Nu var det dags för frun att skriva lite. Jag har nyss hämtat mig efter gårdagens upplevelse på röntgen. Jag var inte mig själv i går. Men det var kanske inte så konstigt. Och just när man hämtat igen sig så händer det som inte får hända.
Ernst har inte heller varit sig själv idag. Trött. Väldigt trött. Ingen aptit. Han trodde att han behövde frisk luft och fika på stan. Och när vi kommer hem så har han feber. Feber. Jag känner klumpen växa i magen. För han äter ju antibiotika så han borde inte blir sjuk. Klumpen växer och jag känner hjärtat nästan stanna av rädsla. Inte nu snälla Gud inte nu...Vi hoppas ju kunna åka snart. Paniken sprider sig i kroppen. ringer teamet. Och vi kommer överens om att i fall tempen stiger över 38.5 så ska han till akuten. Akuten här betyder 6 timmars väntan. Vi kollar febern. 37.9. 38.1... 38.3... Håller andan. Mår illa. Näe det går åt skogen. Det blir nog akuten. Min fina Angie ringer. Vår stora hjälp i USA. Hon befinner sig i Sverige för tillfället. Hon pratar och tröstar. Berättar om sin släkting som hade cancer som alltid fick feber efter röntgen. Tröstar lite till och avslutar med att nu ska hon jaga skiten ur Dr Amir, Dr Wong och Dr Larden. Hon ger visdomsord. Och vi lägger på. Tempen ligger på 38. 2....38.2...... 38.2......
Då händer det. 38.1. ..... 37.9....... 37.4.........Jag bryter ihop. Gråter så kroppen skakar.. Tack Gud. Tack. Maken är hungrig. Han äter en stadig middag. Klockan är 21.00.
Jag kommer inte att andas ut än. I morgon ska han kollas upp ordentligt av teamet. Riktigt ordentligt. Kommer inte sova många sekunder i natt. Jag kommer ha hjärtklappning hela natten lång. Jag kommer ligga nära min man inatt. Känna på honom om han är varm. Lyssna på hans andning. Känna om han svettas. Jag kommer inte vila. Men det är det värt. Jag måste se till att han är stark när han åker till USA.
Och ni som undrar så ja, han har satt ett nytt personbästa. För jag har tvingat honom kolla tempen en gång i kvarten. Det är egentligen ingen merit. Fast jag tror han kommer att sätta upp det på skryt-listan.
Han har inte heller gnölat över att jag varit tjatig. Jag har nämligen tvingats att ställa upp både på TV och radiointervju. Jag gör det bara för hans skull. Och det var motvilligt. Så ni vet. För kärleken till min man är så stor, det finns inga gränser. Och å är det barnsligt att vägra.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Vad skönt att febern gick ner igen. Hoppas att den stannar där så att ni får sova i natt. Det behöver ni verkligen båda två. Vi håller alla våra tummar för att svaret på röntgen är positivt. Ta väl hand om varandra! Många kramar/ Janke, Carina och Oscar
SvaraRadera