Lever?

Hej på er, frun här. Nu när jag sitter här och skriver så sitter jag och väntar på ett samtal från Dr Amir från sjukhuset City Of Hope i Los Angeles. Vi har nyss kommit hem från Gävle.

Jag skojar inte när jag säger att detta är årets skummaste och sjukaste dag.Vi somnade klockan 03.00 i natt och klev upp 3.5 timme senare.Packat för en övernattning på Gävle sjukhus. Pratade med en uppspelt Angie, för nu har det rört sig på USA-fronten. Vår älskade Angie är gift med en svensk. Hon bor i San Diego. Just nu befinner hon sig i Sverige. Efter två dar här fick hon lunginflammation och har hostat som en galning. Idag lät hon lycklig och skrattade högt med sin Whisky-röst.

Vi åkte åkte till Gävle för provtagning och konsultation. Vi träffade läkaren som berättade att Ernst har spridning till levern. Det är inte så jättebra. Och då måste man behandla. Med ett nytt preparat som heter Javlor. Det är ett cytostatika. När man får cytostatika så innebär det massa grejer. Som att man inte får käka mjukglass, lösgodis eller frukt med skal på. Man ska inte heller käka skaldjur eller buffemat eller ta mjölk i kaffet från en liten tillbringare  på cafeet.  Man får ta sprutors om höjer immunförsvaret eftersom man lätt blir infekterad. Man får käka kortison mot illamåendet och kalciumfolinat för att förhindra slemhinneförgiftning. Cytostatika är starka grejer. När man får Javlor ska man akta sig för allt det där jag radat upp. Men man får ingen förebyggande behandling. Det känns lite konstigt. Men det är ju så nytt. Och jag glömde fråga varför.

Och innan vi visste ordet av var maken på mottagningen för att få en picc line. Det är en slang som går i ett stort kärl och som man ger cytostatikan i. Det görs med hjälp av ultraljud. Man måste ligga på rygg och väldigt still när man lägger in en picc line för nålen är gräsligt lång och grov. Min man kan inte ligga på rygg. Inte en enda sekund. Men han fick sin picc line. Och tangerade det tidigare morfin-världsrekordet. Det nya ligger på 4.5 ml. Maken säger att det nya rekordet egentligen ligger på 6 ml, men 1.5 ml rann ut på sidan i fettväven för nålen gick fel så det godkändes inte.  10 minuter senare fick han sitt cytostatika och knappt en timme senare så satt maken och jag som två ugglor i taxin och undrade hur det här gick till. För det var den konstigaste konsultation och provtagning vi varit med om. Till och med kalkvärdet var bra. Minns inte när det var bra sist. Mycket länge sedan. 

Och när vi sitter i taxin så ringer Angie. Och säger att nu är det klart. För nu planerar det amerikanska sjukhuset allt det praktiska runt makens vård och Dr Amir ska ringa upp. Och vi tittar på varann maken och jag och båda utbrister :Vad är det som händer?  Och frågor börjar bubbla i oss. För nu närmar det ju sig. Nu handlar det nog bara om dagar. Hjälp!! Kan man flyga med en halvkass lever och en picc line i armen? Måste fråga Dr Amir det. Och nu är jag nervös. Jättenervös. För nu närmar det sig det som vi kämpat för och som vi satt vårt hopp till. Jag vill att min man ska få bästa tänkbara vård. 500 000 är vad en ny bil kostar. 2 miljoner kostar ett hus. Jag tycker faktiskt att min man är värd dom pengarna och mycket, mycket mer. För han är min ängel. Den man jag inte kan leva utan. Nu händer det som jag längtat efter och jag är osäker och skakig och rädd. För nu allihop får inget gå fel. Det är nu vi ska ta tillbaka framtiden.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här