En plötslig våg av gråt kom över mig

Det kom just ett mail i min Älsklings brevlåda  ifrån USA, ni vet det där stora landet på andra sidan Atlanten. Alla vet vi ju söker vård för min hemska Cancer, som om den inte snart blir behandlad kommer att döda mig och ta ifrån mig allt jag älskar i denna värld. Min Gisela som är en ängel, mina fyra bonus barn som är som redbulls burkar ibland och man får ingen hejd på dom. Men jag älskar dom så så mycket ändå. Önskar dom var av mitt kött och blod. I det där mailet står det om kostnader på 75 000$ som säkerhet för vård, det är inget man hostar upp precis, och så mycket pengar har inte min stödfond ännu dragit in. När man läser 75 0000$ tappar man lite av den positiva gnistan över att en siffra på ett papper står emellan livet och döden? Jag tänker alltid normalt sett positivt och detta var ju bara ifrån ett av sjukhusen. Så det återstår ju i alla fall två till. Det stod som tur var ingen tid, datum när dom ville jag skulle vara där, så vi har tid att kontakta vår amerikanska vän så hon får läsa igenom mailet så det blir rätt översatt till lite enklare engelska så att även jag kan förstå. Och kanske också kunna göra en någorlunda uppskattning vad hela alltihopa kommer kosta, både själva vården, resor och allt...Jag hade också hoppats på lite information från Kina men från det landet är tråkigt tyst för tillfället.  Det är väl så att när man ändå är så nära att resa som jag är så är man ännu mer orolig att det ska stupa på att jag inte har råd.

Så alla dagar är inte uppåt. Även om det är min strävan.Man vinner mer på att vara positiv och glad. Men på något vis har luften gått ur mig. Känns som att jag behöver få gråta och rensa ur mig allt. Jag har varit stark länge. Det har varit tur eftersom min fru gått igenom mycket. Hon har bearbetat mycket av sin oro och vädrat sina rädslor och jag har funnits vid hennes sida.  Nu är det jag som lättar på trycket. Och hon är stark och trygg och finns hos mig och lyssnar. Igår var jag jätteglad och lättad över att det ändå tagit ett stort kliv framåt med sjukhus och min amerika-vård. Idag känns allt avslaget och jag oroar mig för hur i hela friden vi ska sy ihop detta. Det är tusen och åter tusen tankar i huvudet som snurrar. Man blir formligen bombarderad med information som ska sorteras och värderas. Och varken jag eller frugan fixar det alla dagar. Allt är ju beroende just på dagsformen.

De senaste dagarna har jag varit i princip smärtfri och jag har sovit gott på nätterna. Det gör att jag har ännu mindre förståelse varför jag känner mig så nere idag.  Jag har till och med varit så trött på kvällen att jag inte hunnit vare sig vinna eller förlora mot älskling i Wordfeud.  När man har så ont som jag har haft så sätter sätter det sig på hjärnan och det blir nästan som en fixering, man blir besatt av att bli smärtfri. Och nu är jag det nästan helt och hållet.Men jag är tacksam för det och hoppas att det inte kommer tillbaka.

Jag hoppas det vänder under kvällen. Räknar med att Angie ringer med mer information. Och så ringer ju mamma och hon är en fena på att muntra upp oss. Mamma är fin och trygg och hon bär oss mycket när vi är fulla med funderingar. Och idag är en sådan dag. För att vänta och hoppas och undra tar på orken efter ett tag. Men i morgon är en ny dag och då är säkert allt som vanligt igen .Då är det åter ända  in i kaklet som gäller. Och i morgon är det provtagning. Då avgörs det om jag släpps ur karantän. Hoppas hoppas. För jag behöver verkligen ta en fika på stan nu.


Det här är en länk för sig som vill lämna ett bidrag
Klicka här