Dagen D, nummer 5

Idag är det dag 5 efter min cytostatika kur. Det är nu som blodkropparna inte mår så bra längre. Det blir lågt antal av både röda och vita och alla andra former också. Det är nu som infektionerna kan komma.  Förra gången jag fick cytostatika sa min fru att jag mådde oförskämt bra. Och så var det nog. Jag tappade inte håret och jag mådde inte illa. Jag var trött och maten smakade konstigt. Efter ett tag smakade maten ingenting. Det var jobbigt naturligtvis. Men det som ställde till det för mig var infektionerna. Jag blev extremt infektionskänslig och tillbringade halva sommaren och början på hösten på sjukhus både här i Hudik och i Gävle. Det var pissjobbigt men det tar man ändock om man vet att man är i behandling för man hoppas ju att allt ska gå bra och att man ska bli frisk. Nu är jag i samma båt igen. Dag nummer fem. Kommer febern i dag? Hur många timmar på akuten blir det? Hur länge blir jag på sjukhus och hur länge får jag leva åtskild från min fru och min familj. Jag klarar av allt detta bortsett från att vara från familjen. Jag gråter när de lämnar mig kvar på sjukhuset och går hem. Jag hatar att somna ensam. I en säng som inte är min.

Under åren som gått har jag och min fru vuxit i hop. Som det står i bibeln. Det där som jag tror prästen läser när man står vid altaret under vigseln. Dessa två skall bli ett. Och det har hänt oss. När hon är borta så känner jag mig halv. När hon gråter så mår jag dåligt och gråter. När jag fick min första cytostatika kur så mådde jag bra. Min fru mådde jätteilla. Som att hon bar mina biverkningar. Men hon tappade tack och lov inte håret i allafall. Vi är så tajta nu att varje gång hon springer ner på Hemköp och blir borta mer än en kvart blir jag orolig att något hänt henne. Jag kan inte leva utan henne och bara tanken på att något hemskt skulle kunna hända henne får det att svartna för mig. För så dyrbar är min fru för mig.

Och nu sitter jag här och hoppas och ber att jag ska få fortsätta att hålla mig frisk. Jag vill verkligen hålla mig frisk den här gången. Det är ett nytt preparat som tydligen hade mindre biverkningar. Men just eftersom så få personer fått detta preparatet så känns det lite otäckt att ingen riktigt vet hur biverkningarna blir. Jag väntar. Försöker tänka positivt. För enligt min onkolog så hade man i Gävle sett mindre biverkningar. Sätter det som ett positivt bokmärke i huvudet. Lägger det som ett mantra. I Gävle har man sett mindre biverkningar. Tack då tycket jag att vi bestämmer att jag håller mig frisk denna gång.

För jag vill fortsätta att få vara hemma hos familjen. Jag mår allra bäst här. Jag är ju ingen våghals längre och jag tar inga risker. Men om jag på något sätt kan vara hemma så är jag det. Jag är rädd för att vara ensam numer. Jag känner mig trygg av att höra barnen diskutera legogubbarnas placering i star wars-skeppet. Om att Messi inte är Brasilianare utan Argentinare. Att höra frun skramla i köket. Gillar det.
Jag är rädd för döden. Jag är rädd för att dö ensam. Rädd att lämna allt detta som är så heligt och betydelsefullt för mig. Jag skrev här ovanför hur rädd jag är att något ska hända min fru när hon är på Hemköp. Att hon ska dö och lämna mig. Jag vet ju hur förfärligt det måste vara för henne eftersom jag har en sjukdom som hela tiden hotar min existens. Jag vet att hon aldrig sett till de yttre omständigheterna, vare sig min rullstol eller min sjukdom. Och jag vet att hon aldrig frivilligt skulle lämna mig. Jag vet att hon alltid finns för barnen och mig.  Det är tryggt att ha min fru nära eftersom jag vet hur fort jag kan bli sjuk när immunförsvaret blir lågt utav behandlingen.

Men nu har vi ju bestämt att jag ska vara frisk den här gången och det tackar vi för.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här