Min fru är inte rädd för Göran

Återigen en sån dag när det varit fullt i almanackan. Min jurist från Stockholm kom upp för att hjälpa till och stötta upp vid ett möte med en handläggare från kommunen. Jag kommer att behöva assistans under min resa till USA och den hoppas jag ju snart ska kunna bli av. Juristen  bevakar mina rättigheter, ser till att regler och lagar efterföljs.  Jag har ju inte koll på sånt. Men det har hon. Under samtalet ringer SVT-reportern. Hon vill kolla hur vi upplevde inslaget på Rapport igår och ifall vi fått några reaktioner. Min fru hade ställt upp i en debatt mot Göran Hägglund om han tackat ja. Det gjorde han inte. Han svarade inte ens på frågor. Inte heller någon annan politiker svarade på frågor. Det var synd. Min fru skulle inte gå till personangrepp på Göran. Hon ville bara diskutera sakfrågan. Hur kan det få vara så här snett? Hörde under valrörelsen att allt tok i vården var sossarnas fel. Tycker inte det blivit bättre alls. Och hon tycker dessutom att frågor om liv och död inte ska vara en partifråga. Där  skulle alla enas och säga att vi ska göra allt för att ge Sveriges befolkning världens bästa vård. För vi har faktiskt en möjlighet att bli världsledande. Nu är vården i många avseenden skit. Vi halkar hopplöst efter andra länder i rasande fart. Min fru är inte elak och obalanserad. Hon är inte heller rädd för Göran. Hon är bara rädd för döden.

För vi fick många reaktioner på Rapport-inslaget. Många frågor rörde just varför ingen av våra ledande politiker ställde upp på frågor. De små människornas bekymmer är inte av vikt för våra politiker. För många ett bittert uppvaknande. För de vill ju att vi ska rösta på dem. De trycker oss fulla med fina ord och löften under varenda valrörelse. Men när det kommer frågor där de små människorna sen behöver sina politiker så vänder politikerna sina väljare ryggen. Det visar sig att guldet och de gröna skogarna om de lovat bara var luftslott. Det kan komma att straffa sig. För den andra reaktionen är ilska, Många som kontaktat oss via mail, Facebook, telefon mm är arga. Riktigt fett arga. De känner sig grundlurade. Och ledsna och besvikna över att svensk vård ger upp på sjuka människor så lätt. Att det sitter prislappar på våra huvuden, vem är värd att få leva och vem är inte det. Man är rädd att man inte har tillräcklig kunskap när man kommer till vården. Att man inte ställer de rätta frågorna. Och man är heller inte säker att man får den bästa vården, att man blir förd bakom ljuset. Detta kan leda till förtroendekris för vården. Och för våra politiker. Oavsett partifärg.För det är politikerna som styr vården. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor kan bara lyda order. Jobba under konstanta sparbeting. Den politiker som är beredd att driva denna fråga räck upp din hand och debattera med min fru. Hon är bra att prata med. Och hon vill bara ha lite svar.

I kväll hade jag egentligen inte tänkt prata politik. Jag och grabbarna kastade i vanlig ordning ut alla fruntimmer och hade killkväll. Den första på 6 veckor. Den startade med amerikanska pannkakor med glass, åtföljd av att vi spelade TV-spel. Vi satte igång julklapps-spelet för första gången, Det var så sjukt roligt. Vi hörde knappt att tjejerna kom hem. Det här är ju våran kväll. Och det är en speciell känsla när man spelar ett spel för första gången och vi alla tre måste anstränga oss för att få till en strategi som funkar. Grabbarnas ögon lyste och de skrattade så högt att vi ibland inte ens hörde instruktionerna. Men det får man ta. Roligt hade vi. Och jag tänkte inte en enda gång på vilken summa som står på min price-tag. Jag vet ju redan att om jag ska få leva så får jag stå för notan själv.Och min fru är inte rädd för Göran, bara för döden.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här