Hej på er alla, då är det frun som skriver igen. Passar på när maken tar en liten vilopaus.
Såg ni på Sofias änglar häromdan? Det där programmet när familjer med olika öden får hjälp att fixa till det hemma? Vi följde den serien förra säsongen maken och jag. Ett fint program tycker jag. Man blir berörd av de öden som människor drabbats av. Och man blir varm över den generositet och empati som ändå finns hos människor. Som ställer upp med gruslass eller räddar ett liv. Kvinnan i veckans program fick frågan om hur hon alltid kunde vara så stark. Hennes make hade blivit påkörd av en bil och blivit allvarligt skadad. Hon hade svarat att hon inte alls var stark. Men stryktålig hade hon blivit. Jag kan inte annat än hålla med. Man är inte stark ett enda dugg men man är stryktålig. Och man fixar saker för att man måste, trots att orken för länge sen är borta. För att man inte har något annat val. En väninna till mig gick för många år sedan igenom en mycket uppslitande skilsmässa. Hennes ex-man har någon form av diagnos, typ Asbergers eller liknande. Separationen blev ett helvete på jorden med stalking, hans självmordsförsök, att han tokkörde med barnen i bilen i astronomiska hastigheter med mera. Hon var rätt knäckt kan jag säga. Helt slutkörd av att vara på sin vakt dygnet runt. Jag frågade henne hur hon orkade och hon sa som det var. Att om jag lägger mig ner nu och drar täcket över huvudet så orkar jag nog inte kliva upp mer. Och det skulle få katastrofala följder för mina barn. Så jag fortsätter, Och när det lugnar sig så återtar jag bit för bit av mitt liv. Hon har ordning och reda i sitt liv nu. Men visst tog det lite tid.
Många fina brev och mail strömmar in till både mig och maken. Man blir varm och glad. Man behöver folk att prata med. Både att prata om den här hemska sitsen som vi är i men även att prata vardagsgrejer med. För vi har ju också en vardag, även om den kanske är mer komplicerad än er. Våra barn oroar sig också för det nationella provet i NO och vilken linje man ska välja på gymnasiet. I vår familj har jag och maken alltid delat på allt ansvar. Vi har levt jämställt ur vår synvinkel. Att man gjort det man varit bra på. Maken tog på sig kökstjänsten med assistans av ena dottern. De hade hand om matlagning och disk och att planera alla matinköp. Jag tog ansvar för tvätt och städ med assistans av dotter nummer två. Jag är utan tvekan bättre på att byta glödlampor än vad maken är. Nu har ju vår vardag omkullkastats och jag får ta huvudansvaret för alla uppgifter. Det är ju inget drömscenario. Men det fungerar just för att det inte finns något val. Precis som väninnan sa. Man får återta bit för bit av livet när det vänder. Och under tiden det är tungt så är det på nåt sätt bara att gilla läget.
Jag väntar ju på att det ska vända för oss. Om inte Ernst blir helt frisk så har jag ju förhoppningen om att han ska bli bättre och piggare. Att han ska kunna lägga till år i sitt liv i stället för de veckor som sjukvården gett honom. Vår vardag består av mycket oro och funderingar. Men också av mycket glädje,. Jag är glad åt varje dag som jag har med min familj. Alla dagar vi har tillsammans är bra dagar. Det är makens talesätt. Bara vi får vara tillsammans så är det en bra dag. Och livet består mestadels av grå vardag. Men det är ju ändå det som är livet.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Vilka kloka ord Gisela!Ni finns i våra tankar varje dag och vi hoppas med allt vi har att ni får komma iväg snart!! Kramarna!!!
SvaraRaderaFantastiskt fint skrivet Gisela och så klokt <3 Det får mig att tänka på när jag förlorade min lilla Daniel för många år sedan <3 som bara blev 6 v. Känner att jag ofta kan bli bemött med frågan "hur klarade du av detta? själv så skulle jag aldrig klara det" Ja, vad säjer man? Hade jag något val överhuvudtaget? Nej, eller jo - leva, eller lägga mig ner och dö! Människan är ändå en fantastisk konstruktion och vi klarar mer än vad vi vet och tror om oss själva. Man lär sig att leva med "plåster på själen", men ibland så trillar det av och vi behöver "plåstras om igen"...
SvaraRaderaNi är verkligen bevis på att vi klarar mer än vad vi tror om oss själva tänker jag - att se det lilla i det stora. Det är ju smålyckorna i vardagen som är den Stora Lyckan <3
Kram från mig till Er
Hej älskade lilla vän Gisela!
SvaraRaderaSaknar våra härliga stunder med mycket skratt.
Tänk om vi hade vetat detta då vad som skulle hända oss.
Jag håller med er om att vara stark Nej stark är jag inte fast att jag har varit med om det mesta skilsmässa, tung vårdnadstvist, barn med ett komplicerat hjärtfel och många många operationer och sen det värsta att mista sin älskade sambo och far till vårt barn.
Stark är man inte men det Anna sa i Sofias Änglar att man är stryktålig men hur länge ska man orka vara stryktålig?
Jag kan känna din frustration med tanken om att mista sin älskade, älskade vän/kärlek/livskamrat.
Jag vill också bara vara med Pär igen det är det enda jag önskar men tyvärr så går det inte, inte just nu för mina barn behöver mig säger alla.
Hur mycket tårar finns det i en människa? Hur mycket orättvisa finns det? Varför, varför, varför?????
Jag kan bara be för er och tänka positiva tankar och önskar att vi snart kan träffas och få skratta igen även du Ernst fast att jag inte har träffat dig så får du vara med oss om du orkar höra vårt fnitter och tokigheter.
Kramar i massor och all kärlek till er!
Helén Lindmark
Hej!
SvaraRaderaVill bara skriva att jag beundrar er styrka i detta jobbiga.
har en dotter på 4år som genomgår behandling med cytostatika, men det ska inte vara någon fara för hennes liv.
Hon har i dagsläget behandlats sedan oktober och ska få behandling i minst 1 1/2 år.
Jag tror och hoppas att Ernst får chansen att få komma utrikes och hoppas verkligen att du överlever denna hemska sjukdom,
Många vara kramar och styrkekramar till er/Mamma till en sjuk dotter