Kära familjen Bonnier.

Många av er har hört av er och sagt att jag och frugan skriver bra inlägg. Att vi skriver ur hjärtat och att det känns som att ni är här med oss. Vi tänkte inte så mycket i de banorna när vi började blogga.  Då var tanken att ni alla som tänker på oss och som donerar pengar i min fond skulle följa oss efter resans gång. Sen när man sätter sig och ska skriva så vet man inte riktigt hur det kommer att bli. Jag har cancer som är obotlig här i Sverige. Hur skriver man egentligen om det? Jo det är väl bara att skriva som det är. Det blir ganska naket ibland. Men jag och min fru försöker ge er en bild av hur våra situationer är. Jag som är sjuk har ett perspektiv och hon som står bredvid har ett annat perspektiv. Sjukdomen är ju en medicinsk term. Men de känslor som bubblar i en som vulkaner vet jag inte om man kan benämna med en medicinsk term. För allt detta är så komplext. För att vara gift och ha barn samtidigt som man räknas som döende är ett helvete på jorden. Att vakna upp varje dag och inse att man fick ännu en dag till är lycka. Att kämpa för att få vård är tufft så inget ord kan beskriva det rättvist. Att få somna i sin frus armar är gudomligt. Det är sorg och glädje, lycka och skräck. Kärlek och ångest. Hur man hanterar det är individuellt. Jag har valt att leva. Att allt ska vara så mycket som vanligt det bara kan.

Att leva som vanligt innebär att jag har sagt nej till att ha massa folk springande här. För distriktssköterskorna kan komma hit och ge mig sprutor och dela piller i dosetter och allt möjligt. Jag sa ifrån mig allt sådant. Dels för att jag fortfarande har förnuftet i behåll och kan sköta sådant själv och dels för att det skulle bli ett för stort intrång i mitt och familjens privatliv. Jag vill att allt ska vara som förr för då mår jag som bäst. Jag orkar inte prata cancer med alla heller och det är skönt när kompisar kommer förbi och vi snackar sport å sånt i stället. Det tar bort tankarna från sjukdom och elände.

Många av er har hört av er och sagt att bloggen måste bli en bok. Att jag och frun har författartalanger. Så jag funderade på att skriva ett brev till till familjen Bonnier för dom äger ju ett stort och välkänt bokförlag. Tänkte börja nånting så här : Kära familjen Bonnier. Jag har hört att jag är en duktig författare. Kan ni göra en bok av min blogg?  Hmm det kanske inte funkar.  Kanske man ska skriva: Hej Bonnier, jag driver Sveriges mest lästa blogg. Jag skriver om min cancer och om min fru och om att åka till Kina. Eller USA. Eller Tyskland. För att kunna få den vård vårat hemland ej kan ge mig. Hmmm Kanske jag bara ska skicka en länk till bloggen och så får de ta initiativet.

Idag är det dag 10. Jag sitter fortfarande i karantän. Jag har fortfarande förståndet i behåll. Men det ska bli skönt med ett café besök snart. Det ska bli skönt med måndag för då kan man komma i kontakt med alla doktorer och ambassader och alla möjliga som man måste prata med för att ta sig iväg. Hoppas på mycket bra information till veckan.. Och en och annan fika på stan.


Det här är en länk för sig som vill lämna ett bidrag.
Klicka här