Jag är rädd för döden

Hej igen, det är frun som skriver.  Som så ofta när kvällen kommer så kommer tankarna och rädslorna upp.
Den här kvällen kom döden upp. Lite konstigt kanske med tanke på allt som händer runt oss. Stödgalan är på gång och papper skickade till sjukhus både här och där,. Pratat med doktorer i USA i omgångar.  Och då kommer döden

Min man är rädd för att dö. När han just fått sin cancerdiagnos i juli så satt vi på ett trångt rum på onkologavdelningen på Gävle sjukhus. Han grät så han skakade. Och han sa, det finns bara en sak som jag är rädd för. Och det är att dö. Han kämpar mot sina demoner. Han bär döden inom sig i form av sjukdomen.  Han är stark min man. Tapper. Han har gått igenom saker som vi andra aldrig skulle klara. Han har fixat sin rullstol i 30 år. Han har fått tackla fördomar på ett förfärligt sätt. Inte bara nu i vården utan från samhället i stort. Och han har fixat det och visat sig vara större än allt. Han har kämpat sig till toppen i sin idrott.  Nu är hans enda stora dröm att få leva. Han är inte rädd för dödsögonblicket, utan mer vad döden för med sig. Att skiljas från mig, hans fru. För han älskar mig.  Jag har aldrig behövt tvivla på det. Han är rädd att skiljas från barnen. Som han älskar lika mycket som mig. Han är rädd att aldrig mer få höra banens fotsteg smyga runt på morgonen. Gå på ännu en lucia.

När han fick sin diagnos undrade han om han skulle hinna fylla år. När födelsedagen väl var där kom tanken, är detta min sista födelsedag? Julen kom. Och nyår. Vi firade bröllopsdag. Det var en stor rädsla hos honom. Tänk om jag inte får fira min första bröllopsdag.  Bröllopsdagen kom. Han vaknade och sa: Grattis på bröllopsdagen hjärtat. Detta ska bli den första av många. Jag älskar dig och vill inget annat än att få bli gammal och skrynklig med dig.

Jag är också rädd för döden. Jag är rädd att förlora den man som jag älskar så högt. Jag tänker hur ska det gå? Vad händer med mig om han inte finns vid min sida? Han är ju halva mig nu... När han varit ute och rest har jag snurrat runt i sömnen i vår säng och letat efter honom. Alltid vaknat på hans sida. Längtat och räknat ned dagarna tills han varit hemma hos mig igen.

Det finns saker som är värre än att dö. Och det är att plågas. Och i den ändan kommer jag att vara om mitt livs kärlek lämnar mig. Jag kommer vakna upp ensam i vår stora säng. Han är inte där. Han kommer inte hem igen. Och dom daghar jag har att räkna innan vi ses igen kommer vara många. Och jag är rädd för det. Döden är min fiende. Döden vill ta den jag älskar så högt. Och just i kväll gör det extra ont. Och jag gråter.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här