Min fru har en dålig sida. Jag ska skvallra på henne. Tårarna sprutar lätt på henne när hon blir arg. Innan jag blev sjuk var hon typ aldrig arg. Och på mig är hon för den delen aldrig arg heller. Men det senaste året har läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal i princip stått i kö och retat upp henne. Och hon blir först ledsen. Sen arg. Och då kommer tårarna.
Jag fick mera ont igår. Under revbenet typ på höger sida. Plötsligt kan jag inte böja mig framåt. Inte lyfta mig. Att plocka upp saker från golvet utan griptång finns inte ens med på kartan. Då hugger det till som jag hade en kniv där. Frun oroade sig hela kvällen. Och tog nytt världsrekord i att fråga mig hur jag hade det med värken. Gissa första orden i morse? Japp. Hur ont har du? Är det ondare idag? Hur känns smärtan? Själv hade jag precis vaknat och försökte få en uppfattning om vad klockan var.
Sagt och gjort. Hon stegade in till köket. Hämtade dödsteamets pärm som innehåller alla möjliga telefonnummer som ska vara en hjälp. Hon säger med bestämd röst: Detta känns inte bra, nu ringer jag å frågar. Och jag säger till henne att jag vägrar sitta hela dan på akuten. V.Ä.G.R.A.R. Och hon piper fram nåt att sa man inte nåt om att man kan få hembesök. Ok- I så fall då. Hon ringer och pratar med någon som i sin tur ska prata med någon och som sen ska ringa upp. Pust. Långa tankebanor. Och svaret? Dom kan komma och ge mig en morfin spruta. Annars var det att åka upp på akuten. Frun tystnade. Sjunker ihop som en hög och tårarna rinner som floder längs kinderna. Och hon kvider fram: Är det verkligen detta som kallas hjälp och att underlätta?
Lite senare kommer en ny kontakt. För vi har en sjukvårdsängel. Inget namn men denna person vet själv med sig. Personen tog sig tid. Ställde massa frågor. Hur gör det ont, var gör det ont, vad har du testat, hur ser det ut, och sen kommer orden. Jag ringer och kollar upp allt. Och om du känner dig orolig så kan jag hjälpa dig förboka en tid så du slipper väntan iaf. Vi ses eller hörs i morgon, och jag kan nog ordna ett hembesök av teamets doktor på måndag. Tack säger jag. Det behövs inte så mycket mer. Men att man åtminstone blir lyssnad på och tagen på allvar.
Min sjukdomstid är tyvärr kantad av stora och allvarliga missar. Sådant som kan ha varit orsaken till att jag idag räknas som döende. Efter att ha läst min journal och hittat fler missar än de vi redan visste är min frus förtroende för sjukvården förbrukat. Och i princip mitt med. Min fru litar inte på någon längre. Det är snarare så att hon räknar med att det ska bli fel och är det rätt så är det en bonus. Och det är sorgligt att det ska vara så. Min fru tar hand om barnen på ett makalöst sätt och hon ser dessutom efter mina rättigheter. Samtidigt. Hon är den som håller ihop hela familjen. Det är orättvist mot henne att inte vården kliver fram och tar sitt ansvar och säger :Vi har gjort SÅ SÅ mycket fel. NU ska vi göra rätt. Nu ska vi se till att din man ska få hjälp i Sverige,. Vi ska göra alla undantag vi kan. Vi ska inte jaga er utanför Sveriges gränser för att få hjälp. Det skulle kännas bra för mig också. Och det skulle ta bort en enorm börda från min frus axlar.
I de bästa av världar. Men det är ju tyvärr inte i den världen vi lever i.
Det här är en länk för er som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Ja ni va ska man säga, dagens sjukvård säger väl allt. Ibland önskar man då att dom som jobbar där själv ska få nå slags sjukdom och bli lika illa bemöt som vi så många ggr blir av dessa människor, å då sägs de att dom ska bemöta oss vänligt och hjälpa, hur ofta får man inte svaret när man ringer rådgivningen, ta en tablett så blir de bättre.. Hur kan dom bara svara en så när de e ångerst tex ???? Kämpa på Gisela, du e en kämpe som din man.. Lider nå fruktans värt med er. Och när man läser era inlägg så e de svårt att hålla tillbaka tårarna själv. Karm till er alla <3
SvaraRaderaHej Ernst, tycker att Du blivit så taskigt behandlad att det är dax att kontakta SVT o de stora drakarna Expressen o Aftonbladet. Försök att få kontakt få kontakt med socialministern, kontakta oppositionen... De är ju livrädda att få dålig publicitet. Du är en fighter och kommer även vinna denna match.
SvaraRaderaSjukvården erkänner aldrig att de har gjort fel. I Uppsala blev läkare alldeles svettig när han hörde hur min leverbiopsi gått till. Mitt egent sjukhus hävdar ändå att nä vi har inte gjort nått fel trotts att de inte ens följt handboken för hur en biposi ska göras.
SvaraRaderaMin erfarenhet av vården ger mig noll förtoende. Jag begär ut mina journaler då och då för att ha koll på det hela själv. Hux flux har jag till och med fått en sambo och barn. Det är mer än vad jag vet.Har inte en aning om var nån av dem håller hus. Att jag inte vet vart den där sambon är nånstans är inte så farligt för jag förutsätter att han är nog vuxen och kan ta vara på sig själv men att jag inte vet vart mina barn är och att jag dess utom missat både graviditet och förlossning och till och med vetskapen om att jag har dem skrämmer mig. Och min styvpappa är plötsligt död sedan flera år trotts att jag träffade honom bara för nån timme sedan. Det är saker som jag skrattar och skojar om med det är skrämmande att sånt kan smyga sig in i journalerna och att det inte går att ta bort. Bara dementera. Det ligger ändå kvar i journalera och felet kommer ständig tillbaka. Min morfar hade samma sjukdom som mig men en läkare har skrivt att det var min mormor och alla läaker efter det skriver mormor trotts att jag säger att det var min morfar. Jag har till och med lämnad in skriftligt på att det var min morfar så att läkaren kan gå tillbaka att titta på infot och få det rätt i journalen men likförbenat står det mormor.
Styrka till er båda i slitet. Det borde finnas en instans som tar över allt pappersjobb för man har tillräckligt med att orka med sjukdommen.