Mobbing är det värsta jag vet

Vi gillar fotboll i familjen. Lärde grabbarna tidigt att hålla på Liverpool. Ena sonen är extra intresserad och det blev fotbollsfeber på skolan. Alla pratade fotboll och det skulle spelas fotboll på rasterna. Det här var under hösten och allt eftersom veckorna gick så märkte vi att sonen blev mer dämpad gällande fotbollen. Vi luskade lite och fick veta att han inte fick vara med på rasterna och spela. Att när det var dags att välja lag så sa xxx att han inte ville ha vår son i laget.  Man gjorde om och gjorde listor där lagen skulle vara färdiga innan rasten. Och xxx hade strukit över vår sons namn och sagt att han kunde vara i det andra laget. Sonen grät och sa: Jag visste ju inte ens att Messi är den bästa brasilianaren... Jag och frugan blev naturligtvis utom oss av ilska för är det något vi inte tolererar så är det mobbing. Frugan pratade med skolan och jag med sonen. Om det här med talang.. Och att alla har olika talang och att man ska göra det man tycker är roligt. Sonen tyckte inte att det var roligt att spela fotboll längre. Men vi satte oss framför TV.n  och kollade på massa fotboll. Milan och Lazio och Liverpool. Och jag berättade att Messi inte alls kom från Brasilien utan från Argentina. Och till julen önskade sig sonen en väggalmanacka med Milanmotiv. Massa Zlatanbilder. Det fick han. Han var nöjd. Men jag vet ju att hur många gånger vi än säger att han är bra och talangfull så räcker det att en klasskamrat säger att han är dålig en endaste gång för att rasera allt För det krävs 10 positiva saker för att kunna radera ut en negativ. Mobbing är fördjävligt rent ut sagt. Mobbing, krig och cancer är det värsta jag vet.

I morse vaknade jag tidigt av att min fantom-smärta kom på besök. Det är en rest som finns kvar efter min olycka. Jag satt nog i sängen tre timmar innan frugan vaknade. Vet inte om jag suttit snett eller nåt för jag har ont från nacken ner till midjan. Och så råkade jag säga att jag har ont vid ena njuren. Frun bleknar fort och blir lika vit som snön som faller här utanför.. Så fort jag får ont så tänker min fru att det är cancern som galopperar och erövrat ny mark. Hon blir naturligtvis jätterädd.  Inte konstigt med tanke på tidigare erfarenheter med ambulansfärder och inläggningar på sjukhus. Hon brister i gråt. Och vi försöker bena ut om det är njuren som gör ont eller om jag kan ha sträckt mig.

En natt när vi inte kunde sova låg jag och frugan vakna och pratade. Hon hade haft en tuff dag. Och grät och undrade vem som ska ta hand om henne om jag dör. Jag vet att min fru är en stark kvinna som kommer klara sig själv och barnen även om jag inte finns. Innan jag blev en del i hennes liv så skötte hon allt själv och kände inte efter så noga hur hon mådde. Hon älskade sina barn över allt annat precis som nu och bara hon hade dem så mådde hon bra. Hon har mjuknat efter åren med mig och hon har börjat tillåta sig dels att ta hjälp av andra och dels att få känna sig svag och låta mig få sköta saker och ta hand om henne. Den natten när vi låg och pratade så sa hon att hon tycket om att vara älskad. Och att hon vant sig vid att ha de bra och att må bra. Och hon ville fortsätta att ha det så. Det gör ont i mig. För min plan har ju alltid varit att ta hand om henne tills vi blir gamla och skrynkliga. Jag vet ju att hon nu kan ta emot fina ord. Att hon gillar att höra att jag älskar henne. Att hon är smart och begåvad och helt fantastiskt vacker i mina ögon. Hon har också släppt garden mot andra människor. Hon öppnar sig och låter människor komma in på ett annat sätt nu. Jag tror att vi är ett bra par tillsammans. Det allra bästa enligt mig.

Idag är det dag 9 efter cytostatikabehandlingen. Undrar lite hur mina blodkroppar mår. Och hoppas att jag inte blir sjuk för det vore skoj att kunna ta en fika på stan snart och rulla runt i affärer. Det blir skönt när isoleringen släpper.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här