City of Hope i Californien/Hospital soon?

Jag är trött på att vänta på besked. Jag är dessutom trött på att sitta i karantän här hemma. Om det är fint väder i morgon så ska jag ut å rulla. Jag får vara utomhus. men ska undvika folksamlingar. Jag trodde jag skulle släppas lös idag men det verkar dröja ända till torsdag. Känns så där lagom skoj.

Angie, vår USA-kontakt ringde idag. Det ser ut att landa på sjukhuset City of Hope i Californien. Det verkar som de är redo att ta emot. Och att man skulle kunna skräddarsy nån form av behandling. Angie pratar med Dr Wong och Dr Wong ska prata med min behandlande läkare i Gävle. Angie litar till 100 % på Dr Wong för de har jobbat tillsammans tidigare. Och jag litar till 100 % på Angie. Så det börjar bli dags att planera min resa. I morgon måste jag ringa amerikanska ambassaden och höra efter vad som gäller för att få ut mitt medicinska visum. Måste ta ut läkemedel så att det räcker för min resa. Och sen sätta mig och vänta på ett sista okej.

Jag vet inte hur jag ska på ett bra sätt kunna beskriva den senaste tiden. Den berg och dalbana jag varit med om. Hopplöshet och förtvivlan. Nu känns det som att min avresa inte är så långt bort. Men jag vågar ändå inte tro och hoppas. När jag väl är på plats så kan jag släppa min sista oro. Men visst känns det mycket mer hoppfullt nu än det gjorde i november när jag kom hem från Gävle med uppmaning om att planera min begravning. Att jag hade veckor eller på sin höjd månader kvar. Jag är ju i bättre skick nu än när jag kom hem från Gävle. Jag har läkt i hop så gott det gick efter operationen i Uppsala. Jag har fått ordning på de mediciner jag behöver. Kunnat plocka bort onödiga läkemedel och byta bort andra. Jag har en fru som tar hand om mig på bästa sätt så att jag får i mig mat och får frisk luft.  Jag har tur som har en bra onkolog och en bra urolog. Vet inte om jag kan berätta detta men min fru verkar dessutom komma överens med palliativa teamet. Jag tror att min doktor i teamet till sist förstod mig och min frus tankar och önskningar. So far so good.

Idag är det måndag. Sedvanlig kill-kväll. Lyckliga smågrabbar spelade nya Lego Star Wars. Underbart att höra deras bubblande skratt. Men det har sen nån vecka hänt en grej.De har börjat gilla att sitta och titta på "Halv åtta hos mig". Nu trängs alla i soffan och killarna hissar och dissar maträtterna. Och stora killen kan säga att det där skulle vi kunna laga bättre själva. Och vi gissar vilka poäng som ska delas ut. Gissa om jag kommer sakna detta när jag åker till USA. Jag har ju ingen aning om hur länge jag kommer vara borta. Men varje dag och varje vecka kommer vara en evighet. Det kommer vara det svårast. Att vara ifrån familjen. Jag har haft svårt att vara separerad från dem när jag legat på Hudiksvalls sjukhus. Då har jag 100 meter hem. Hur kommer det vara när ett halvt jordklot skiljer oss åt? Hade det funnits möjlighet så hade jag tagit med hela familjen. Men inser att den önskningen inte är realistisk. Jag vet att barnen kommer vara ledsna och förtvivlade över att jag åker. Men jag gör det ju för min skull och för vår skull. För att vi ska få många kill-kvällar att se fram emot. För att jag vill vara med min familj länge. Tills jag blir gammal och skrynklig.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här