När världen vänds upp och ner..

Återigen är det frun som skriver. Det har varit en mycket turbulent vecka. Mycket har hänt. Serien om Ernst och Anna har gått på TV och i kväll får man möta professor Winquist.  Det ska bli intressant att se vilken reaktion som hans inslag får. Det har kommit reaktioner på de tidigare avsnitten. Folk är arga och bestörta. Undrar varför man betalar skatt. Eftersom det inte är någon nyhet att vård kostar pengar.

I kväll ska vi packa. I morgon går resan till Gävle. Provtagning och konsultation står på schemat. Så mycket mer än så vet vi inte. Och det är med blandade känslor jag åker ner. Vad kommer de säga? Vag vill man göra? Hur kommer mottagandet att bli? Med tanke på det vi rört upp så väntar jag mig att bli stenad utanför entren. Och efter det satt i brand. Ni vet att dom är duktiga på att bränna ner saker i Gävle va? I vilket fall blev beskedet om kallelse ner till Gävle en smärre chock.  Jag hade landat i att ingen mer hjälp fanns att tillgå här. Jag hade varit arg färdigt över det, gråtit klart. Samlat ny kraft och satt siktet på vården utomlands. Detta kullkastar allt. Jag grät i går. Jättemycket. Varför nu? Varför hör de av sig och vad vill dom? Jag har ont i magen och mår illa. För det är jobbigt att ladda om. För när man åker ner på konsultation så måste man vara alert. Lyssna och kunna ställa frågor. Få fram mesta möjliga information. Och utan att vara arg. Och jag har idag gått från att vara ledsen till att vara lite ilsken. Och jag måste sluta vara arg. Inget av det som hänt min man är Doktor Stefans fel. Han försöker ju göra allt för att för att hjälpa. Åtminstone så är det så jag tror.

Jag undrar hur resten av dagen kommer bli. Idag fyller dottern 17 år. Vi har firat med presenter och tårta. 8 tonåringar trängs i vardagsrummet, sjunger och skrattar. Det är underbart. Och scitzofrent. Dottern är stor. Alla är glada. Världen ter sig som den alltid gör. Allt är som vanligt. Men det är ju inte som vanligt. Hur kan jorden  fortsätta snurra, solen gå upp och ner som den alltid gör när allt detta hemska finns i vårt liv? Min hjärna är för liten för att förstå. Och universum är för stort. Men det är härligt med barnaskratt. Det blir ändå ett pirr i magen, av att se deras förväntan. Idag är i dag och i morgon vet vi inget om.

Jag har varit på hälsocentralen idag och fått ett nytt sjukintyg. Min läkare tyckte inte det var nån god ide att låta mig återgå till sjuksköterske yrket än. Att dela mediciner och ha anhörigkontakter är krävande och då behöver man ha fullt fokus. Vi har pratat om mina dagar och om mina nätter. Han vet hur jag mår, Han är trygg. Jag vet att han önskar att han hade ett mirakelpiller att ge. På hälsocentralen möttes jag av en läkare som jag dels jobbat med och dels känner privat. Jag blev kramad så så hårt. Sen en undersköterska som jag känner, å efter det en sjuksköterska och en arbetsterapeut som varit mina tidigare kollegor. Kramkalas. Och varma tankar. Dom bryr sig. Ja jag grinade hos doktorn med. Jag är en sån som gråter lätt. Man får det på min hälsocentral. Gråta alltså.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här