När jag vaknade i morse så tänkte jag att tack och lov att det fortfarande inte är igår. För det var en väldigt galen dag. Så jag klev upp med tanken att det var skönt att det var en vanlig fredag bara. . Nu kan jag säga att så blev det ju inte. Jo det är fortfarande fredag men det är ingen vanlig dag. För det första hade jag inte ont på en enda punkt i kroppen. Underbart. Sen ringde vår darling Angie. Först sa hon med allvarlig röst: Ni får skriva vem jag är gift med. Det är ju ingen hemlis. Så vi outar väl då att Angie vår ängel, är gift med Stellan Bengtsson. För er som inte vet vem han är så kan jag meddela att har varit en av världens bästa bordtennisspelare. En man jag hyser enorm respekt och beundran för. Och han har också en riktig pärla vid sin sida. För ni vet ju att bakom alla stora män finns en mäktig kvinna. Angie pratade fort och hade massa information. Det saknas lite papper som jag måste komplettera med. Och nu kan nog även Cedars Sinai ta emot mig. Vet du vilket sjukhus det är? frågar hon. Och jag fattar ju inte riktigt och hon förklarar att det är DET sjukhuset. Det med stooort D. Dit kändisarna åker och föder sina barn. Michael Jackson hörde tydligen till det sjukhuset. Och se hur det gick för honom...Ojoj. Tur hans doktor sitter bakom lås å bom. Skämt åsido ska det vara ett extremt kompetent sjukhus och får jag komma dit kan jag vila tryggt i deras vård. Jag vill dock inte veta hur många nollor det finns på deras prislappar...
Jag försöker fortfarande sortera ut alla intryck från igår. Jag måste också påminna mig att jag är en cytostatika patient igen . Jag går och letar efter godispåsen och blir tillsagd av hela familjen att jag inte får käka smågodis. Jag ska sprita mig om händerna innan jag öppnar kylen och och dubbelspola i toan. Jag borde ha varnigstext överallt för jag går ju på gammal vana.. Läkarsamtalen har avlöst varann och det är bara dolt nummer på alla samtal. På både min å frugans telefoner. Och så läste vi på nätet om alla biverkningar man kan få på detta preparatet. Så nu sitter jag och väntar på att håret ska ramla av och att jag ska få allt annat otäckt som man kan få. Sist mådde jag ju bra bortsett från att jag fick brist på alla sorters olika blodkroppar. Jag blev inlåst på isoleringssal och man kom in i typ rymddräkt och man spritade till och med av läskflaskorna innan de fick komma innanför dörren. Jag var tydligen extremt infektionskänslig och minsta lilla nysning skulle kunna leda till lunginflammation.Så nu börjar väntan. Håret är fortfarande kvar. Det lilla jag har alltså.
Nu börjar det dock att lugna sig lite. Vi väntar in fikabesök nummer två. Angie tycker att alla våra besökare ska förses med munskydd och de har helst kramförbud. Stora dottern stökar i köket och lilla dottern ligger i vår säng och pratar i mobilen. Det gör att allt ändå känns lite som vanligt. På söndag kommer smågrabbarna äntligen hem och det har jag verkligen längtat efter. Då är allt som det ska. Nu ska vi prestera middag. Ska bara läsa igenom reportaget om mig som en reporter just mailat över. Normalt? Ja det börjar väl vara så... Och känn ingen press men det ska gå i tryck på söndag... Det där vad som räknas som vardag har väldigt töjbara gränser har jag märkt. För vet ni vad, jag fick nyss veta att min blogg ÄR Sveriges mest besökta. Det ni! Fortsätt läs och skapa debatt. Och våga kommentera. Det är bara roligt. Hoppas att det ska bli uppdatering på insamlingen i kväll. Har hört att det passerat 300 000 kronor. Till er alla från mig och familjen säger jag hjärtligt tack. Tack för att ni ger mig en möjlighet att få leva.
Det här är en länk för er som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Jag har full förståelse varför din/er blogg är den mest lästa. Ni skriver otroligt bra och roligt trots detta allvar, sorg blandas med glädje och hopp med förtvivlan. Många är vi som läser och hoppas att allt ska ordna sig så du kommer iväg och att det blir något av det hela i Amerika så att livet vinner.
SvaraRaderaDet är hiskerligt skönt att vakan och inte ha ont på ett enda ställe. I mitt fall var jag tyvär för trött efter opertionen för att riktigt kunna uppskatta det och kunna utnyttja det. 5 dagar med morfinpump och 5 dagar utan smärta för första gången på 25 år. Tyvär var smärtan åter när morfinet togs bort.
SvaraRaderaJag hoppas att du snart får klartecken och kan åka och få behandling.
Ja det är svårt att fungera när man har ont hela tiden... Det vet jag ju bättre än någon annan Hoppas du kommer må bättre snart.
RaderaJa nog har du fått prövat på den delen. Jag önskar bara att de styrande myndigheterna skulle få pröva på den biten och all den psykiska biten som tar stryk.
RaderaMaktlösheten. Man har inte ett skit att säga till om. Karusellen snurrar men man kan inte hoppa av om man vill överleva. Och när karusellen väl stannat då är man forfarande så yr att man inte kan stå på benen på en lång tid framöver. Nått de inte alls kan förstå. Då ska man bara vara glad och piggelin på direkten.
Jag ska på cystoskopin i början av februari. För en gångs skull ligger Hudik inte mer än 1 månad efter i kölistan. Eller så beror det på att jag upplyste dem förra gången hur påfrestande det är när kollen blir försenad. Allra hellst när de låg hela 3 månader efter. De 5 kompisarna jag har i levern är helt ofarliga men ont gör de ändå. Vid senaste kollen hade de tack och lov krymt lite och jag hoppas bara att det fortsätter så. Den operationen känner jag mig inte manad att göra om nått mer. Även om morfinpumpen var gudomlig. Det räcker att de redan har karvat ut halva min lever.
Nu ska jag bara försöka att få marken att sluta gunga och hitta orken var jag nu i hela fridens dar har lagt den.
Jamen alltså,om bloggen är sveriges mest lästa så borde det ju gå att få annonsörer va?Vilket i sin tur ger pengar.Och pengar tycker vi om.=)Vet inte själv hur sånt går till,men nån av alla som är "familjenbolldensupportrar"kanske har nån aning.
SvaraRaderaJa att er blogg som sagt är sveriges mest besökta det förstår jag med för ni skriver verkligen bra. Jag både skrattar å gråter och jag hoppas verkligen att allt kommer att gå bra!
SvaraRaderaJag läser din blogg varje dag men inte kommenterat förrän nu. Sanningen är den att jag vet inte vad jag ska skriva. Visst kan jag skriva Kom igen ge inte upp....Stå på dig.....jag håller tummarna....hoppas du fixar det här osv. Men när man läser om din/er kamp så inser jag att det låter så förbaskat ytligt att lämna såna kommentarer. Ni kämpar ju för livet och jag blir så oerhört berörd av det men finner inga bra ord att skriva som säger hur mycket det egentligen berör mig och hur mycket jag verkligen önskar och hoppas att du får komma iväg till USA och förhoppningsvis bli fri från den här hemska sjukdomen. Det finns inga bra ord, men jag vill att ni ska veta att jag tänker på er varje dag fastän ni är främlingar för mig och jag för er.
SvaraRaderaJag har själv stått som anhörig när min mamma fick cancer så jag vet vad ni går igenom.
Jag säger som Jenny. jag både skrattar och gråter när jag läser det ni berättar. Jag skrattar när ni beskriver er kärlek till varandra och hur ni skvallrar om varandra......och jag gråter hejdlöst när ni berättar om er önskan att få fortsätta leva tillsammans och rädslan över att kanske inte få möjlighet till det. Jag gråter när jag tar del av hur illa ni blivit behandlade i sjukvården som bara ser det som en i mängden och inte inser att för en själv och ens anhöriga så är det här ens enda liv och man vill inte bara vara ett namn på ett papper, bara en diagnos.
Om det här är Sveriges största blogg (vilket jag inte betvivlar) så borde det finnas företag som är intresserade av att annonsera hos er bara för den sakens skull. Men faktum är att dom borde vara intresserade enbart för att vilja hjälpa er i den här kampen. Det borde vara mer intressant för ett företag att få synas här hos er än hos en bloggare som gör allt för att se ut som en barbie docka till exempel.
Jag ska fortsätta att tänka på er varje dag och se för min inre syn (visualisera) att du Ernst blir frisk och att ni som familj får leva många år tillsammans.
Frid och Kärlek till Er alla.
Kram Mrs NoGood
Oj, det var en fin kommentar.. Tack för alla fina ord. Det är som du vet inte lätt vare sig att vara sjuk eller att stå bredvid. Och vi vet ju inte vem som blir sjuk nästa gång. Vi bjuder in att följa oss. Och hoppas att ni som läser engagerar er. Att vi reagerar, inte tar skit från sjukvården och att vi alla kräver förbättringar. För när man står med sin älskade och ser den behandlas illa och inte få hjälp så är det en förtvivlad kamp. Stor kram
RaderaJag följer Er varje dag, det första jag gör på morgonen och det sista jag gör innan jag lägger mig är att "titta till Er" <3 och flera ggr under dagen också, har nog aldrig varit inne så mycket på fb som nu. Mina kommentarer har varit få, men ibland är det så svårt att finna ord för vad ni går igenom även om Ni bjudit in till mycket kärlek, humor och skratt så är det också så mycket smärta och lidande Ni tvingas gå igenom så att det gör ont i själen och för det finns inga ord... Jag beundrar Dig Ernst och Din fina fru Gisela <3 och jag kommer att fortsätta följa Er kamp till ett friskare liv och göra vad jag kan på vägen...
SvaraRaderaNi vet "killen här ovanför oss", Han arbetar övertid med vissa, och det är Ni <3
Ljus & Kärlek till ER
Kram Marie