Fick igår ett telefonsamtal ifrån min Onkolog som arbetar i Gävle. Han var angelägen om att få ned mig så snabbt som möjligt, kanske alla redan innan denna veckas slut. Undrar just om inslagen som vi alla runt omkring mig och min familj har skapat , har gjort att det blåser orkanvindar på Onkologen i Gävle! Jag kommer att åka ned för att lyssna på vad dom har att säga. Min Onkolog är väldigt duktig, så han lyssnar jag på, men hans händer har varit bakbundna. Han skrev till och med ett mail till KI(Karolinska Institutet i Stockholm) och bad att jag skulle kunna få T-Cells behandlingen här i Sverige. Även han fick svaret nej ifrån högre instans. Så det blir med blandade känslor som jag åker ned, men jag kan ju inte låta min ilska över det som varit styra båten åt fel håll. Om det finnes en chans att få hjälp i Sverige. Men nu vet jag ju inte om det är bara strålning emot min värk han vill prata om eller om han fått något nytt under fötterna.(skor är ju dyra)
Min kära hustru ;) som alltid är glad och älskar alla läkare ;) är ju då inte lika positiv som jag är, för jag är lite annorlunda på den fronten än min fru. Jag tycker om att dom ringer och är angelägna om att få till ett möte med den lilla människan. Det är ju också egentligen min fru, för hon har ett stort hjärta och kan/vet en himla många saker om vård och magiska händelser, historier och mirakulösa saker som kan hända döende personer. Så ni förstår vilken Ängel som är vid min sida hela tiden. Dalarna och topparna och hoppet och förtvivlan börjar att göra sig till känna även hos henne. Jag och frugan åker ned, men vi känner inte förhoppning eller förväntan på att svaren vi kommer att få under tiden i Gävle är något vi ej har hört förut. Vi har hela tiden fått tyvärr höra att jag ligger väldigt dåligt till och alla ni vet ju att jag bara fått några månader av vissa läkare att leva. Tur det inte är mera är 13 mil till att bli klubbad ned igen.
Av en konstig anledning har jag fått trösta min fru, ända sedan vi vaknade i-morse. Kanske va det just telesamtalet ifrån Onkologen som kom igår eftermiddag, eller så va det bara en sådan dag, då det va min tur att vara hennes stöd. Det ligger kanske också kvar i hennes minne hur dom bara kickade ut mig och pratade över mitt huvud förra gången. Hur man bara avslutade min behandling utan att egentligen diskutera det med mig eller min familj. Då jag ringde och berättade det för frugan, så var det ett väldigt hårt slag för henne. Att hon grät och jag hade hade fortfarande 13 ensamma mil i en taxi hem med ångest, och vilken vuxen man sätter sig i en taxi och gråter för att lätta på ångesten. När man får besked att nu finns det inget kvar att göra för dig här, så det är väl lika bra vi skriver ut dig. Tack och Hej typ! Jag tror min fru är rädd för är ett dåligt besked till. Orkar vi då ännu en gång klättra upp ur avgrunden.
Nu har ni fått träffa både Anna och mig i varsitt TV-Inslag. Samma öde samma kamp! Kan vi tillsammans med er hjälp väcka landstingen? Vad anser ni att ett liv är värt? Imorgon kan det va du som är sjuk.
Morgondagens program ska bli väldigt intressant och titta på! Då Läkare och professorer ger sin syn på saken.
Det här är en länk för dig som vill skänka ett bidrag
Klicka här
Jag är så djupt och innerligt imponerad av Er kamp! Att ni orkar och vill visa hur det egentligen ser ut idag! Allt kommer att bli så mycket bättre på grund av er! Älskar er!! Ni är så stora människor!
SvaraRaderaDet finns numera ett hopp för alla vi andra nu! Jag som redan gett upp och funnit mig i den icke existerande så kallade framtiden.
Hade jag varit troende så hade jag sagt Halleluja eller som i Robin Hood med räven i huvudrollen... "Prisa Gud! Här kommer återbäringen!" Dålig liknelse kanske men det var den lättnaden som kom upp först i huvudet. =)
Hej min vän.
SvaraRaderaJag vill bara börja med att säga att jag är så glad att du hittat kärleken och en familj och barn , vet att du längtat efter det.
Men har ju alldeles nyligen fått reda på vilken hemsk match ni går tillsammnas . Jag är så ledsen i hjärtat för din skull , har du inte haft det tufft nog i livet , jag önskar jag kunde skänka alla pengar som finns i världen och framförallt tillverka dessa jäkla papperslappar själv , är så förbannad på vårat system i Sverige och hur man måste slå näven i bordet och inte acceptera läget ,fick själv en tumör i huvet för 10 år sedan, så jag vet hur man mår och att det går upp och ner känslomässigt , man mår bättre vissa dar och så bryter man ihop den andra dan och alla i familjen är ju drabbad av detta med, jag ska göra allt för dig , har börjat med riksidrottsförbundet och nu ska jag börja med mitt företag , hoppas verkligen inte att det är försent , jag vet ju att du har en vinnarskalle utan dess like , nu går du din livs match och den ska du bara vinna , våga inte annat, jag måste få spöa dig i pingis nån gång , ligger lite efter i träning, men vi tar den efter den här matchen. tänker på dig och det gör ont i mitt hjärta att se dig ha så ont men gläds åt alla människor som vill hjälpa. Vilken klippa till hustru du har , du är så värd att få vara lycklig. massor av kramar från en gammal pingis kollega. Ulrika Stjärna