undra nyfiket vad dagen har att erbjuda.  Ett tag nu har det inte varit så mycket roliga och trevliga besked. Eller besök. Det är läkarbesök och sjuksysterbesök. Samtal om provtagningar och smärtskattningar och sånt. Inte så kul.Det är inte det här livet jag vill leva. Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv.

Jag försöker ändå leva så normalt det bara går. Ta en fika på stan med frun. Titta på TV. Upprätthålla mina vänskapsrelationer. Men dom är inte som förr.Det syns i ögonen på alla att de vet. Och umgänget blir i de flesta fall annorlunda.Inget jag klandrar någon för. Det är bara ett konstaterande att det är så. Alla vet. Och alla lider med mig.

Det här har jag varit med om en gång tidigare.  1979. Min olycka. Många månader på sjukhus. Det förändrade mig, det gjorde det. Jag hamnade i rullstol. Och man tvingades växa upp snabbare. Jag kom tillbaka till skolan. Och inget var sig likt. Det fanns en ramp nu så att jag skulle ta mig in. Men det var inte det som var den stora förändringen. Mina kompisar tittade på mig. Jag såg det i ögonen att inget var det samma. Man såg på mig på ett annat sätt. Inget skulle någonsin bli som förr. Man tyckte synd om mig. Man var rädd. Och jag blev väldigt ensam. Jag kunde ju inte delta i fotbollsmatcherna längre. Jag satt vid sidan av planen och bara längtade efter att kunna hoppa ur stolen, kasta mig in i matchen och ge allt som jag brukade. Springa på slingriga stigar i skogen med fotbollen framför fötterna och träna in nya trix och bättre balans.  Jag ville vara som alla andra. Och jag ville ha mitt gamla liv tillbaks.

Då som nu styrs min värld av rädsla. Då att inte passa in, inte duga och att vara ensam. Nu är jag också fruktansvärt rädd. Inte för att duga. Men för att bli ensam. Att vänner inte ska varken orka eller vilja vara en del av det som är mitt liv. Inte klara av den cirkus som är min vardag. Jag är rädd för att få dåliga besked. Och jag är rädd för att dö.

Det är ganska mycket kvar av dagen än. Jag hoppas det blir en bra dag. Att de goda beskeden kommer. Så att jag somnar i natt med min fru i min famn och att jag kan trösta henne och viska, nu älskling har det vänt. Nu kommer det att bli så mycket bättre. Gråa vardagen, here I come!


Här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här