Närmar mig ännu ett rekord, i Antibiotika

Sitter här vid bloggen och tänker väl skriva ned lite vad jag just nu känner, och känt under dagen. Ser och läser på fejjan, vilka underbara människor som finns vid min sida, låter kanske lite konstigt att säga så. Men det känns verkligen som dom vore här hemma hos mig. Denna blogg är ju mitt fönster ut emot verkligheten och emot den hjälp som kan finnas där. Vilka härliga människor det finns med hjärtan större än jag någonsin kunde ana. Det dyker upp mail, det kommer  kommentarer, folk ringer och pratar om Cancer och hur deras far, mor, sysslingar blivit botad av olika kurer. Jag läser och pratar och försöker svara alla jag hinner med och orkar. Just orken och den  fruktansvärda värken gör att jag inte ens ibland kan sitta vid tangentbordet och skriva mera än i några minuter. Jag får pausa rätt ofta och sedan upp i sadeln igen och köra på. Sedan vila igen.

 Frugan ringde på kill kvällen och grät i tel, för hon hade fått panik  mitt på stan av saknad efter mig. Hon vill ju ha total koll, Hennes hjärta och omsorg om andra går inte ens att mäta med ord, precis som min STORA kärlek till henne och hennes STORA kärlek till mig. Hon är en sådan person som alltid normalt sett har koll på allt. Nu är det ju lite annat som hon inte ens kan eller har läst om som hon måste ha koll på.  Det är ett himla stort lass min ängel måste dra, för att hela familjen ska kunna leva så normalt som möjligt. Hade det funnits ett större pris än årets vardagshjälte hade jag nominerat henne till Super Hjälten i mitt liv och min familjs liv.
GISELA DU ÄR MIN DRÖM OCH MIN HJÄLTE!!!!!

Och jodå, det blev dagen D idag. Hoppar på antibiotikakur i fyra veckor. Jag som just avslutat en. Först tänkte jag att fy bubblan. Men sen vände jag de negativa tankarna och tänkte :Tur jag får börja med den nu innan jag blivit riktigt klen. Det är ändock tur att man tänkte förebyggande. Först kändes  fyra veckor länge. Men det handlar ju bara om två extra piller om dan. Jag äter ju redan typ 30 piller redan varje dag så det blev ju ingen större skillnad. Berättade för mamma att det blev mer antibiotika igen. Hon lät lite bedrövad på rösten när hon hörde det. Min goa mamma. Hon är själv så jättesjuk. Hon vill så gärna komma hit och ta tag i saker. Ta hand om mig och avlasta min fru. Men hennes egen sjukdom sätter stopp för det. Så jag lugnade henne över telefon. Sa att just nu är det ändå rätt ok. Jag vet ju inte vad som kan komma, men just NU är det okej. Det kan inte vara lätt som mamma att känna att man inte kan finnas till hands praktiskt för sina barn. Men mamma finns med oss hela dagarna över telefon. Och min fru har sagt många gånger att om det inte vore för att vi båda har så fina mammor hade hon nog förlorat förståndet. Vet att hon skämtar när hon säger så. Men jag vet också att hennes mamma är kärleksfull och driftig och ställer upp. Min mamma ringer varje kväll, kollar av läget. Pratar med oss en halvtimme minst. Vi pratar av oss och bra och mindre bra saker. Min mamma är klok och hon har humor. Just det är en mycket lyckad kombo. Det är tur att jag är omgiven av idel starka kvinnor, våra mammor och min fru. Vi gråter i telefon både mamma och jag när jag säger att jag älskar henne.Hon  vet att jag har haft svårt att säga de orden förr. Inte för att jag inte älskar henne, utan för att det varit svåra ord att säga.  Men hon är stark den kvinnan. Och jag har ärvt mycket från henne. För att kunna hantera känslan av att ens son är så sjuk på det sätt hon gör.. Det vet jag inte om jag skulle ha klarat. Men så är hon ju också min  mamma. mamma Bolldén.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här