I morgon är det begravning. Dagen som jag gruvar mig för. Dagen då allt blir påtagligt och när sanningen troligtvis kommer i kapp. Att min man, mitt livs kärlek, min älskling inte kommer tillbaka. Jag har fixat det sista nu. Jag kan inte ändra något mer. Jag ska packa det sista som ska med till kyrkan i morgon. Damen från begravningsbyrån ringde för att bekräfta blommorna. Att jag skulle ha sex stycken handblommor. Ja det stämmer sa jag och tänkte att det är en till var och en i familjen. Men sen när jag kom hem så kom jag på att vi är ju inte sex stycken längre.. Vi är ju bara fem. Vi var sex med Ernst..
Den här dagen skulle jag ta det lugnt. Låta tankarna flyga in och ut ur huvudet. Försöka hitta lugn. Då kliver dottern upp och kommer ner och säger att mamma, jag har jättejobbigt med andningen. I går kväll så skrattade hon så mycket när hon åt att hon satte i halsen så det blev stopp. Det var obehagligt, alldeles förfärligt innan hon fick tillbaka andan. Idag tar det stopp när hon ska andas. Kön till 1177 är lång. Hon måste tittas till av läkare. Det undersöks och den kvinnliga läkaren ser allvarlig ut och säger: Det ser inte bra ut, det verkar som hon har en lungemboli. En propp i ena lungan. Knäna blir till gele. Vaddå, hur gick det till?? Jo hon har ju haft huvudvärk och mått illa, men jag har trott det varit migrän.De blir en väldig fart. EKG tas, venprover likaså. Artärgas skall också tas. Det går inte på första försöket. Inte andra heller. En ny personal kommer in och på tredje försöket så går det. Men sen blir det lugnt. Väntan bara. Efter åtta timmar säger dottern att nu tar jag snart å skjuter mig i knät så att jag får hjälp. Då blir det röntgen. Nio timmar senare skriver vi ut oss och de lovar att ringa om röntgensvaret. Vi har inte ätit på hela dagen. Vi är trötta och slitna. Men hemma. Äntligen hemma. Nu återstår det att se om det är en propp eller smörgås som finns i lungan. Och så hoppas jag att vi slipper upp tillbaka till sjukhuset i natt.
Ernsts kropp har legat i kistan ett tag. Det känns bättre att veta att han är i den. Jag valde en vit med polster inuti hela. Även i taket. Det är både täcke å kudde. Det behövs. Han var alltid så frusen... Damen på begravningsbyrån har lagt ned sakerna som han ska ha med sig. Hjärtat av röda rosor som jag beställt ska finnas framför kistan och Det stora fotot av han ska stå bredvid så det syns. Jag försöker låta bli att tänka å fundera så mycket mer nu. Jag måste landa i att jag gjort vad jag kunnat. Även om det blir asa-dåligt alltihop så är det så att jag kunde inte göra bättre. Jag hoppas och vill att det ska falla på plats. Att jag ska känna att jag gjorde allt jag kunde. Att jag verkligen kämpade och att det tyvärr inte räckte. Just nu när sorgen är så stor så känns de inte så. Eftersom jag inte lyckades rädda hans liv. Jag är hans fru. Han litade på mig. Och jag lyckades inte. Det känns mycket tungt. Men jag hoppas att det kommer med tiden. Att jag ska känna att jag gjorde verkligen allt och det andra låg utanför min makt. Och att begravningen blir så fin som jag tänkt i huvudet.
Jag sover med gravstensbroschyrer i sängen. Jag bläddrar lite i dem på kvällen i hopp om att jag plötsligt ska komma på vilken han ska ha. Ett konstigt sätt att slappna av på innan det är dags att sova. Jag önskar att jag hade ro att hålla på med Yoga eller meditation. Jag skulle tro att det skulle vara bra för mig. Men jag har alldeles för svårt att sitta still. När jag var som mest stressad förr så brukade Ernst krama mig riktigt riktigt hårt och viska fina ord till mig i örat. Det funkade alltid. Det är ju slut med det nu. Nu tassar jag runt som ett litet troll hemma och plockar å grejjar när stressen blir övermäktig. Jag önskar det var som förr. Det var bättre då. Nu finns det ett hål i mig och det hålet gör ont. Och det är frågan hur jag ska lära mig leva med det.
Jag undrar om du kommer vara med i kyrkan i morgon älskling och hur du kommer tycka att det är. Jag och barnen är där. Din mamma och dina syskon och deras familjer är där. Dina vänner och kollegor. Landslaget. Vi är där för att visa vilken fantastisk människa du var. Och hur mycket vi älskade dig och hur mycket vi nu saknar dig. Jag älskar och saknar dig omänskligt mycket. I dag är det din dödsdag. Idag för en månad sen lämnade du jorden. Jag hoppas du har det bra i himlen, men det vore skönt om du kunde ge mig nåt tecken. Jag skulle behöva veta att du finns på en bättre och vackrare plats där det alltid är ljust och vattenfallen porlar.Jag hoppas att du finns hos mig i kyrkan i morgon, att du kommer och delar stunden med mig. Jag vet ju inte hur du är nu, om du är en människa som är uppe och går, eller om du är en vacker ängel. I mitt minne vill jag ha dig som på bilden vi kommer ha i kyrkan, solbränd, snygg och med varma kärleksfulla ögon. I morgon är egentligen inte ett farväl. Det är mer en hyllning till dig , den vackraste människan. Och ett "vi ses snart". Om ett andetag i himlen så är det vi två igen. Och under det andetaget så får du vaka över mig och barnen. För vi behöver dig fortfarande, och vi älskar dig så mycket.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
onsdag 30 maj 2012
När barnet fattar besluten
Ernst var en man som egentligen bara hade goda egenskaper. När jag träffade honom första gången så var ett en wow-upplevelse. Han var snygg och snäll. Omtänksam och jordnära.Vi umgicks först som kompisar. Han blev snabbt min allra bästa vän. Efter ett tag så började vi känna att vi hade känslor för varann och vi stod båda och undrade om vi skulle våga chansa? Han bjöd hem mig till sig en lördag när jag var utan barn. Jag tyckte att det var snällt att han inte ville att jag skulle sitta ensam. Det jag inte fattat var att han hade en baktanke. Han hade köpt hem massa vin. Och varje gång jag gick på toan så passade han på att fylla på mitt glas i hopp om att jag skulle bli trött och vilja stanna kvar. Just då var jag inte helt säker på vad han kände så jag valde att gå hem framåt natten. Eller gå.. Jag var så berusad.... Han fick leda mig hem och det var en extremt lång backe ner från där han bodde. Jag hade högklackat och höll på att slå ihjäl mig efter vägen. På måndagen efteråt erkände han att det funnits en plan och att han dessutom bytt lakan i sängen för han var helt övertygad att hans plan skulle lyckas. Veckan senare skulle han och hans pingispolare åka till Italien och tävla. En resa som slutade med en nödlandning på tre hjul. Efter det var vi båda helt övertygade. Vi ville ha varann. Inget annat var viktigt.
En av de egenskaperna som min man hade som var lite svår var att han var så fruktansvärt envis. Det som gjorde att vi kom så bra överens var att han i mig mött sin överman. Jag var ännu envisare. Och sen kunde han aldrig välja. Och just den egenskapen har jag då ärvt. Idag köpte jag nya kläder till begravningen. Jag provade de förra men de kändes inte bra...Panik igen. Jag måste ordna till det. Men det fixar jag. Men då händer det igen. Jag kan inte välja. Expediten får springa fram och tillbaka. Hämtar det ena plagget efter det andra . Tiden går.. Till sist hittar jag det perfekta. Då släpper allt. Jag bryter ihop i provhytten. Expediten får kliva in å trösta och stänga för skynket. Pinsamt på en skala? Jag tror det var en tia av tio möjliga.
När jag växte upp var jag mycket ensam. Jag var den fula tjejen med grå kofta och stora glasögon som gömde mig i biblioteket. Eller på toan. Jag var pluggot med stort P och jag gick alltid runt med en klump i magen. Jag oroade mig konstant för va som skulle hända och funderade på hur i hela friden jag skulle lösa det. Idag när jag letade kläderna så kände jag plötsligt igen henne. Hon den fula tjejen i biblioteket. Jag är fortfarande hon. När jag nu befinner mig i en situation som är övermäktig så inser jag att det är den där osäkra och rädda 10-åriga tjejen som står där och tar besluten. Inte den 38-åriga kvinna som jag är. Jag hade glömt bort henne men idag gav hon sig till känna. Jag är hon. Det är bara glasögonen som saknas. Jag hittade kläderna. Jag ska inte ändra mer nu. Under hela mitt vuxna liv har jag aldrig känt mig så svag som jag är nu. Jag utsätts för saker som är omänskliga. När jag var liten handlade det om att passa in. Att känna att man fick vara med. Nu är det känslan av att inte veta hur man ska göra för att fixa allt. Hur man ska hantera allt. Hur man ska ta sig igenom det omänskligt svåra. Och när hjärnan styr så säger den att det är svårt nu, men allt blir lättare med tiden. Hjärtat säger: Är du helt säker på det?
Resten av dagen bara rullar på i ett rykande tempo. När kvällen kom så var så uppe i varv. Då kommer det ett sms från Marie som vill ta en kvälls-promenad. Vi går runt Lillfjäden. Luften är kall.Vi går runt och pratar om allt mellan himmel och jord. Om kärlek och om sorg. Om arbete och karriär. När vi skiljs åt är jag lugnare och gladare. Känner mig mera skärpt men samtidigt mycket trött. I bland undrar jag hur hon gör det Marie. Hur hon hela tiden kan känna på sig vad jag behöver.
Klockan har precis passerat 24. Barnen sover lugnt. Det är stilla över Källargränd. Det är bara jag som är vaken och det enda ljudet som hörs är knattrandet av tangenterna. Det är svårt att gå i säng. När jag släckt lampan och blundar så är jag helt värnlös. Tankar och drömmar härjar fritt. Allt jag trängt undan över dagen spelas upp i drömmen förstärkt med dofter och ljud. Det händer att jag vaknar helt genomblöt av svett, intrasslad i lakanet. Det är svårt att somna om då när man vet vad som väntar. Sov bredvid mig i natt älskling. Det har varit en intensiv dag. Håll om mig tills jag somnar och håll mardrömmarna borta. Var nära hela tiden förresten, vik inte från min sida. Det är en månad sen jag höll om dig sist. Då var du varm. Du fanns och du andades. Var hos mig i natt älskling för jag behöver dig. Just nu är jag ledsen och saknar dig massvis. Trösta mig och hjälp mig somna gott. Du är fortfarande mitt hjärta, jag älskar dig.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Resten av dagen bara rullar på i ett rykande tempo. När kvällen kom så var så uppe i varv. Då kommer det ett sms från Marie som vill ta en kvälls-promenad. Vi går runt Lillfjäden. Luften är kall.Vi går runt och pratar om allt mellan himmel och jord. Om kärlek och om sorg. Om arbete och karriär. När vi skiljs åt är jag lugnare och gladare. Känner mig mera skärpt men samtidigt mycket trött. I bland undrar jag hur hon gör det Marie. Hur hon hela tiden kan känna på sig vad jag behöver.
Klockan har precis passerat 24. Barnen sover lugnt. Det är stilla över Källargränd. Det är bara jag som är vaken och det enda ljudet som hörs är knattrandet av tangenterna. Det är svårt att gå i säng. När jag släckt lampan och blundar så är jag helt värnlös. Tankar och drömmar härjar fritt. Allt jag trängt undan över dagen spelas upp i drömmen förstärkt med dofter och ljud. Det händer att jag vaknar helt genomblöt av svett, intrasslad i lakanet. Det är svårt att somna om då när man vet vad som väntar. Sov bredvid mig i natt älskling. Det har varit en intensiv dag. Håll om mig tills jag somnar och håll mardrömmarna borta. Var nära hela tiden förresten, vik inte från min sida. Det är en månad sen jag höll om dig sist. Då var du varm. Du fanns och du andades. Var hos mig i natt älskling för jag behöver dig. Just nu är jag ledsen och saknar dig massvis. Trösta mig och hjälp mig somna gott. Du är fortfarande mitt hjärta, jag älskar dig.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
måndag 28 maj 2012
Ibland vill jag göra dig sällskap....
Idag är det fyra veckor sen du lämnade jorden hjärtat. Jag har lite svårt för just måndagar efter det. Varje vecka startar med att man störtar in i cementväggen och sen tar det en hel vecka att repa sig. Idag måste jag ta tag i sakerna inför din begravning. Det sista med blommorna ska ordnas. Och så måste jag gå till begravningsbyrån med dina saker. De saker som du ska ha med dig i kistan. Jag har plockat i ordning dem nu. Om det är nåt du saknar så hoppas jag du ger mig nåt tecken.. Jag undrar över filten.. Jag vet ju att du är frusen av dig så jag funderar om du kanske vill ha den....Fotot på dig kommer från Sundsvall idag. Jag valde den där bilden som jag tog på dig i Motala när vi var på landslags-läger. Du var så snygg då. Du var lite brunbränd och frisk och så där vansinnigt snygg som bara du kunde vara. Eller frisk var du ju faktiskt inte. Cancern härjade i din kropp redan då. Vi visste bara inte om det. Just den kvällen när jag tog den var jag så otroligt glad. Vi hade haft fantastiska dagar tillsammans. Och jag hade fått vänner för livet under min vistelse där.
Det är svårt nu. Det närmar sig avskedet. Det känns så overkligt att du inte finns mer. Inte ens när jag försöker riktigt mycket kan jag helt och hållet förstå det. Pappa kommer upp från Värmland i dag för att hinna tillbringa lite tid med oss och såklart kunna närvara vid begravningen. Senast han var hit var när vi gifte oss. Det är lite konstigt att vi gör så. Vi ses när nån fyller jämt. När ett nytt barn kommer, vid bröllop och begravning. Det känns skumt. Det är 45 mil mellan oss på ett ungefär. Det tar fem timmar. Vad är fem timmar egentligen om man tänker efter? Ingenting. Jag skäms över att vi inte umgås mer. Det är verkligen något att jobba på.
I dag läste jag några rader på facebook. Det skrevs att det finns en mening med allt. Så trodde jag också ett tag men efter att få känna på olycka , svår sjukdom och sorg så kan jag säga att jag håller inte alls med. Som en av de som svarat på inlägg skrev: Det är ju naturligtvis meningen att vi ska utvecklas och det gör man ju av allt man går igenom. Men om det finns en mening med att gå igenom svåra lidanden det vet jag inte. Jag vet inte varför i så fall det var meningen att min man skulle dö. Finns det någon läsare som har något svar? Min man var en genomsnäll person. Han ville alla väl. han tog hand om mig och barnen. Varför fick han inte leva? Eller det kanske handlar om mig!! Det kanske är jag som ska lära mig nåt. Men vad är det då för sjuk läxa som jag ska lära mig? Jag måste ju ha gjort något extremt förfärligt. Jag vaknar med sorg och saknad i hjärtat. Jag håller ihop över dagen för att falla när kvällen och natten kommer. Varför ska jag gå igenom det? Vad är det för mening? För att jag ska bli starkare?? Då är jag hellre svag så tack kan ni lämna tillbaka min man.. Jag sörjer för att jag har älskat. Sorgen är kärlekens motpol.
Min väninna här på Solsidan har en son som ofta blir krasslig. Han är liten och drar på sig alla de dagisbaciller som finns i vanlig ordning. Hon är en fantastisk mamma till denna lilla knodd och gör ett jättejobb då hon är ensamstående. Nu har han varit sjuk ett tag och jag tänkte att nä jag går å handlar lite choklad till henne för det behöver hon. Och knodden behöver en Piggelin. När jag kommer upp från affären möter jag vår andra granne. Han har noterat att jag har vinterdäcken kvar på bilen och säger att ge mig nyckeln så byter jag däcken åt dig. What goes around comes around. Karma. Goda gärningar startar vågor av fler goda gärningar. Det blev ett bra avslut på dagen här hos oss. Ibland är det så jobbigt att vara jag att jag i tanken i min värsta sorg kan känna att jag vill göra min älskling sällskap. Men det räcker med barnens skratt, ett samtal, en kram för att inse att livet ska levas. Min man ville leva mest av allt. Han älskade att bli ett år äldre. För vad var alternativet? Jo att inte finnas. Att inte se björkarna slå ut eller se första snön dala.. Vi ska vara glada att vi lever. Och när det är som värst så tänker jag att vi ses snart älskling. För det som är år på jorden är ett andetag i himlen. Jag älskar dig hjärtat. Vi ses snart.
Klicka här
Det är svårt nu. Det närmar sig avskedet. Det känns så overkligt att du inte finns mer. Inte ens när jag försöker riktigt mycket kan jag helt och hållet förstå det. Pappa kommer upp från Värmland i dag för att hinna tillbringa lite tid med oss och såklart kunna närvara vid begravningen. Senast han var hit var när vi gifte oss. Det är lite konstigt att vi gör så. Vi ses när nån fyller jämt. När ett nytt barn kommer, vid bröllop och begravning. Det känns skumt. Det är 45 mil mellan oss på ett ungefär. Det tar fem timmar. Vad är fem timmar egentligen om man tänker efter? Ingenting. Jag skäms över att vi inte umgås mer. Det är verkligen något att jobba på.
I dag läste jag några rader på facebook. Det skrevs att det finns en mening med allt. Så trodde jag också ett tag men efter att få känna på olycka , svår sjukdom och sorg så kan jag säga att jag håller inte alls med. Som en av de som svarat på inlägg skrev: Det är ju naturligtvis meningen att vi ska utvecklas och det gör man ju av allt man går igenom. Men om det finns en mening med att gå igenom svåra lidanden det vet jag inte. Jag vet inte varför i så fall det var meningen att min man skulle dö. Finns det någon läsare som har något svar? Min man var en genomsnäll person. Han ville alla väl. han tog hand om mig och barnen. Varför fick han inte leva? Eller det kanske handlar om mig!! Det kanske är jag som ska lära mig nåt. Men vad är det då för sjuk läxa som jag ska lära mig? Jag måste ju ha gjort något extremt förfärligt. Jag vaknar med sorg och saknad i hjärtat. Jag håller ihop över dagen för att falla när kvällen och natten kommer. Varför ska jag gå igenom det? Vad är det för mening? För att jag ska bli starkare?? Då är jag hellre svag så tack kan ni lämna tillbaka min man.. Jag sörjer för att jag har älskat. Sorgen är kärlekens motpol.
Min väninna här på Solsidan har en son som ofta blir krasslig. Han är liten och drar på sig alla de dagisbaciller som finns i vanlig ordning. Hon är en fantastisk mamma till denna lilla knodd och gör ett jättejobb då hon är ensamstående. Nu har han varit sjuk ett tag och jag tänkte att nä jag går å handlar lite choklad till henne för det behöver hon. Och knodden behöver en Piggelin. När jag kommer upp från affären möter jag vår andra granne. Han har noterat att jag har vinterdäcken kvar på bilen och säger att ge mig nyckeln så byter jag däcken åt dig. What goes around comes around. Karma. Goda gärningar startar vågor av fler goda gärningar. Det blev ett bra avslut på dagen här hos oss. Ibland är det så jobbigt att vara jag att jag i tanken i min värsta sorg kan känna att jag vill göra min älskling sällskap. Men det räcker med barnens skratt, ett samtal, en kram för att inse att livet ska levas. Min man ville leva mest av allt. Han älskade att bli ett år äldre. För vad var alternativet? Jo att inte finnas. Att inte se björkarna slå ut eller se första snön dala.. Vi ska vara glada att vi lever. Och när det är som värst så tänker jag att vi ses snart älskling. För det som är år på jorden är ett andetag i himlen. Jag älskar dig hjärtat. Vi ses snart.
Klicka här
söndag 27 maj 2012
Nedräkningen har börjat
Sonen vill till havet Vi har ett jättevackert havsbad här. Lång strand som sveper runt i landskapet. Vi åkte dit nu under kvällen. Vi fick vara ensamma. Stora vågor rullade in mot stranden. Lilla sonen hoppade och lekte i strandkanten. Jag satt i sanden i kvällssolen och tittade ut över havet som var så oändligt vackert. Lyssnade på vågbruset som blandades med sonens skratt. Han kommer springande och trycker sin kalla kropp mot min och säger: Där borta på bryggan satt Ernst förra sommaren när han var här och badade med mig. Jag nickar och känner tårarna bränna under ögonlocken. Vi var här, på en plats som är det närmaste paradiset man kan komma på jorden. Vi satt här i solen. Vi satt och planerade vår ettåriga förlovningsdag. Vi var så kära och lyckliga.
Några dagar efter den dagen vid havet friade Ernst till mig. Vi låg och drog oss efter att vi hade vaknat. Han kröp upp till mig och sa: Vet du att du är den vackraste jag vet och att jag älskar dig? Han berättade hur lycklig han varit över att ha hittat mig. Att han äntligen känt sig hel. Han berättade hur bra han mådde och att jag var hans allt. Han berättade att han drömt om att få gifta sig och att få barn. Och om jag ville göra honom den äran att bli hans fru.. Bortsett från mina barns födelse så är det nog den underbaraste dagen i mitt liv. Han älskade mig så mycket att han ville dela resten av livet med mig. Han behövde ingen annan än mig. Och barnen. Hade han oss så var det ändå allt för honom. Det kändes coolt att få bli hans fru. Och jag var så stolt över honom. Och över oss. Det var inget storslaget frieri. Vi var inte på en bergstopp. Eller vid en lagun. Men det ögonblicket som han friade, det var så storslaget att det kunde flytta berg. Jag bär det minnet inom mig förevigt. Han ville att jag skulle bli hans fru. Han älskade mig mest av allt. Jag behövde heller inget annat än honom och barnen. Cirkeln var sluten.
Nedräkningen mot begravningen har börjat. Jag oroar mig för den. Bubblan jag lever i börjar sakta spricka. Jag är virrigare och mer ofokuserad än nånsin. Idag har jag tappat min Iphone i vispgrädde och kokat äggen i en halvtimme. Telefonen har gett upp och äggen räknas som kemiska stridsvapen. När jag satt ner hos grannen för att varva ned så möttes jag av ett dödsbud igen. En av våra före detta grannar. En ung människa. Som avlider två dagar efter sitt cancerbesked. Det blev åter mycket tungt.
Någonting i vår värld är mycket fel. Något som vi äter eller exponerar oss för. Maten vi äter ska inte genmodifieras. Bröd som aldrig möglar är onormalt. Vi exponeras för gifter och stoppar i oss dynga. Det är dags att vi tar och vaknar upp. Under den senaste veckan har jag fått tre nya cancerbesked och varav en av de människorna inte mera finns hos oss på jorden. Jag orkar snart inte vara ledsen mera. Det gör ont i mig hela tiden och det sorgligt och hemskt att höra om alla de människor som nu drabbats. Jag hoppas ni alla har människor som älskar er runt er. Tänk på det, vänd inte den som behöver er ryggen. När man blir sjuk, eller ens älskade blir det så behöver man att någon sträcker ut sin hand mot en. Man behöver känna att man inte är ensam. Var inte rädda för att störa för det är just det som behövs. Som sjuk eller anhörig så orkar man ofta inte ta kontakterna själv. Knacka på dörren. Var en vän för den som behöver dig.
Alla kommer vi på något sätt att drabbas av cancer. Antingen som sjuk, som anhörig, som vän, kollega eller granne.Jag har läst en rapport ( kan inte säga i vilken tidskrift) att i våra barns generation kommer 50% någon gång insjukna i cancer. Det innebär i princip att två av mina fyra barn kommer att insjukna i någon cancersjukdom. Staten stoppar inte in några summor att räkna med till forskning i Sverige. Våra oberoende forskare är beroende av privata donationer och arv. Glöm aldrig att läkemedels-företagen inte vill hitta lösningen på cancerfrågan. Om vi ska bli friska från cancer så ska vi bli det av deras dyra mediciner. De oberoende forskarna är beroende av privata donationer och arv. Ernsts fondpengar kommer gå direkt till forskning för urinblåsecancer. Alla kan vi hjälpa våra forskare. Alla kan vi samla pengar och skänka till Cancerfonden . Snälla, låt oss göra en kraftsamling. Om vi hjälps åt över hela Sverige så kan vi ge enorma summor tillsammans. Kan jag så kan vi. Kram på er alla.
Klicka här
Några dagar efter den dagen vid havet friade Ernst till mig. Vi låg och drog oss efter att vi hade vaknat. Han kröp upp till mig och sa: Vet du att du är den vackraste jag vet och att jag älskar dig? Han berättade hur lycklig han varit över att ha hittat mig. Att han äntligen känt sig hel. Han berättade hur bra han mådde och att jag var hans allt. Han berättade att han drömt om att få gifta sig och att få barn. Och om jag ville göra honom den äran att bli hans fru.. Bortsett från mina barns födelse så är det nog den underbaraste dagen i mitt liv. Han älskade mig så mycket att han ville dela resten av livet med mig. Han behövde ingen annan än mig. Och barnen. Hade han oss så var det ändå allt för honom. Det kändes coolt att få bli hans fru. Och jag var så stolt över honom. Och över oss. Det var inget storslaget frieri. Vi var inte på en bergstopp. Eller vid en lagun. Men det ögonblicket som han friade, det var så storslaget att det kunde flytta berg. Jag bär det minnet inom mig förevigt. Han ville att jag skulle bli hans fru. Han älskade mig mest av allt. Jag behövde heller inget annat än honom och barnen. Cirkeln var sluten.
Nedräkningen mot begravningen har börjat. Jag oroar mig för den. Bubblan jag lever i börjar sakta spricka. Jag är virrigare och mer ofokuserad än nånsin. Idag har jag tappat min Iphone i vispgrädde och kokat äggen i en halvtimme. Telefonen har gett upp och äggen räknas som kemiska stridsvapen. När jag satt ner hos grannen för att varva ned så möttes jag av ett dödsbud igen. En av våra före detta grannar. En ung människa. Som avlider två dagar efter sitt cancerbesked. Det blev åter mycket tungt.
Någonting i vår värld är mycket fel. Något som vi äter eller exponerar oss för. Maten vi äter ska inte genmodifieras. Bröd som aldrig möglar är onormalt. Vi exponeras för gifter och stoppar i oss dynga. Det är dags att vi tar och vaknar upp. Under den senaste veckan har jag fått tre nya cancerbesked och varav en av de människorna inte mera finns hos oss på jorden. Jag orkar snart inte vara ledsen mera. Det gör ont i mig hela tiden och det sorgligt och hemskt att höra om alla de människor som nu drabbats. Jag hoppas ni alla har människor som älskar er runt er. Tänk på det, vänd inte den som behöver er ryggen. När man blir sjuk, eller ens älskade blir det så behöver man att någon sträcker ut sin hand mot en. Man behöver känna att man inte är ensam. Var inte rädda för att störa för det är just det som behövs. Som sjuk eller anhörig så orkar man ofta inte ta kontakterna själv. Knacka på dörren. Var en vän för den som behöver dig.
Alla kommer vi på något sätt att drabbas av cancer. Antingen som sjuk, som anhörig, som vän, kollega eller granne.Jag har läst en rapport ( kan inte säga i vilken tidskrift) att i våra barns generation kommer 50% någon gång insjukna i cancer. Det innebär i princip att två av mina fyra barn kommer att insjukna i någon cancersjukdom. Staten stoppar inte in några summor att räkna med till forskning i Sverige. Våra oberoende forskare är beroende av privata donationer och arv. Glöm aldrig att läkemedels-företagen inte vill hitta lösningen på cancerfrågan. Om vi ska bli friska från cancer så ska vi bli det av deras dyra mediciner. De oberoende forskarna är beroende av privata donationer och arv. Ernsts fondpengar kommer gå direkt till forskning för urinblåsecancer. Alla kan vi hjälpa våra forskare. Alla kan vi samla pengar och skänka till Cancerfonden . Snälla, låt oss göra en kraftsamling. Om vi hjälps åt över hela Sverige så kan vi ge enorma summor tillsammans. Kan jag så kan vi. Kram på er alla.
Klicka här
lördag 26 maj 2012
Det är okej att involvera mig
Jag hade ett långt och trevligt samtal i går kväll med en vän. Vi diskuterade relationer, vad som händer efter ett tag när man varit tillsammans länge. Skillnaden mellan kärlek och förälskelse. Personen i fråga lever i en kärleksfull relation men som så många andra funderar i stort och i smått om vardagsbekymmer som uppstår. Det var ett så befriande samtal. Personen har inga kärleksbekymmer. Mer funderingar om ditt och datt. Och jag var så glad att man vågade prata med mig. För som det blivit så vågar folk inte prata med mig på samma sätt längre. Om jag frågar hur det är så får jag ofta till svar att jo de har bekymmer men det är inget i jämförelse med hur jag har det och de vill inte lasta mig. Och jag vill ju bli involverad. Jag vill att mina vänner ska komma till mig och våga berätta saker precis som förr. Jo, jag har det mycket svårt. Men jag är fortfarande medmänniska jag också. För några månader sen så avled en av mina vänner. Det tog ganska lång tid innan jag fick veta det för man ville inte lasta mig under en redan tung period. Det kändes jättekonstigt när jag sent om sider fick veta. Det var ju min vän också. Och jag ville finnas tillhands för partner och barn. För jag bryr mig ju fortfarande om andra även om jag har mycket själv. Därför blev jag extra glad igår,. Det blev ett långt och trevligt samtal. Och det kändes som att jag fick ge tillbaka lite omtanke. För jag har fått så mycket av den varan. Det kändes bra i mig att känna att jag var viktig för någon annan.
Innan samtalet igår så hade jag en tung kväll. Morgnarna och kvällarna är värst. Och nätterna. Fortfarande kommer jag på varje morgon att "javisst ja.." Han finns inte... På kvällarna när alla gått och lagt sig och lugnet lägger sig över Källargränd så är jag totalt värnlös. Allt man stängt in i hjärtat under dagen rinner över. Det är tomt här. Han fattas här i mitt liv. När mörkret kommer så känner jag mig så himla ensam.Det enda jag ville ha var min familj. Inte ens det fick jag. Min man slets ifrån mig. Nu omformar vi familjen. Nu är det jag och barnen. Det är också en familj. En ny sådan. Men hos oss är det en tom plats vid matbordet. Och det känns inte bra. Till veckan är det begravning. Det känns overkligt. Det är fortfarande saker att göra. Jag gruvar mig och drar mig för att ta tag i det. Just nu lever jag fortfarande i mina sjuka tankar att han nog kommer hem. Men efter begravningen så är det definitivt. Då har vi sagt adjö. Han kommer inte tillbaka. Vid midsommar blir det urnnedsättning. Lagom till vår tvååriga förlovningsdag. Då skulle vi dricka champagne och bada skumbad. Skåla för många lyckliga år framåt. I år följer jag min man, mitt livs kärlek till den sista vilan.. Hela min kropp skriker att det är fel. Jag kämpar emot med varenda muskel i kroppen.Jag vet att jag kommer förlora min kamp. Han kommer inte tillbaka hur mycket jag än väntar och längtar. Och det känns skit.
Den här kvällen avslutades på Solsidan hos grannen. Hennes son tumlade runt på en tvåårings sätt. Barn skänker lycka. Barn gör att glädjen hela tiden finns bredvid sorgen. Barn lättar upp. De är kloka och enkla. Vi satt i kvällssolen jag och väninnan och bara njöt av att det var precis så där underbart som det ska vara. Och för en stund så kopplades allt annat bort. Det var skönt. Att jag nu under korta stunder kan stanna upp och njuta. Jag är glad åt de stunderna. Jag är glad att det inte är mörker varje sekund på dygnet. Jag vet att det kan ändras snabbt. Jag fick dessa tänkvärda ord av min vän C Rhymes och jag känner att jag vill dela dem med er..
You need to hurt to be happy, you need to bleed to heal, and you need to be broken to be stronger then yesterday. Det är så. Det gör ont. Det kommer gör ont,. Det är så att vara människa. Det är på så sätt vi sen kan känna igen det som är underbart, bra och fint.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Innan samtalet igår så hade jag en tung kväll. Morgnarna och kvällarna är värst. Och nätterna. Fortfarande kommer jag på varje morgon att "javisst ja.." Han finns inte... På kvällarna när alla gått och lagt sig och lugnet lägger sig över Källargränd så är jag totalt värnlös. Allt man stängt in i hjärtat under dagen rinner över. Det är tomt här. Han fattas här i mitt liv. När mörkret kommer så känner jag mig så himla ensam.Det enda jag ville ha var min familj. Inte ens det fick jag. Min man slets ifrån mig. Nu omformar vi familjen. Nu är det jag och barnen. Det är också en familj. En ny sådan. Men hos oss är det en tom plats vid matbordet. Och det känns inte bra. Till veckan är det begravning. Det känns overkligt. Det är fortfarande saker att göra. Jag gruvar mig och drar mig för att ta tag i det. Just nu lever jag fortfarande i mina sjuka tankar att han nog kommer hem. Men efter begravningen så är det definitivt. Då har vi sagt adjö. Han kommer inte tillbaka. Vid midsommar blir det urnnedsättning. Lagom till vår tvååriga förlovningsdag. Då skulle vi dricka champagne och bada skumbad. Skåla för många lyckliga år framåt. I år följer jag min man, mitt livs kärlek till den sista vilan.. Hela min kropp skriker att det är fel. Jag kämpar emot med varenda muskel i kroppen.Jag vet att jag kommer förlora min kamp. Han kommer inte tillbaka hur mycket jag än väntar och längtar. Och det känns skit.
Den här kvällen avslutades på Solsidan hos grannen. Hennes son tumlade runt på en tvåårings sätt. Barn skänker lycka. Barn gör att glädjen hela tiden finns bredvid sorgen. Barn lättar upp. De är kloka och enkla. Vi satt i kvällssolen jag och väninnan och bara njöt av att det var precis så där underbart som det ska vara. Och för en stund så kopplades allt annat bort. Det var skönt. Att jag nu under korta stunder kan stanna upp och njuta. Jag är glad åt de stunderna. Jag är glad att det inte är mörker varje sekund på dygnet. Jag vet att det kan ändras snabbt. Jag fick dessa tänkvärda ord av min vän C Rhymes och jag känner att jag vill dela dem med er..
You need to hurt to be happy, you need to bleed to heal, and you need to be broken to be stronger then yesterday. Det är så. Det gör ont. Det kommer gör ont,. Det är så att vara människa. Det är på så sätt vi sen kan känna igen det som är underbart, bra och fint.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
fredag 25 maj 2012
När kommer solen skina?
Det kändes som en bra dag. Jag var stark. Både min kropp och min själ. Jag struntade i promenaden idag. Jag såg löpskorna stå undangömda och dammiga i garderoben och jag tänkte att jag undrar allt jag... Jag undrar om jag ska prova. Jag dammade av den. Satte dem på fötterna och knöt omsorgsfullt. De passade fortfarande bra. Jag gick ut i solen. Tog den vanliga löprundan. Den är 2.2 kilometer. Det kändes bra. Jag flög fram. Solen värmde mina axlar. Ingenting fanns i mitt huvud. Det var jag, naturen och löpningen. Vid målet kändes det så bra. En seger. Jag var varm och det rann efter ryggraden. Men jag tog mig runt. Det gick!!! Ett halleluja -moment. Jag tänkte på mitt höga blodtryck, på att jag ligger i risk att få en stroke. Nu kände jag att nähä. Fuck you stroken. Det kommer inte att hända. Jag tar kommandot här över mig själv, min kropp och mitt välmående. Det är jag här och nu. Och det ska ta mej sjutton vara jag som bestämmer.
Hämtade barnen tidigt. Jag längtade efter dem alldeles förfärligt. Vi gick hem och började planera kvällen. Det var bara jag och smågrabbarna. Stora sonen hade bestämt att vi skulle äta Tacos. Kan vi inte göra en fest? frågade han. Vi kan ta och duka fint med smurfglasen. Sagt och gjort. Vi dukar fint. Sonen pyntar med Nigerias och Tjeckiens flagga som han gjort på skolan. Då händer det. Jag känner att tårarna tränger fram. Det går inte att hålla emot. Jag stänger in mig i sovrummet och låter floden av tårar forsa fritt. Jag tänker på min älskling. Mitt livs kärlek. Han kom in mitt liv och älskade det. Han tog sig an fyra barn som han älskade mest av allt. Han tog dem till sig. Han avstod fotboll på tv.n för att se Lets Dance med dem. För att det är så man gör när man är förälder. Man sätter barnen först. Barnen tyckte att han var bäst och coolast. I deras ögon var han kung. I mina ögon så var han den vackraste. Smärtan och saknaden gastkrammar när man minst anar och det gör ont att vara jag. Jag pratar med en tjej ur landslaget en stund och sen känns det okej. Det behövs inte så mycket. Ett samtal under några minuter. Jag och grabbarna lagar middag. Vi har fest till Nigeria och Tjeckiens ära. Vi skålar med Cola i smurfglasen och lyssnar på melodifestivalen-skivan. Och det är alldeles underbart.
När kommer solen skina igen i mitt liv? Det är en skakig resa i berg och dalbanan. En bekant till mig sa att om du inte har toppar och dalar i livet så är du antagligen död. Sant som det är sagt. Jag tycker att topparna är låga och att dalarna är tunga att klättra upp ur och jag har en förmåga att halka ner i dem när kvällen kommer. Jag känner mig så ensam. Inte utan vänner utan ensam för att jag saknar min man. Det är en annan isande ensamhet. Ett hål som ingen annan kan fylla. Jag tänker tillbaka och det enda som jag minns är allt strul som var när han var sjuk. Hur mycket jag än vill tränga undan de tankarna så går det inte. De ligger överst. Jag kan känna hans rädsla och hans ångest. Jag fryser till is när jag tänker på att han hela tiden kände att han räknade med att hans vård skulle bli felaktig och att om det blev rätt så var det en bonus. Han var så rädd och så ledsen. Jag vill minnas det fina. Allt roligt vi gjorde. Jag vill kunna se tillbaka på vårt liv tillsammans och se en leende och sprallig Ernst framför mig. Jag vill se tillbaka med tacksamhet på den tid vi fick. Jag är glad att få vara hans fru. Även om vården runt honom blev väldigt bra på slutet och han vårdades av i princip bara underbar personal så solkas minnet ner av det fåtal personer som gjorde dagarna svåra. Och det krävs hundra bra minnen för att sudda ut ett dåligt... Men jag är tacksam för de änglar som ändå lyssnade på honom och som verkligen ville göra det bästa för honom.
I kväll saknar jag min man oändligt mycket. Begravningen närmar sig. Nästa vecka får jag äntligen träffa alla de personer som betytt så mycket för mig under Ernsts sjukdomstid. Jag har längtat men önskar naturligtvis att vi kunnat träffas under roligare förhållanden. Alla ni där ute. Vårda era vänner. Det är skönt att kunna lyfta luren och kunna ringa någon och säga :Hej jag är ledsen, kan vi prata en stund? Vi vet inte om eller när vi drabbas av olycka, sjukdom och sorg. Ensam är inte stark.
Fick en låt skickad till mig från en av de som stått Ernst och mig närmast under senaste året. Jag lägger ut den HÄR. Jag har lyssnat och gråtit. Jag har vänner på så många ställen runt i Sverige och jag vill bara säga till er alla att utan er så hade jag inte fixat det senaste 1.5 åren.NI må vara utspridda från norr till söder men varje gång vi pratar så känns ni så nära. Utan er så skulle jag inte må så okej som jag ändå gör. Utan att ni håller mig sällskap på chatten om kvällarna så skulle jag vara så så ensam. Tack vare er så kommer solen åter skina i mitt liv. Och jag älskar er allihop.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Hämtade barnen tidigt. Jag längtade efter dem alldeles förfärligt. Vi gick hem och började planera kvällen. Det var bara jag och smågrabbarna. Stora sonen hade bestämt att vi skulle äta Tacos. Kan vi inte göra en fest? frågade han. Vi kan ta och duka fint med smurfglasen. Sagt och gjort. Vi dukar fint. Sonen pyntar med Nigerias och Tjeckiens flagga som han gjort på skolan. Då händer det. Jag känner att tårarna tränger fram. Det går inte att hålla emot. Jag stänger in mig i sovrummet och låter floden av tårar forsa fritt. Jag tänker på min älskling. Mitt livs kärlek. Han kom in mitt liv och älskade det. Han tog sig an fyra barn som han älskade mest av allt. Han tog dem till sig. Han avstod fotboll på tv.n för att se Lets Dance med dem. För att det är så man gör när man är förälder. Man sätter barnen först. Barnen tyckte att han var bäst och coolast. I deras ögon var han kung. I mina ögon så var han den vackraste. Smärtan och saknaden gastkrammar när man minst anar och det gör ont att vara jag. Jag pratar med en tjej ur landslaget en stund och sen känns det okej. Det behövs inte så mycket. Ett samtal under några minuter. Jag och grabbarna lagar middag. Vi har fest till Nigeria och Tjeckiens ära. Vi skålar med Cola i smurfglasen och lyssnar på melodifestivalen-skivan. Och det är alldeles underbart.
När kommer solen skina igen i mitt liv? Det är en skakig resa i berg och dalbanan. En bekant till mig sa att om du inte har toppar och dalar i livet så är du antagligen död. Sant som det är sagt. Jag tycker att topparna är låga och att dalarna är tunga att klättra upp ur och jag har en förmåga att halka ner i dem när kvällen kommer. Jag känner mig så ensam. Inte utan vänner utan ensam för att jag saknar min man. Det är en annan isande ensamhet. Ett hål som ingen annan kan fylla. Jag tänker tillbaka och det enda som jag minns är allt strul som var när han var sjuk. Hur mycket jag än vill tränga undan de tankarna så går det inte. De ligger överst. Jag kan känna hans rädsla och hans ångest. Jag fryser till is när jag tänker på att han hela tiden kände att han räknade med att hans vård skulle bli felaktig och att om det blev rätt så var det en bonus. Han var så rädd och så ledsen. Jag vill minnas det fina. Allt roligt vi gjorde. Jag vill kunna se tillbaka på vårt liv tillsammans och se en leende och sprallig Ernst framför mig. Jag vill se tillbaka med tacksamhet på den tid vi fick. Jag är glad att få vara hans fru. Även om vården runt honom blev väldigt bra på slutet och han vårdades av i princip bara underbar personal så solkas minnet ner av det fåtal personer som gjorde dagarna svåra. Och det krävs hundra bra minnen för att sudda ut ett dåligt... Men jag är tacksam för de änglar som ändå lyssnade på honom och som verkligen ville göra det bästa för honom.
I kväll saknar jag min man oändligt mycket. Begravningen närmar sig. Nästa vecka får jag äntligen träffa alla de personer som betytt så mycket för mig under Ernsts sjukdomstid. Jag har längtat men önskar naturligtvis att vi kunnat träffas under roligare förhållanden. Alla ni där ute. Vårda era vänner. Det är skönt att kunna lyfta luren och kunna ringa någon och säga :Hej jag är ledsen, kan vi prata en stund? Vi vet inte om eller när vi drabbas av olycka, sjukdom och sorg. Ensam är inte stark.
Fick en låt skickad till mig från en av de som stått Ernst och mig närmast under senaste året. Jag lägger ut den HÄR. Jag har lyssnat och gråtit. Jag har vänner på så många ställen runt i Sverige och jag vill bara säga till er alla att utan er så hade jag inte fixat det senaste 1.5 åren.NI må vara utspridda från norr till söder men varje gång vi pratar så känns ni så nära. Utan er så skulle jag inte må så okej som jag ändå gör. Utan att ni håller mig sällskap på chatten om kvällarna så skulle jag vara så så ensam. Tack vare er så kommer solen åter skina i mitt liv. Och jag älskar er allihop.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
torsdag 24 maj 2012
En liten viskning från paradiset
Sonen oroar sig för att gå till skolan. Han har mycket saker i hjärtat. Saker som han måste tänka på. Under en lång tid kunde han inte gå till skolan för han hade saker som han behövde säga till Ernst i kistan. Vi bestämde att vi skulle ha ett öppet brev. Där kunde han skriva ner allt han tänkte på. Sånt som han var rädd att glömma. Ernst blev kraftigt försämrad på sonens födelsedag. Kalaset fick avbrytas abrupt och jag fick skynda mig upp till sjukhuset. Två dagar efter sonens födelsedag somnade min man och barnens styvpappa in i mina armar. Det första sonen behövde få ner i brevet var just det där med födelsedagen. Han tackade för presenterna. Och han var ledsen att Ernst inte varit där. Och eftersom han nu var död så skulle han sluta fylla år för nu var hans födelsedag en dålig dag för alltid. Jag försökte prata med honom om detta och sa att Ernst dog ju inte på födelsedagen. Med tårarna rinnande nedför kinderna så förklarade sonen att när man är barn och fyller år så behöver man få känna att det känns bra i magen ett par dar efter att man fyllt år. Och det fick det inte göra. Och det som han var mest rädd för hände just när han behövde få vara lite glad. Det värker i mitt hjärta att se hur ledsen sonen är. Han är en sån klok pojke. Han har förmågan att sätta ord på känslor. Han är fylld av sorg precis som vi andra. Man ska ta all sorg på största allvar, den är lika stark och svår oavsett ålder. Även om den tar sig andra uttryck. Nu är det beslutat att brevet ska klistras igen och följa Ernst. Det är bara hans brev säger sonen. Ingen annan än han behöver läsa det.
Det var första riktigt varma dagen idag. Jag och grannen tog en promenad tidigt på morgonen. Vi gick längs med hamnen. Det börjar fyllas på med båtar. Det var vackert att blicka ut mot horisonten och det doftade starkt av häggens blommor. Det är ändå tur att han lämnade jorden nu när det är vår. Nu när jag kan gå ut i allt det vackra. Hur hade det varit om det hade varit början på november? Mörkt och kallt. Jag som har svårt för mörkret på vintern redan ändå. När rastlösheten gör sig påmind så går jag ut. Jag sätter mig vid Lillfjärden och tittar på svanarna och de nya ankungarna. Jag går ner till sjöbodarna och känner doften av hav. Det känns sorgligt och vackert på samma gång. Men jag tror att det är enklare. Jag tror jag hade känt mig ännu ensammare i vintermörkret.
Idag lunchade jag med vänner till min man. Stefan som funnits vid makens sida som stöd under hela sjukdomstiden och Mats som av praktiska skäl inte kunnat vara fysiskt närvarande så han är bosatt i Småland. Det kändes fint att han tog sig tid att komma och hälsa på. Det blev en tretimmars lunch. Mats ska få barn snart tillsammans med sitt livs kärlek. Hans första. Man ser på honom att han är lycklig och förväntansfull. Jag känner inte hans fru. Men om Mats älskar henne så är hon säkerligen en otrolig kvinna. Mats är lite så där som Ernst var, lätt att prata med, varm och kärleksfull. Nu är ett nytt barn på väg. När man konfronterats med döden så inser man ännu mer vilket mirakel livet är. Vilken gåva varje nytt barn är. Min syster ska också få barn. Jag är jättespänd och glad över det. Mitt i den mörkaste sorg så finns glimtar av ljus. Nya mirakel är på intågande.
Det började som en hälsning från paradiset. Den första sommardagen.Jag plattade håret och la på mascara inför lunchbesöken. Det kändes bra att byta bort pyjamasen mot kläder som fick mig känna mig mer som "jag". Jag kände mig stark i mig själv. Jag gick på träningen som jag planerat. Men när jag ligger där på slutet under stretchingen så händer det igen. Att det brister. Kanske för att man inte håller emot känslorna med varenda muskel i kroppen. Kanske för att de spelas lugn och vacker musik. Jag har inget facit längre som skvallrar om varför jag reagerar som jag gör. Sorgen hoppar på en bakifrån när man minst anar. Just idag hade jag ju en bra dag. Just idag kände jag mig stark. Vitt är svart och svart är vitt.
Jag tyckte det gick bra idag älskling. Jag tror du hade varit stolt över allt jag orkade. Jag vet att du vill att jag ska vara glad och lycklig och må bra. Men vi är fortfarande ledsna för vi saknar dig. Kan du krypa ner hos mig i natt och hålla om mig tills jag somnar? Jag skulle behöva det. Jag lämnar sovrumsdörren på glänt åt dig... Just i kväll är saknaden efter dig så stor.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Klicka här
onsdag 23 maj 2012
Hälsningar från USA
Solen försökte tränga sig igenom molnen i morse. Den vill fram och lysa mer för det närmar sig sommar. Inne i mig är det kanske inte vinter längre.. Det är mer mycket regnig höst. Saknaden är stor på morgonen. Han brukade krypa upp bakom min rygg och krama mig hårt och pussa mig i nacken. Det är tomt på hans sida. Och det är fortfarande en utomjordisk känsla att veta att han aldrig mera kommer att krama mig. Tänk er aldrig. Tänk er att ni fick veta att ni aldrig skulle få springa mer. Spänna musklerna och känna marken under fötterna. Visst känns det konstigt? Han kommer aldrig mer.. Det ligger ett trött litet barn i min säng. Han knorrar och vill inte kliva upp. Han vill att det ska vara sommarlov. Ingen vill kliva upp och ingen vill samarbeta. Jag vill aldrig mer gå till skolan säger han. Jodå säger jag, det vill du visst. Aldrig är ett starkt ord. Såna som man ska passa sig för. Man ska akta sig för att önska saker, särskilt när man är uppriven. De kan ju faktiskt gå i uppfyllelse.
När jag slår igång datorn har jag ett meddelande i min inkorg. Det är från Ernsts amerikanska läkare.Det är ett fint meddelande, fyllt med värme och omtanke och en massa visdom. Det är ett sådant meddelande som jag vanligtvis skulle gråta ihjäl mig över. Men inte idag konstigt nog. Jag kan läsa mellan raderna kanske men när han skrev I know how you are feeling right now så kommer plötsligt känslan över mig att han vet det. inte vet utan VET. Först blir jag alldeles stum. Och sen alldeles varm. Och trygg. Jag misstänker att du inte läser min blogg men jag säger det ändå. Thanks Dr W, you really made my day.
När jag stängt ner datorn så kom jag att tänka på Angie. Min fina underbara ängel Angie. Vi har inte hörts sen den dagen Ernst lämnade jorden. Jag har varit så självupptagen och fylld av sorg att ag helt glömt bort den kvinna som hjälp mig mest av alla. Jag provar att ringa men får inget svar. Det är lite konstigt och jag får en klump i magen. Jag har provat nu igen i kväll och då äntligen fick jag svar. Hon har varit sjuk i två veckor och legat till sängs. Nu var hon piggare. Det var skönt att höra hennes röst och att få prata med henne sådär om allt. Vi delade kampen det sista halvåret och det var många svåra saker som vi behövde prata med varandra om. Hon har alltid en visdom på lager. Hon är som en storasyster. Eller som min indian-mamma. Det är coolt. Jag är native american-svensk. Unikt.
Mitt landslag är i Slovakien och tävlar. Nästa vecka får jag äntligen träffa dem också. Det var länge sen och jag längtar efter dem. Och i morgon kommer en person från svenska bordtennisförbundet upp hit. Han är dessutom mycket god vän med min man. Han kommer enkom hit för att äta lunch och prata. Jag vet inte riktigt var han bor. Han kan inte komma på begravningen eftersom det krockar med när han och hans fru ska få sin bebis. Och att han tar sig den tiden att komma hit och umgås en stund känns overkligt. Jag är mycket glad att han gör det, det betyder enormt mycket. Och har vi tur så får vi sällskap av Stefan också. Då har jag två av Ernst närmaste vänner på lunch samtidigt. Det vore nåt det.
Jag skulle fixa det sista med begravningen idag. Jag har inte gjort det. Jag får panik vid bara tanken. Eftersom jag fortfarande tränger bort tanken och insikten om att han inte finns. Jag vet ju var stenen med fina texten finns. Och maskoten. Jag skulle behöva ringa begravningsbyrån och bekräfta ett å annat. Jag skulle behöva åka till kyrkovaktmästaren och bestämma gravstenen eftersom den tar tid att tillverka. Och jag är helt handlingsförlamad. Och nu har jag inte lång tid på mig alls. Jag måste skärpa mig men det är helt omöjligt. Känner mig panikslagen och patetisk på samma gång. Jag har den här veckan på mig bara. Nu är det lixom dags för skärpning.Men hur i hela friden gör man?
När jag var på Hemköp idag så stötte jag ihop med doktor Ingrid, Ernsts läkare från teamet. Hon kramade om mig. Vi pratade och jag grinade i vanlig ordning. Hon är bra Ingrid. Hoppas hon vet om det. Ibland så känns det dom att jag skulle behöva sitta och prata med Ernsts läkare, Doktor Ingrid och Doktor Eva. Det skulle på ett sätt kännas skönt att få prata igenom allt. Det finns massa frågor som jag skulle behöva få svar på. Men det finns en farhåga i mig att det skulle riva upp den lilla tunna sårskorpa som jag fått på mitt stora hjärtesår. Ernsts onkolog Stefan ringde tre dagar efter att Ernst lämnat jorden och det kändes bra att få prata med honom. Han är en varm och empatisk läkare. En sån sort som det skulle finnas fler av. Ernst hade tre otroligt duktiga läkare på slutet. Det var bara det som var det stora bekymret under hela hans sjukdomstid, de kom in i bilden för sent. Som allt annat. Diagnos för sent, hjälp för sent. Läkarbyten försent.
I morgon är en ny dag. Jag hoppas på sol. Jag ser fram emot lite lunchsällskap. Kanske går jag och tränar. Jag försöker mer och mer att planera in saker. Även om jag fortfarande lever timme för timme och dag för dag.Men jag bär med mig orden som ni läsare så många gånger skriver och som Dr W skrev i sitt meddelande :Take care of yourself and try to move forward... I believe that is what your husband would like.
När natten kommer
I morgon måste jag ta tag i det sista runt begravningen. Jag har skjutit upp det i evigheter. Men nu närmar sig dagen då vi ska ta farväl och jag har saker kvar att ordna. Ena sonen har haft jobbigt att gå till skolan. Han har saker som han måste säga till Ernst i kistan. Vi försöker skriva ner alla saker i ett brev. Så han inte känner att han glömmer nåt viktigt. Och så han kan känna sig trygg i skolan och koncentrera sig på skolarbetet. Brevet ska vi klistra igen och lägga i kistan. Ernsts maskot ska också följa med i kistan, och en sten med fin text på. Och så ska hans skyddsängel med. Han har en jättefin i trä med en bön på baksidan. Den packade han ner i väskan så den följde med på alla behandlingar och operationer. Jag tror att han kände sig trygg av att veta att han hade någon med sig som var en symbol för beskydd. Jag kan inte förstå hur rädd man är om man vet att man har en sjukdom och att prognosen är dålig och att man har stor risk att dö. Jag vet den isande rädslan, skräcken och paniken att inte veta om det är sista gången man somnar tillsammans. Den känslan kan jag. Men att veta att man räknas som döende..Jag antar att det är miljoner gånger värre. Och då kan det vara bra att ha något som känns beskyddande nära.
Nu när jag tar tag i begravningen så kommer det oundvikliga nära. Just nu känns det som min älskling är utomlands och tävlar och kommer hem snart. När begravningen blir så är det så definitivt. Då kommer han aldrig mera hem. Och jag vill inte ta farväl. Jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.
Jag ringde till Socialstyrelsen idag. Jag hade funderingar om jag skulle behöva komplettera yttrandet jag skrev. Handläggaren på Socialstyrelsen är en kvinna. En mycket trevlig kvinna. Jag hade mycket frågor. Jag är väldigt mån om att det ska bli rätt. Just att Ernst ska få upprättelse är viktigt för mig. Den här anmälan är viktig för mig. Man skadade mitt livs kärlek. Och det gör så ont i mig.
I alla fall så berättade handläggaren att allt jag skickat in nu lämnats till vetenskapliga rådet för vidare utredning. Och att när de är klara så får jag chans att yttra mig över deras beslut. Det kändes skönt. Hon tog mig på allvar, hon lyssnade och svarade på mina frågor. Och det kändes bra.
Det tar tid att ombilda sin familj. Vi saknar en viktig person i vår. Det känns fortfarande tomt vid matbordet..Jag vänder mig om för att fråga saker men han finns inte där. Idag har varit en sådan dag när saker farit runt i huvudet och jag funderat mycket. Jag har tänkt mycket på vår sista tid tillsammans. Ernst berättade hur han ville bli omhändertagen. Han berättade att han ville ha hjälp med allt som kunde inträffa när han blev sjuk. Han sa att om jag blir så sjuk att jag inte kan föra min egen talan så måste du göra det åt mig. Jag lovade det. Han ville få komma hem. Jag lyckades inte lösa det. Jag tänkte att han måste komma utomlands. Jag måste hitta hjälp. Han litade på mig att jag skulle hitta hjälp. Och han kom inte iväg. Jag vet att jag inte var hans läkare. Men jag kände att när ingen annan hjälper honom så måste jag. Jag är ju hans fru. Det är i nöd och lust, jag har ju lovat Gud att ta hand om honom om nöden skulle komma. Just i kväll känner jag att jag varit otillräcklig. Vissa dagar kan jag landa i att jag gjort vad jag kunnat. I kväll är jätteledsen för att jag känner att det borde varit annorlunda. Vi hade ju bestämt oss för att fixa det. Och han litade på mig. Han kämpade för sitt liv varje dag. Och han litade på att jag skulle hitta den hjälp som han behövde... Oftast kan jag känna att jag gjort allt jag kunnat. Men ibland känns det som jag svek honom. Han ville hem. Inte ens det kunde jag ordna.
Det är sent och jag ska lägga mig och sova. Det har vari en bra dag egentligen men med ett tufft slut. Jag tog mig iväg på träningen idag igen och fixade den utan att gråta denna gången. Väl hemma så kom de enorma saknaden över mig. Jag ville berätta att träningen gått bra, att jag kunde öka lite på vikterna. Jag hoppas du är runt mig älskling och kan känna att jag var nöjd när jag kom hem. Jag hoppas du lägger dig bredvid mig i sängen i natt för jag behöver din tröst i natt. Jag är vilse utan dig. Och även om jag inte känner av dig så ber jag dig att leda mig rätt för jag behöver verkligen din vägledning. Hjälp mig somna tryggt i din famn i natt älskling. Vi saknar dig hjärtat, det är tomt här utan dig.
Klicka här
Nu när jag tar tag i begravningen så kommer det oundvikliga nära. Just nu känns det som min älskling är utomlands och tävlar och kommer hem snart. När begravningen blir så är det så definitivt. Då kommer han aldrig mera hem. Och jag vill inte ta farväl. Jag väntar fortfarande på att han ska komma hem.
Jag ringde till Socialstyrelsen idag. Jag hade funderingar om jag skulle behöva komplettera yttrandet jag skrev. Handläggaren på Socialstyrelsen är en kvinna. En mycket trevlig kvinna. Jag hade mycket frågor. Jag är väldigt mån om att det ska bli rätt. Just att Ernst ska få upprättelse är viktigt för mig. Den här anmälan är viktig för mig. Man skadade mitt livs kärlek. Och det gör så ont i mig.
I alla fall så berättade handläggaren att allt jag skickat in nu lämnats till vetenskapliga rådet för vidare utredning. Och att när de är klara så får jag chans att yttra mig över deras beslut. Det kändes skönt. Hon tog mig på allvar, hon lyssnade och svarade på mina frågor. Och det kändes bra.
Det tar tid att ombilda sin familj. Vi saknar en viktig person i vår. Det känns fortfarande tomt vid matbordet..Jag vänder mig om för att fråga saker men han finns inte där. Idag har varit en sådan dag när saker farit runt i huvudet och jag funderat mycket. Jag har tänkt mycket på vår sista tid tillsammans. Ernst berättade hur han ville bli omhändertagen. Han berättade att han ville ha hjälp med allt som kunde inträffa när han blev sjuk. Han sa att om jag blir så sjuk att jag inte kan föra min egen talan så måste du göra det åt mig. Jag lovade det. Han ville få komma hem. Jag lyckades inte lösa det. Jag tänkte att han måste komma utomlands. Jag måste hitta hjälp. Han litade på mig att jag skulle hitta hjälp. Och han kom inte iväg. Jag vet att jag inte var hans läkare. Men jag kände att när ingen annan hjälper honom så måste jag. Jag är ju hans fru. Det är i nöd och lust, jag har ju lovat Gud att ta hand om honom om nöden skulle komma. Just i kväll känner jag att jag varit otillräcklig. Vissa dagar kan jag landa i att jag gjort vad jag kunnat. I kväll är jätteledsen för att jag känner att det borde varit annorlunda. Vi hade ju bestämt oss för att fixa det. Och han litade på mig. Han kämpade för sitt liv varje dag. Och han litade på att jag skulle hitta den hjälp som han behövde... Oftast kan jag känna att jag gjort allt jag kunnat. Men ibland känns det som jag svek honom. Han ville hem. Inte ens det kunde jag ordna.
Det är sent och jag ska lägga mig och sova. Det har vari en bra dag egentligen men med ett tufft slut. Jag tog mig iväg på träningen idag igen och fixade den utan att gråta denna gången. Väl hemma så kom de enorma saknaden över mig. Jag ville berätta att träningen gått bra, att jag kunde öka lite på vikterna. Jag hoppas du är runt mig älskling och kan känna att jag var nöjd när jag kom hem. Jag hoppas du lägger dig bredvid mig i sängen i natt för jag behöver din tröst i natt. Jag är vilse utan dig. Och även om jag inte känner av dig så ber jag dig att leda mig rätt för jag behöver verkligen din vägledning. Hjälp mig somna tryggt i din famn i natt älskling. Vi saknar dig hjärtat, det är tomt här utan dig.
Klicka här
tisdag 22 maj 2012
Det kom ett brev
Jag hade egentligen gått i säng. Men kan i vanlig ordning inte somna. Jag har suttit uppe och diskuterat vietnamkrisen med dottern. Hon skriver uppsats om den. Jag insåg att hon var smartare än vad jag var så jag gav upp. När jag väl kommit i säng så blev det omöjligt att sova.
Det kom en bunt med brev idag. Det händer saker runt mig som jag inte riktigt förstår. Jag ska på nåt sätt försöka reda ut det för jag känner att jag vill dela med mig av detta. Det är inte jättemånga kommentarer på mina blogginlägg. Vilket är synd, jag gillar att diskutera. Men det är en egen mail kopplat till bloggen. Och dit kommer det mycket mail. Jag önskar att jag kunde svara er alla personligen men det är svårt att hinna med. Men ett axplock.. Hej Gisela, jag följer bloggen. Min fina väninna har drabbats av två sorters cancer varav den ena är urinblåsecancer. Jag hittade er blogg och det var den enda som gav lite hopp. .. Hej Gisela, Min pappa har nyss fått diagnosen. Jag är jätteledsen. Det är redan spridet och jag vet inte hur jag ska tackla det.. Hej Gisela, jag har följt bloggen sen i december. Min väninnas lilla barn har fått hjärntumör. Jag vet inte hur jag ska vara och hur jag ska säga.. Jag är också ledsen och vet inte om jag stör.... Ur dagens brevskörd kom detta.. Hej Gisela, Tänker så mycket på dig även om vi aldrig träffats. Har läst i er blogg efter att en annan patient tipsat. Du skriver så vackert om din kärlek som du och Ernst hade tillsammans. Hej Gisela , vi känner inte varandra och jag kan inte sätta mig in i hur svårt du har det. Men jag tänker på dig och barnen och ber Gud om stöd. Efter att ha läst din och Ernsts blogg så har jag sett att Ernst varit en fantastisk man, far, medmänniska och idrottskille... Kära Gisela, jag har svårt att hitta ord som skänker tröst i din saknad och sorg efter Ernst. Vill bara säga att jag tänker på dig...
Wow. Det kommer mycket mail och massa brev. Jag blir så varm och tacksam och glad för all omtanke.Jag är glad att ni tar er mod att göra det. Att ni mailar och delar med er av era livsöden. Många är rädda för att belasta. Det är inte så. Jag läser och jag gråter. Jag ser att cancerdjävulen hånler åt mig när den raskt springer efter nya offer att grabba tag i och ödelägga allt den kan komma åt. Vi är många som drabbats. Det är den som är sjuk som drabbas och som ringar på vattnet drabbas alla som älskar den som är sjuk.
Runtom i Sverige och utomlands finns fantastiska medmänniskor.Jag har inte förstått vidden av bloggen och hur många som läst. Jag börjar sakta inse det. Och allt det fina och uppmuntrande som ni skriver gör mig varm. Det finns omsorg och omtanke. Runtom drabbas familjer av sorg, men som en blogg-läsare skrev, sörj inte de vänner du förlorat utan gläds å de nya du fått. Så sant. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er ordentligt allihop, att ni faktiskt tagit er tiden att skriva till mig. Tårarna rinner när jag tänker på det. Stort stort tack.
De senaste dagarna har min tid till stor del upptagits av att skriva en komplettering till yttrandet till Socialstyrelsen. Det är en viktig del ur många synvinklar för mig. Dels för att många fel begicks och att det kostade min man livet. Min man, mitt livs kärlek ska få upprättelse. Man gjorde så så fel. Och det kommer jag aldrig att acceptera. Jag kräver att det blir stora förändringar i vårt landsting när det gäller rutinerna runt dessa patienter. Jag kräver att inte ett enda misstag till ska begås. Helst i alla landsting men jag lär väl börja här.. För min man gick det fruktansvärt illa. Och för varje ny person som drabbas och som inte får vård på rätt sätt är en skamfläck. Sverige är ett I-land. Och ett stort steg i rätt riktning är att ,man faktiskt börjar följa de riktlinjer som redan finns. Det är det ena. Sedan är detta med upprättelsen en del i att jag ska kunna gå vidare. Just nu är jag så fylld av bitterhet och ilska. Jag måste göra detta för att sen kunna lägga det bakom mig och få chans att sörja . Jag måste få en chans att vara ledsen, och få vara ledsen färdigt.
Inför er alla fantastiska bloggläsare och medmänniskor så känner jag en stor tacksamhet. De känns bra att det finns så här mycket fina och omtänksamma människor,. Ni vet att ni är behövda. Bara av att titta på alla de mail i min inkorg så ser jag hur många rädda och olyckliga människor det finns. Som behöver stöd och tröst. De väntar på hjälp och många gånger mirakel. De behöver nån att hålla i handen under resans gång. Tro mig jag har varit där. Och är fortfarande. Sträck ut handen. Det finns människor i er närhet som behöver det. Och inse att det oftast är det lilla som räknas, telefonsamtalet. Eller att du kom över och satt i soffan å lyssnade en sväng. Hjälpte till att vika tvätten. De saker som man uppskattar mest är också det som är gratis. Många frågar mig vad jag behöver. Jag behöver en vän. Någon som håller mig sällskap på chatten en kväll när jag är ensam och ledsen. Som hämtar mig och tar en promenad. Någon som kramar mig och vågar fråga hur jag mår och är ärligt intresserad av svaret. Ta hand om era nära och kära. Sluta inte skriva till mig. Jag blir stolt och glad över brevhögar och mail. Stor kram och godnatt på er alla därute var ni än bor.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Det kom en bunt med brev idag. Det händer saker runt mig som jag inte riktigt förstår. Jag ska på nåt sätt försöka reda ut det för jag känner att jag vill dela med mig av detta. Det är inte jättemånga kommentarer på mina blogginlägg. Vilket är synd, jag gillar att diskutera. Men det är en egen mail kopplat till bloggen. Och dit kommer det mycket mail. Jag önskar att jag kunde svara er alla personligen men det är svårt att hinna med. Men ett axplock.. Hej Gisela, jag följer bloggen. Min fina väninna har drabbats av två sorters cancer varav den ena är urinblåsecancer. Jag hittade er blogg och det var den enda som gav lite hopp. .. Hej Gisela, Min pappa har nyss fått diagnosen. Jag är jätteledsen. Det är redan spridet och jag vet inte hur jag ska tackla det.. Hej Gisela, jag har följt bloggen sen i december. Min väninnas lilla barn har fått hjärntumör. Jag vet inte hur jag ska vara och hur jag ska säga.. Jag är också ledsen och vet inte om jag stör.... Ur dagens brevskörd kom detta.. Hej Gisela, Tänker så mycket på dig även om vi aldrig träffats. Har läst i er blogg efter att en annan patient tipsat. Du skriver så vackert om din kärlek som du och Ernst hade tillsammans. Hej Gisela , vi känner inte varandra och jag kan inte sätta mig in i hur svårt du har det. Men jag tänker på dig och barnen och ber Gud om stöd. Efter att ha läst din och Ernsts blogg så har jag sett att Ernst varit en fantastisk man, far, medmänniska och idrottskille... Kära Gisela, jag har svårt att hitta ord som skänker tröst i din saknad och sorg efter Ernst. Vill bara säga att jag tänker på dig...
Wow. Det kommer mycket mail och massa brev. Jag blir så varm och tacksam och glad för all omtanke.Jag är glad att ni tar er mod att göra det. Att ni mailar och delar med er av era livsöden. Många är rädda för att belasta. Det är inte så. Jag läser och jag gråter. Jag ser att cancerdjävulen hånler åt mig när den raskt springer efter nya offer att grabba tag i och ödelägga allt den kan komma åt. Vi är många som drabbats. Det är den som är sjuk som drabbas och som ringar på vattnet drabbas alla som älskar den som är sjuk.
Runtom i Sverige och utomlands finns fantastiska medmänniskor.Jag har inte förstått vidden av bloggen och hur många som läst. Jag börjar sakta inse det. Och allt det fina och uppmuntrande som ni skriver gör mig varm. Det finns omsorg och omtanke. Runtom drabbas familjer av sorg, men som en blogg-läsare skrev, sörj inte de vänner du förlorat utan gläds å de nya du fått. Så sant. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er ordentligt allihop, att ni faktiskt tagit er tiden att skriva till mig. Tårarna rinner när jag tänker på det. Stort stort tack.
De senaste dagarna har min tid till stor del upptagits av att skriva en komplettering till yttrandet till Socialstyrelsen. Det är en viktig del ur många synvinklar för mig. Dels för att många fel begicks och att det kostade min man livet. Min man, mitt livs kärlek ska få upprättelse. Man gjorde så så fel. Och det kommer jag aldrig att acceptera. Jag kräver att det blir stora förändringar i vårt landsting när det gäller rutinerna runt dessa patienter. Jag kräver att inte ett enda misstag till ska begås. Helst i alla landsting men jag lär väl börja här.. För min man gick det fruktansvärt illa. Och för varje ny person som drabbas och som inte får vård på rätt sätt är en skamfläck. Sverige är ett I-land. Och ett stort steg i rätt riktning är att ,man faktiskt börjar följa de riktlinjer som redan finns. Det är det ena. Sedan är detta med upprättelsen en del i att jag ska kunna gå vidare. Just nu är jag så fylld av bitterhet och ilska. Jag måste göra detta för att sen kunna lägga det bakom mig och få chans att sörja . Jag måste få en chans att vara ledsen, och få vara ledsen färdigt.
Inför er alla fantastiska bloggläsare och medmänniskor så känner jag en stor tacksamhet. De känns bra att det finns så här mycket fina och omtänksamma människor,. Ni vet att ni är behövda. Bara av att titta på alla de mail i min inkorg så ser jag hur många rädda och olyckliga människor det finns. Som behöver stöd och tröst. De väntar på hjälp och många gånger mirakel. De behöver nån att hålla i handen under resans gång. Tro mig jag har varit där. Och är fortfarande. Sträck ut handen. Det finns människor i er närhet som behöver det. Och inse att det oftast är det lilla som räknas, telefonsamtalet. Eller att du kom över och satt i soffan å lyssnade en sväng. Hjälpte till att vika tvätten. De saker som man uppskattar mest är också det som är gratis. Många frågar mig vad jag behöver. Jag behöver en vän. Någon som håller mig sällskap på chatten en kväll när jag är ensam och ledsen. Som hämtar mig och tar en promenad. Någon som kramar mig och vågar fråga hur jag mår och är ärligt intresserad av svaret. Ta hand om era nära och kära. Sluta inte skriva till mig. Jag blir stolt och glad över brevhögar och mail. Stor kram och godnatt på er alla därute var ni än bor.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
söndag 20 maj 2012
Jag är inte så stark som det verkar
Första helgen ensam är slut. Den har varit tung men det har gått att hantera. Mycket för att mina kompisar ryckt in och stöttat. Jag ställs inför situationer hela tiden som är nya. Eller som jag gör ensam för första gången. Idag var jag åter tillbaka på träningen. Det är ett och ett halvt år sen sist. Det var med blandade känslor jag gick dit. Jag har mina vänner där. Jag gillar ju att träna. Men det är samma med gymmet som med allt annat. Det kommer minnen. Det är min kompis som äger gymmet. Under tiden som det byggdes så var vi dit å provkörde nya passet. Vi tränade med en bygglampa som enda ljus och vi kunde inte hämta vatten för man lagt klinkers den dan. Jag kommer ihåg hur glad jag var när jag kom hem till Ernst och berättade om hur bra det skulle komma bli och han sa att det trodde han för det lyste tydligen om hela mig. Och det blev verkligen bra. Så mycket bättre än jag trott. Ernst stöttade mig 100 % i träningen och jag minns hur jag skyndade hem till honom efter varje pass. Maten var klar varje gång och vi kröp ihop i soffan och pratade min träning och hans träning. Det var en så stor del av vårt liv, vår träning. Det känns konstigt och tomt när jag åter kliver in i den världen. Ensam.
Hudiksvall är en liten stad. Jag har minnen från de flesta platser. Nu blir det gång på gång " första gången utan min man" som jag gör saker. Nu närmar det sig examen. Ernst såg fram emot examen. Dottern slutar 9.an. Sonen ska sluta 1.an. Han var stolt som en tupp över barnen och engagerade sig i dotterns gymnasieval. Han längtade till sommaren och hade gjort upp planer för saker han ville göra. Han och tjejerna skulle ha en tjejkväll tillsammans med honom. De höll som bäst på att planera vad de skulle hitta på. Jag längtade också till sommaren.Jag hoppades att vi hade varit utomlands, att han hade fått sin behandling. Jag såg fram emot att han skulle få må lite bättre,att han skulle få känna sig piggare. Jag drömde om att få sitta vid sjöbodarna i solen och äta glass tillsammans. Vi såg fram emot sommaren, att vi två skulle få njuta av varann. Och njuta av att få vara tillsammans som en familj. Det känns sorgesamt nu. Sommaren är på intågande. Träden grönskar. Och jag får inte uppleva den tillsammans med min man. Det är första sommaren ensam utan min älskling.
I morgon är det tre veckor sen min man lämnade jorden. Människor frågar hur det går och jag måste ju svara att jag tror inte att det går så bra. Det går inte så bra det här som jag skulle önska. Jag vaknar ledsen och somnar ledsen. Däremellan håller jag oftast ihop. Men det gör ont att vara jag hela tiden. Och det är nära till tårarna. Ofta brister det. När jag minst anar och när jag minst önskar. Jag tycker det är pinsamt att gråta inför folk. Idag har jag gråtit inför min tränare och två kollegor. Känns inte helt ok att visa sig så svag inför dem. Jag saknar min man varje vaken sekund på dygnet och när jag sover letar jag efter honom i sängen. När det komer post till "Ernst Bolldéns dödsbo" vill jag bara kräkas. Jag vill inte att min man ska vara död. Jag gå inte med på det.
Det går inte bra det här älskling. Kan du ta och komma tillbaka? Det är förfärligt tomt och jag gör alla "vi"-saker ensam. Jag har saker att berätta. Min lillasyster ska få barn och jag är jätteglad för det. Ett nytt liv som kommer till jorden. Är det inte underbart? Jag har saker som jag behöver fråga dig om råd över. Jag funderar över så mycket saker och jag behöver att du kommer och hjälper mig att få ordning på allt. Jag behöver dig så himla mycket älskling. Jag fattar inte hur det ska gå.. Jag har haft det så bra med dig.. Så där underbart som man bara ser på film. Så bra har vi haft det. Och jag tänker ofta tillbaka på det och inser att det kommer aldrig att bli så bra mer. Och det gör mig sorgsen. Jag är tacksam för de år jag fick med dig hjärtat. De bästa i mitt liv. Jag hade behövt fler år med dig hjärtat.. Resten av mitt liv hade ju jag tänkt. Tack för allt jag fick av dig.. Du gjorde mig till en bättre människa. Älskar dig fortfarande, mer och mer för varje dag. Och saknar dig oändligt mycket.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Hudiksvall är en liten stad. Jag har minnen från de flesta platser. Nu blir det gång på gång " första gången utan min man" som jag gör saker. Nu närmar det sig examen. Ernst såg fram emot examen. Dottern slutar 9.an. Sonen ska sluta 1.an. Han var stolt som en tupp över barnen och engagerade sig i dotterns gymnasieval. Han längtade till sommaren och hade gjort upp planer för saker han ville göra. Han och tjejerna skulle ha en tjejkväll tillsammans med honom. De höll som bäst på att planera vad de skulle hitta på. Jag längtade också till sommaren.Jag hoppades att vi hade varit utomlands, att han hade fått sin behandling. Jag såg fram emot att han skulle få må lite bättre,att han skulle få känna sig piggare. Jag drömde om att få sitta vid sjöbodarna i solen och äta glass tillsammans. Vi såg fram emot sommaren, att vi två skulle få njuta av varann. Och njuta av att få vara tillsammans som en familj. Det känns sorgesamt nu. Sommaren är på intågande. Träden grönskar. Och jag får inte uppleva den tillsammans med min man. Det är första sommaren ensam utan min älskling.
I morgon är det tre veckor sen min man lämnade jorden. Människor frågar hur det går och jag måste ju svara att jag tror inte att det går så bra. Det går inte så bra det här som jag skulle önska. Jag vaknar ledsen och somnar ledsen. Däremellan håller jag oftast ihop. Men det gör ont att vara jag hela tiden. Och det är nära till tårarna. Ofta brister det. När jag minst anar och när jag minst önskar. Jag tycker det är pinsamt att gråta inför folk. Idag har jag gråtit inför min tränare och två kollegor. Känns inte helt ok att visa sig så svag inför dem. Jag saknar min man varje vaken sekund på dygnet och när jag sover letar jag efter honom i sängen. När det komer post till "Ernst Bolldéns dödsbo" vill jag bara kräkas. Jag vill inte att min man ska vara död. Jag gå inte med på det.
Det går inte bra det här älskling. Kan du ta och komma tillbaka? Det är förfärligt tomt och jag gör alla "vi"-saker ensam. Jag har saker att berätta. Min lillasyster ska få barn och jag är jätteglad för det. Ett nytt liv som kommer till jorden. Är det inte underbart? Jag har saker som jag behöver fråga dig om råd över. Jag funderar över så mycket saker och jag behöver att du kommer och hjälper mig att få ordning på allt. Jag behöver dig så himla mycket älskling. Jag fattar inte hur det ska gå.. Jag har haft det så bra med dig.. Så där underbart som man bara ser på film. Så bra har vi haft det. Och jag tänker ofta tillbaka på det och inser att det kommer aldrig att bli så bra mer. Och det gör mig sorgsen. Jag är tacksam för de år jag fick med dig hjärtat. De bästa i mitt liv. Jag hade behövt fler år med dig hjärtat.. Resten av mitt liv hade ju jag tänkt. Tack för allt jag fick av dig.. Du gjorde mig till en bättre människa. Älskar dig fortfarande, mer och mer för varje dag. Och saknar dig oändligt mycket.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
lördag 19 maj 2012
Dags att dra i handbromsen...
Nu har jag varit vaken i nästan 48 timmar. Eller egentligen har jag varit vaken i snart tre veckor men det vågar jag knappt skiva. Jag har en väninna som är läkare. Psykiatriker dessutom. Får hon veta detta så ligger jag illa till.
Barnen åkte till sin pappa igår på morgonen. Jag hade mentalt förberett mig på det. Problemet är att det inte riktigt funkar. Det blev enormt tomt och tyst. Inga fotsteg i trappan, inget bubblande skratt, inget kiv i köket.. Ingenting. Jag och katterna bara...Storstädar tvättstugan och toan. Det känns säkert bättre om det är fint. Det gör det inte. Åker och köper blommor på en plantskola. Städar uteplatsen och hämtar krukor och amplar. Gör fint ute. Det känns fortfarande inte bra. Tar en promenad med en väninna. Skyndar hem. Går in och storstädar hallen och köket. Gör rent stora mattan i vardagsrummet. Tar resten av vardagsrummet och viker tvätten. Klockan är 02 på natten. Det känns fortfarande inte bra. Det är kanske dags att sova. Ligger och vänder och vrider mig nån timme. Går upp och tar två alvedon och tänker att jag lådsas att det är sömnpiller. Då kanske jag somnar. Det funkar naturligtvis inte.
Jag klev upp tidigt idag. Jag hade ärenden att göra. Skyndade att göra klart den sista städningen innan jag jäktade ner på stan. Hann med en fika med väninnan. Mötte upp hemma för att träffa Ernsts barndomskompis som kommit upp från Stockholm. Vi pratar om Ernst och minns. Han berättar grejer dom hittat på när de var små. Jag skrattar och gråter om vartannat. Vi käkar och åker ut till svärmor som blir överlycklig över att få besök. En länk som för henne betyder mer än det gör för mig. Den person som står framför henne som vuxen man har suttit i hennes kök och ätit bullar tillsammans med hennes son. Hon har hört deras fotsteg hemma. Hon har hört deras bubblande skratt.. Jag förstår att sorg och lyckat blandas i hennes hjärta. För det gör det ju i mitt.
Jag läste en artikel om urinblåsecancer idag som publicerats i Läkartidningen. En enormt bra artikel som är skriven av professorer, docenter och höjdare från nationella registret för blåscancer. De beskriver de svåra följderna av att få vänta på undersökningar och diagnos. De beskriver vilka undersökningar och åtgärder som skall utföras vid första besöket redan. De skriver att överlevnaden i blåscancer är oförändrad sen 30 år tillbaka medan överlevnaden i bröstcancer ökat med 30% under samma tidsperiod. De skriver att överlevnaden i blåscancer minskar från 60% till 25% om man får vänta på undersökning mer än fyra veckor efter att man blött från urinvägarna. Det är oacceptabelt. Jag känner igen så mycket. Mycket av det vi tjatat om ger dessa herrar mig rätt i. Det saknas massa undersökningar som skulle ha gjorts direkt när han fick symptom. Skribenterna säger att det inte alls är orealistiskt att man ska få göra alla de undersökningarna samma dag som man kommer in och har sin första blödning från urinvägarna. Jag har rätt. Ni kära kirurgkliniken har fel. Min man är död och jag betalar priset. Jag och barnen betalar priset. Den person som vi älskar mest i hela världen finns inte mer. Döden är oåterkallelig. Jag får aldrig mer se min man i livet. Jag önskar att hövdingen på kirurgkliniken skulle be om ursäkt. Ta på sig ansvaret. Jag vill att han ska se mig i ögonen och säga : Jag ber om ursäkt för det lidande vi utsatte din man för. Det var oansvarigt och fel. Vi ska göra allt som står i vår makt att förändra i vårt landsting så att ingen mer ska drabbas. Förlåt oss, vi gjorde fel. Jag kommer aldrig få höra de orden. Men det skulle vara en upprättelse för allt det vi fått gå igenom de senaste två åren.
Urinblåsecancer och prostatacancer är inte bara mannens sjukdom. Bakom de flesta män står en partner , barn, föräldrar och syskon. Precis som vid all cancersjukdom. Jag har förlorat mitt livs kärlek och den smärtan gör omänskligt ont. Nu i kväll är det tungt. Saknaden är enorm och tårarna vill inte sluta rinna. Och det spelar ingen roll hur jag städar och gör fint. Det känns i allafall inte bra. Jag är fast i helvetet hur gärna jag än ber att det ska vara annorlunda. Min man finns inte. I am paying the price. Jag drar i handbromsen. Jag ska sluta städa nu. Nu ska jag lyssna på sorglig musik och gråta.
Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag har även bett höjdarna som skrev artikeln om var fondpengarna gör bäst nytta och hoppas få ett svar snart.Snälla fortsätt donera, det skulle kännas bra att få göra en fin och bra gåva. Det kommer några räkningar för amerikaförberedelser som ska kvittas på fonden men i övrigt skall pengarna gå dit de gör nytta. Din kamp skall inte ha varit förgäves älskling.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Barnen åkte till sin pappa igår på morgonen. Jag hade mentalt förberett mig på det. Problemet är att det inte riktigt funkar. Det blev enormt tomt och tyst. Inga fotsteg i trappan, inget bubblande skratt, inget kiv i köket.. Ingenting. Jag och katterna bara...Storstädar tvättstugan och toan. Det känns säkert bättre om det är fint. Det gör det inte. Åker och köper blommor på en plantskola. Städar uteplatsen och hämtar krukor och amplar. Gör fint ute. Det känns fortfarande inte bra. Tar en promenad med en väninna. Skyndar hem. Går in och storstädar hallen och köket. Gör rent stora mattan i vardagsrummet. Tar resten av vardagsrummet och viker tvätten. Klockan är 02 på natten. Det känns fortfarande inte bra. Det är kanske dags att sova. Ligger och vänder och vrider mig nån timme. Går upp och tar två alvedon och tänker att jag lådsas att det är sömnpiller. Då kanske jag somnar. Det funkar naturligtvis inte.
Jag klev upp tidigt idag. Jag hade ärenden att göra. Skyndade att göra klart den sista städningen innan jag jäktade ner på stan. Hann med en fika med väninnan. Mötte upp hemma för att träffa Ernsts barndomskompis som kommit upp från Stockholm. Vi pratar om Ernst och minns. Han berättar grejer dom hittat på när de var små. Jag skrattar och gråter om vartannat. Vi käkar och åker ut till svärmor som blir överlycklig över att få besök. En länk som för henne betyder mer än det gör för mig. Den person som står framför henne som vuxen man har suttit i hennes kök och ätit bullar tillsammans med hennes son. Hon har hört deras fotsteg hemma. Hon har hört deras bubblande skratt.. Jag förstår att sorg och lyckat blandas i hennes hjärta. För det gör det ju i mitt.
Jag läste en artikel om urinblåsecancer idag som publicerats i Läkartidningen. En enormt bra artikel som är skriven av professorer, docenter och höjdare från nationella registret för blåscancer. De beskriver de svåra följderna av att få vänta på undersökningar och diagnos. De beskriver vilka undersökningar och åtgärder som skall utföras vid första besöket redan. De skriver att överlevnaden i blåscancer är oförändrad sen 30 år tillbaka medan överlevnaden i bröstcancer ökat med 30% under samma tidsperiod. De skriver att överlevnaden i blåscancer minskar från 60% till 25% om man får vänta på undersökning mer än fyra veckor efter att man blött från urinvägarna. Det är oacceptabelt. Jag känner igen så mycket. Mycket av det vi tjatat om ger dessa herrar mig rätt i. Det saknas massa undersökningar som skulle ha gjorts direkt när han fick symptom. Skribenterna säger att det inte alls är orealistiskt att man ska få göra alla de undersökningarna samma dag som man kommer in och har sin första blödning från urinvägarna. Jag har rätt. Ni kära kirurgkliniken har fel. Min man är död och jag betalar priset. Jag och barnen betalar priset. Den person som vi älskar mest i hela världen finns inte mer. Döden är oåterkallelig. Jag får aldrig mer se min man i livet. Jag önskar att hövdingen på kirurgkliniken skulle be om ursäkt. Ta på sig ansvaret. Jag vill att han ska se mig i ögonen och säga : Jag ber om ursäkt för det lidande vi utsatte din man för. Det var oansvarigt och fel. Vi ska göra allt som står i vår makt att förändra i vårt landsting så att ingen mer ska drabbas. Förlåt oss, vi gjorde fel. Jag kommer aldrig få höra de orden. Men det skulle vara en upprättelse för allt det vi fått gå igenom de senaste två åren.
Urinblåsecancer och prostatacancer är inte bara mannens sjukdom. Bakom de flesta män står en partner , barn, föräldrar och syskon. Precis som vid all cancersjukdom. Jag har förlorat mitt livs kärlek och den smärtan gör omänskligt ont. Nu i kväll är det tungt. Saknaden är enorm och tårarna vill inte sluta rinna. Och det spelar ingen roll hur jag städar och gör fint. Det känns i allafall inte bra. Jag är fast i helvetet hur gärna jag än ber att det ska vara annorlunda. Min man finns inte. I am paying the price. Jag drar i handbromsen. Jag ska sluta städa nu. Nu ska jag lyssna på sorglig musik och gråta.
Tillsammans kan vi göra skillnad. Jag har även bett höjdarna som skrev artikeln om var fondpengarna gör bäst nytta och hoppas få ett svar snart.Snälla fortsätt donera, det skulle kännas bra att få göra en fin och bra gåva. Det kommer några räkningar för amerikaförberedelser som ska kvittas på fonden men i övrigt skall pengarna gå dit de gör nytta. Din kamp skall inte ha varit förgäves älskling.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
torsdag 17 maj 2012
Den sista viloplatsen
Igår kom till sist prästen. Jag hade oroat mig jättemycket inför den dagen. Egentligen förstår jag inte varför. Andreas , vår präst, är gift med min barndomsvännina och har blivit en ovärderlig vän till familjen. Våra barn umgås. Jag borde inte vara rädd för Andreas. Men det som hänt är att vår relation har ändrats. Ingen mer än min man och Andreas har sett mitt allra svagaste jag. Kanske har Andreas sett mitt allra allra svagaste då han vårdar min själ i det outsägliga sorg jag bär och den saknad jag har efter min man. Andreas är en bra präst. Han är en vanlig kille. En make och farsa men extra klok och empatisk. Förstår ni hur jag menar? Inte en högstyltade prost med vita korkskruvar vid öronen. En sån som är ens vän som man kan prata med, om livet och döden och allt annat existentiellt som får ens hjärta att brista. Hans sits är inte heller den roligaste. För snart 1.5 år sen så vigde han oss. En underbart vacker vinterdag. Hela Hudiksvall såg ut som ett Narnia-landskap. Och nu när våren står i blom så ska han begrava min man. Vi har pratat om det. Han känner sig hedrad över uppdraget även om det säkert är tungt. För mig fanns det inget tvivel om vem som skulle få det uppdraget. Jag har berättat om min största lycka och djupaste sorg för Andreas. Han har inte dunkat bibeln i huvudet på mig. Han har varit medmänniska. Han förstår mig och vet min tro. Och han omsätter familjens önskemål nu när vi ska ta farväl av vår innerligt älskade. Den vackraste. Jag har svårt att säga att det känns bra för situationen i sig är så svår. Men utifrån det så känner jag åtminstone en frid i hjärtat att det kommer bli på det vis jag tänkt.
Efter mötet med prästen åkte jag och dottern ut till kyrkogården i Iggesund. Vi köpte en planta till svärfars grav. Solen kikade fram mellan molnen och vi fixade svärfars grav fin. Keramikhjärtat är kvar. Vi sitter i gräset vid graven och spanar ut över kyrkogården. Var ska Ernst ligga? frågar dottern. Jag svarar att jag inte vet men pekar på olika platser där det kan vara möjliga. Då dyker kyrkovaktmästaren upp. Han kände Ernst också. Han var med på vårt bröllop. Han visar en fin gravplats. Då känner jag tårarna komma. Platsen är perfekt. Ernst kommer att ha koll därifrån. Han hamnar lite mitt i centrum för allt som händer, det har han alltid gillat. Och den ligger nära svärfars grav. Vaktmästaren kommer sätta upp ett kors där i väntan på gravstenen. Han ska ordna till det med planteringskärl så att jag kan göra fint med blommor och sånt.
Känns det bra mamma? Frågar dottern. Ja det gör det. Fast jag går här 38 år gammal i mina Converse. Det var ju här jag skulle gå sakta framåt som åttioåring. Sakta gå längs med grusgången, armkrok med nåt av mina barnbarn.
Det regnar över Hudiksvall idag. Jag vaknade med båda smågrabbarna i sängen. De behöver mer trygghet nu. De sover lugnt och de luktar varma lakan och tvål. Jag ser på dem och känner lycka. Den lilla sonen föddes med ett komplicerat hjärtfel och opererades akut när han var tre dagar gammal. Det var kritiskt och ingen trodde han skulle överleva. Den natten som det vände och han blev bättre så avled min farfar. Som att de mötts i gränslandet och farfar sagt: Jag går vidare för jag är gammal och har gjort mitt. Det är inte din tur än. Livet och döden. Lycka och sorg. Jag saknar min man oerhört. Det tomrum som han lämnat efter sig är så stort. Det jag inte trodde jag skulle kunna göra är att jag faktiskt kan se med glädje på saker. Barnen och jag pratar mer och mer om Ernst. Försöker minnas hur han var och roliga saker som vi gjort och tok som vi sagt när vi umgåtts. Det är inte alla män som är som min man var. Som kommer in i en familj och villkorslöst älskar fyra barn. Som villkorslöst älskar den kvinnan som är barnens mamma. Som osjälviskt tar ansvar för barnen och familjens bästa.
Jag saknar dig älskling. Det är så tomt i sängen. Jag letar efter dig i sömnen. Jag skulle sälja allt jag äger för att få ännu en dag med dig. Eller ett telefonsamtal med dig. Eller bara känna att du höll om mig en stund. Jag håller ditt minne varmt i hjärtat och när det känns som jag håller på att förlora förståndet så tänker jag på dig. Jag har hittat vår sista viloplats. Det som blir många år här på jorden är ett ögonblick i himlen. Jag älskar dig så mycket. Ses snart hjärtat.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Efter mötet med prästen åkte jag och dottern ut till kyrkogården i Iggesund. Vi köpte en planta till svärfars grav. Solen kikade fram mellan molnen och vi fixade svärfars grav fin. Keramikhjärtat är kvar. Vi sitter i gräset vid graven och spanar ut över kyrkogården. Var ska Ernst ligga? frågar dottern. Jag svarar att jag inte vet men pekar på olika platser där det kan vara möjliga. Då dyker kyrkovaktmästaren upp. Han kände Ernst också. Han var med på vårt bröllop. Han visar en fin gravplats. Då känner jag tårarna komma. Platsen är perfekt. Ernst kommer att ha koll därifrån. Han hamnar lite mitt i centrum för allt som händer, det har han alltid gillat. Och den ligger nära svärfars grav. Vaktmästaren kommer sätta upp ett kors där i väntan på gravstenen. Han ska ordna till det med planteringskärl så att jag kan göra fint med blommor och sånt.
Känns det bra mamma? Frågar dottern. Ja det gör det. Fast jag går här 38 år gammal i mina Converse. Det var ju här jag skulle gå sakta framåt som åttioåring. Sakta gå längs med grusgången, armkrok med nåt av mina barnbarn.
Det regnar över Hudiksvall idag. Jag vaknade med båda smågrabbarna i sängen. De behöver mer trygghet nu. De sover lugnt och de luktar varma lakan och tvål. Jag ser på dem och känner lycka. Den lilla sonen föddes med ett komplicerat hjärtfel och opererades akut när han var tre dagar gammal. Det var kritiskt och ingen trodde han skulle överleva. Den natten som det vände och han blev bättre så avled min farfar. Som att de mötts i gränslandet och farfar sagt: Jag går vidare för jag är gammal och har gjort mitt. Det är inte din tur än. Livet och döden. Lycka och sorg. Jag saknar min man oerhört. Det tomrum som han lämnat efter sig är så stort. Det jag inte trodde jag skulle kunna göra är att jag faktiskt kan se med glädje på saker. Barnen och jag pratar mer och mer om Ernst. Försöker minnas hur han var och roliga saker som vi gjort och tok som vi sagt när vi umgåtts. Det är inte alla män som är som min man var. Som kommer in i en familj och villkorslöst älskar fyra barn. Som villkorslöst älskar den kvinnan som är barnens mamma. Som osjälviskt tar ansvar för barnen och familjens bästa.
Jag saknar dig älskling. Det är så tomt i sängen. Jag letar efter dig i sömnen. Jag skulle sälja allt jag äger för att få ännu en dag med dig. Eller ett telefonsamtal med dig. Eller bara känna att du höll om mig en stund. Jag håller ditt minne varmt i hjärtat och när det känns som jag håller på att förlora förståndet så tänker jag på dig. Jag har hittat vår sista viloplats. Det som blir många år här på jorden är ett ögonblick i himlen. Jag älskar dig så mycket. Ses snart hjärtat.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
onsdag 16 maj 2012
Det finns inget förra liv
Idag luktade det vår ute. Det hade regnat lite under natten så att björkarna doftar på det där speciella viset. Om ni blundar och känner efter, vet ni vilken doft jag menar? Gräset var vått och det såg ut som diamanter som glittrade i solskenet. Ännu ett steg mot sommaren. Årstiderna vandrar obekymrat på. Det är bara min värld som fortfarande står i princip stilla.
Min Marie skickade ett meddelande igår. Sushi kl 11.30? Marie har pondus. Detta betyder översatt ; Sushi 11.30. Ta av dig pyjamasen. Ta på dig kläder, helst rena och kamma håret. Ses. Jag duschar länge. Hittar faktiskt kläder som jag kan visa mig ute i. En jeanskjol som faktiskt känns fin. Fixar till håret och lägger på smink. Börjar fundera på när jag sminkade mig sist. Det är nästan 1.5 år sen. När man tänker på det så känns det länge.Vi lunchar och tar en tur på stan. Jag behöver nya kläder till begravningen. Klänningen jag köpt tidigare känns inte rätt längre. Kanske lite tantvarning. När Ernst dog var jag så så trött. Som en 80-årig tant. Inte så konstigt att jag valde den då. Jag ska åtminstone ha kläder på begravningen som är jag. Jag är 38 år, inte 80. Jag må vara trött och sliten och tyngd av sorg. Men jag är fortfarande jag, vem jag nu är efter allt som hänt.
Just detta har jag suttit och pratat med en vän om sent på kvällarna. Han kan massa grejer och han har läst massa ledarskap och psykologi och hälsovetenskap osv. Jag tror vi började diskutera träning och hur hög tröskeln är och varför det är så svårt. Han försökte luska och lirka med fina frågor med psykologianknytning. Jag är för tillfället för dum för att fatta. Om vi säger så här sa han, varför vill du inte träna då? Du har ju tränat jättemycket förr. Jo det har jag. Och det var en så väsentlig del i mitt förra liv, mitt liv med Ernst. Han svarar på en gång att det finns inget förra liv. Det är samma liv men du är lite annorlunda. Du kommer inte vara samma person längre men om du ger dig tid så kommer du nog gilla ditt nya jag också. Bara du inte har för bråttom. Och eftersom ditt blodtryck är farligt högt så tycker jag att du ska träna så att du får en chans att ta reda på vem den nya kvinnan är? Jag som alltid har svar på allting. Jag blir tyst. Alla som känner mig kommer nu att ställa sig på knä och säga power. Det finns en livs levande människa som kan få Gisela Bolldén att inte ha nåt vettigt att säga. Jo han har rätt. Alla noterar. Han har rätt och jag har haft fel. Nu är det sagt. Och självklart vill jag ta reda på vem jag är. Det kändes bra att lägga på mascaran idag. Det kändes världsligt. Men bra. Tack.
Idag kommer prästen för att ha begravningssamtalet. Nu ska det sista bestämmas. Jag har ju precis avbokat en av de två kyrkorna jag bokade just in case. Jag har ganska nyss slutat ändra musiken. Jag kommer antagligen att ändra massa med själva begravningen också och prästen komme ge upp till sist och flytta hem till Skåne. En av vännerna berättade att efter att hennes pappa dött så fick hennes mamma många av de egenskaper som tidigare förknippats med pappan. Och vet ni, detta att inte kunna välja var Ernsts enda mindre bra egenskap. Och den fick jag. Men jag har förtröstan att hans goda hjärta, hans omsorg för andra, hans målmedvetenhet och starka kärlek ska få fortsätta leva vidare i mig.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Klicka här
tisdag 15 maj 2012
Är det Ernst som styr himlen?
Igår kom dagen som jag gruvat mig för. Eller en av många dagar som jag gruvar mig för. Igår hämtade man Ernsts rullstol. Den sista biten av honom är borta. Det har visserligen varit jobbigt att se den stå där i vardagsrummet och att den är tom. De skulle egentligen ha hämtat den förra veckan men det blev inställt. Igår hade jag Anna hos mig. Vi hjälptes åt att plocka ihop de grejer som skulle återlämnas. Jag vet att det bara är saker. Men de är symboler också. De möjliggjorde för min älskling att klara sig här. Det blir mer och mer definitivt. Att han inte kommer hem. Jag väntar ju fortfarande och gör plats i hallen... Det blev tomt efter att rullstolen åkt. Jag ställde dit tvättställningen så att tomrummet inte skulle synas. Anna tittade på mig och log. Hon tycker nog att jag är spritt språngande galen. Fast hon förstår. På ett sätt som ingen annan kan förstå. Det är skönt att prata med Anna. Med henne kan jag prata om det som skrämmer mig mest. Och när hon gör det samma så blir det inte otäckt. När jag pratar med henne så blir det existentiella närvarande och lugnt på ett annat sätt. Få har den förmågan. Anna har den.
Vid middagsbordet frågar lilla sonen :Var är Ernst nu? Storasyster förklarar pedagogiskt att Ernst är i himlen. Sonen fortsätter fråga : Är det Ernst som styr i himlen? Storasyster gör ännu ett försök..: Nä det vet du ju att det är Gud som styr i himlen. Sonen funderar ett tag och tuggar lite korv och säger : Om himlen var ett TV-spel, då skulle Ernst kunna döda Gud. Storasyster bleknar. Nu räcker inte pedagogiken till längre och hon försöker..: Jo.. men det går inte, man kan inte se Gud så, han är som luft.. nä inte luft.. Dimma.. mer som dimma.. Sonen.Vad är Ernst då? Storasyster är vid detta laget vit och inser att hon egentligen förlorat diskussionen.: Han är en ängel nu.. Lillebror: Okej. Diskussionen slut. I lilla sonens värld är allt möjligt. Och i hans värld var Ernst kung. Killkvällarna är mer heliga än alla kyrkobesök i världen för honom.Och så måste det få vara. Men jag tror att det blir bra med lite mer religion i skolan och ser fram emot nästa skolår. För min pedagogik räcker heller inte till längre.
I morgon är det dags för begravningssamtal. De sista delarna ska planeras. Även detta är en av de där sakerna som jag gruvar mig för. Det är ännu ett steg. Nu finns han i tanken. Och i tanken kan allt hända. Jag borde egentligen åka tillbaka till kyrkogården. Gå runt en stund och känna efter om det är någon plats som känns mer hemma än någon annan. Det ska ju bli min sista viloplats också.
Gårdagen var tuff. Jag var ledsen och bedrövad fram över kvällen. Pratade med spelare ur landslaget. Länkar. Jag som har svårt med minnet. Det var skönt att minnas tillsammans. Och skratta åt tokigheter som hänt. Igår skrattade jag åt roliga minnen utan att få dåligt samvete. Det är bra. Jag mindes tillsammans med dem och det värmde hjärtat samtidigt som det knep till. Sorgen bor i hjärtat. Man sörjer för att man älskat. Jag är glad åt den minnesbild jag fått tillbaka och jag bär den på näthinnan. Och ser fram emot att få tillbaka fler. Och som en av spelarna sa: Känslorna är som vågor. De är höga och stormar nu. Rid ut stormen. Det kommer alltid vara vågor. Men de blir som krusningar på vattnet till sist. Och kommer det en större våg nån gång så vet man att det är normalt då det är lugna vatten allt som oftast.
Det börjar klarna över hur begravningen ska vara. Musiken är bestämd. Äntligen. Det är musik som betyder nåt för min man. Som han tycker är vacker och som har ett budskap eller på annat sätt vacker text. Begravningen är inte öppen för alla. Men jag lägger ut en av låtarna som ska sjungas. Den är vacker och vi lyssnade på den ofta, Jag hoppas att den kommer HÄR
Ta hand om varann där ute. Jag är tacksam för mitt liv och för de människor som visar mig sådan omsorg. Vi fortsätter vara medmänniskor. Vi fortsätter göra bra saker och ha ett varmt hjärta. Ingen av oss är perfekt. Men det gör inget. Bara man gör så gott man kan. Kram på er alla där ute.
Det här är en länk för er som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Klicka här
måndag 14 maj 2012
Välkommen tillbaka älskling
Min skyddsängel heter Iris och är från Göteborg. En väninna till mig skickade upp henne till mig och hon kom i rätt tid. Den här kvinnan har en speciell kärlek till namn och ger ofta namn till saker. Till och med hennes rullstol har ett namn. För att de ska bli mer överens tror jag. Det är enklare att gräla på någon än något. Skulle jag tro i alla fall. Iris betyder regnbåge. Det som kommer efter regn när solen är på väg tillbaka. Och vid slutet av regnbågen finns en bytta med guld. Plötsligt fick Iris ännu en betydelse. Som följeslagare på mörka stigar på väg framåt mot gläntan.. Det känns som ett vackert och bra namn på min ängel. Men vet ni, den judiska betydelsen på samma namn är gräslök... Lite annan innebörd.. Men fint ändå.
Jag hade en massagetid inbokad igår hos samma massör som hjälpte maken under sjukdomstiden. Susanne är bra på alla sätt och vis men... Jag har lite jobbigt för ljud just nu. Särskilt musik. Och jag har dessutom svårt med fysisk kontakt. Och inte fick jag ha Iris runt halsen heller för jag skulle få värmebehandling innan och Iris silvriga små vingar kunde bränna mig. Musiken var dov och man kunde höra fågelkvittret utanför rutan. Tårarna rann. Inte för att det gjorde ont. Ja jag vet inte varför faktiskt.. Det var egentligen bara avslappnande..Och när jag ligger där så kommer det en bild i huvudet. En blid på min älskling. Först lite dimmigt men sen klarare. Från en mycket speciell situation på sjukhuset. Ett speciellt ömhetsbevis. Äntligen... Jag som har haft så svårt att minnas. Jag har inte kunnat blunda och få upp bilden av hans ansikte.. Det har bara varit som fotoblixtar när jag försökt. Men nu mindes jag. Och just det tillfället.. Åhh det känns så skönt. Jag minns igen.. Äntligen...Välkommen tillbaka älskling, om du bara visste hur mycket jag saknat dig och vad mycket jag har att berätta...
Ensamheten är fortfarande svår. Idag är det 14 dagar sen du lämnade jorden. Tomheten är enorm. Det känns konstigt att leva. Jag vänder mig om för att fråga dig om råd. Jag letar efter telefonen för att berätta något roligt och kommer på att ja visst ja.. Du är ju inte här.. Inte på det sättet. Jag måste hitta det ställe där jag kan vara dig närmast. Jag vet inte vart det stället är än. Jag pratar med personer från olika landslag runtom i världen. De saknar dig hjärtat. Inte på samma sätt som jag men ändock. Jag har fått så fina meddelanden från människor som jag bara känner till genom namn och bild. De visar sådan omsorg för mig hjärtat. Jag fick ett från Storbritannien i går som var så fint att jag inte kunde läsa hela för tårarna rann och det blev bara suddigt. Det finns hopp för människan hjärtat. Och du gick i fronten för det. Och jag ska ta vid hjärtat där du slutade. Jag ska bara vara ledsen klart först. Jag ska göra dig stolt över mig. Älskling jag älskar dig och välkommen hem igen.. Det är skönt att ha dig här omkring..Gissa om det varit tomt utan dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Jag hade en massagetid inbokad igår hos samma massör som hjälpte maken under sjukdomstiden. Susanne är bra på alla sätt och vis men... Jag har lite jobbigt för ljud just nu. Särskilt musik. Och jag har dessutom svårt med fysisk kontakt. Och inte fick jag ha Iris runt halsen heller för jag skulle få värmebehandling innan och Iris silvriga små vingar kunde bränna mig. Musiken var dov och man kunde höra fågelkvittret utanför rutan. Tårarna rann. Inte för att det gjorde ont. Ja jag vet inte varför faktiskt.. Det var egentligen bara avslappnande..Och när jag ligger där så kommer det en bild i huvudet. En blid på min älskling. Först lite dimmigt men sen klarare. Från en mycket speciell situation på sjukhuset. Ett speciellt ömhetsbevis. Äntligen... Jag som har haft så svårt att minnas. Jag har inte kunnat blunda och få upp bilden av hans ansikte.. Det har bara varit som fotoblixtar när jag försökt. Men nu mindes jag. Och just det tillfället.. Åhh det känns så skönt. Jag minns igen.. Äntligen...Välkommen tillbaka älskling, om du bara visste hur mycket jag saknat dig och vad mycket jag har att berätta...
Ensamheten är fortfarande svår. Idag är det 14 dagar sen du lämnade jorden. Tomheten är enorm. Det känns konstigt att leva. Jag vänder mig om för att fråga dig om råd. Jag letar efter telefonen för att berätta något roligt och kommer på att ja visst ja.. Du är ju inte här.. Inte på det sättet. Jag måste hitta det ställe där jag kan vara dig närmast. Jag vet inte vart det stället är än. Jag pratar med personer från olika landslag runtom i världen. De saknar dig hjärtat. Inte på samma sätt som jag men ändock. Jag har fått så fina meddelanden från människor som jag bara känner till genom namn och bild. De visar sådan omsorg för mig hjärtat. Jag fick ett från Storbritannien i går som var så fint att jag inte kunde läsa hela för tårarna rann och det blev bara suddigt. Det finns hopp för människan hjärtat. Och du gick i fronten för det. Och jag ska ta vid hjärtat där du slutade. Jag ska bara vara ledsen klart först. Jag ska göra dig stolt över mig. Älskling jag älskar dig och välkommen hem igen.. Det är skönt att ha dig här omkring..Gissa om det varit tomt utan dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
söndag 13 maj 2012
Undrar när tortyren slutar..
Idag hände det jag väntat på. Garderoben rasade. Jag har inte orkat hålla ordning där utan bara tryckt in grejerna. Först rasade det ena hyllplanet och sen det andra. Jag inser att det bara är att ta tag i det. River ut allt så det blir en jättehög på golvet. Tänker först att det är bara kläder. Det går bra. Hittar kjolen jag hade på mig när jag var med landslaget på O´Learys i Motala. Vi var på läger där. Minns att det var omänskligt varmt den kvällen och luftkonditioneringen på restaurangen hade pajjat och de hade slut på is. Älskling var vacker som alltid och han satt mitt emot mig. Jag hade Fabian på vänster sida och Fredrik på höger... Dennis satt bredvid älskling.. Det kniper till när minnesbilderna rasslar fram. Jag har haft så svårt att minnas.. Nu kommer det som ett vattenfall. Med dofter och ljud och allt. Hittar den rosa tröjan som Svanis köpte Taiwan...Den rutiga skjortan jag hade när vi åkte till Gävle för hans första cytostatikabehandling. Mimnnesväggen kommer fort och hårt och sopar till med kraft. Och det gör omänskligt ont. Ska det vara så här dag efter dag resten av livet då vet jag inte hur det ska gå. Det vet jag inte om jag orkar.
En bekant till mig förlorade sin fru i cancer för lite mer än tre månadader sen. Han hade urnnedsättning i veckan som var. Han hade planerat allt, dikter som skulle läsas upp. Och han sa att NU är det definitivt. Hon finns i graven. Och han ska fortsätta livet utan henne. Han har hunnit lite längre i sitt sorgearbete än vad jag gör. Men jag känner igen tankar och funderingar som han har. Massa skumma saker som poppar upp i huvudet. Hur gör man med kläderna? Kan nån sitta på hans plats vid köksbordet? Kommer jag någonsin sälja vår bil? Den som vi åkt så många timmar i, haft så många samtal i. Sagt hej och adjö i så många gånger..Jag är ju inte där än. Jag ändrar fortfarande musiken till begravningen. Jag väntar fortfarande att han ska komma hem...Att detta ska visa sig vara bara ännu en mardröm. Att högsta domstolen inte sagt sitt än.
Hela livet känns som taget ur en skum sen ur Alice i Underlandet. Där allt är upp och ner, natt är dag och det som man tror sig se bara är illusioner. Det är vår ute , snart sommar. Men det känns som vinter i mig. Är det ännu en illusion? Allt är som ett öppet sår. Jag väntar på att det åtminstone ska bli en tunn skorpa. Kanske går det lättare då. Jag vet inte. Jag vet inte hur man gör det här. Jag vill inte. Jag är rädd för framtiden. Att den inte ska bli bra igen någonsin. Att jag ska tappa de vänner jag fått genom dig och idrotten hjärtat. Jag är rädd att jag aldrig mer ska klara av att sätta min fot i pingishallen. Fast jag känner mig hemma där. Hur ska det gå? Vad ska det bli av mig nu när du inte är här och vägleder, stöttar och tröstar? Hur ska det gå när man förlorat halva sig själv? Jag vet inte. Solen skiner idag älskling även om jag fortfarande han vinter inom mig hjärtat. Jag väntar fortfarande på dig, och när du är redo att flytta in hos mig i hjärtat så är du välkommen.. Älskar dig fortfarande och hoppas du känner det..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidragKlicka här
En bekant till mig förlorade sin fru i cancer för lite mer än tre månadader sen. Han hade urnnedsättning i veckan som var. Han hade planerat allt, dikter som skulle läsas upp. Och han sa att NU är det definitivt. Hon finns i graven. Och han ska fortsätta livet utan henne. Han har hunnit lite längre i sitt sorgearbete än vad jag gör. Men jag känner igen tankar och funderingar som han har. Massa skumma saker som poppar upp i huvudet. Hur gör man med kläderna? Kan nån sitta på hans plats vid köksbordet? Kommer jag någonsin sälja vår bil? Den som vi åkt så många timmar i, haft så många samtal i. Sagt hej och adjö i så många gånger..Jag är ju inte där än. Jag ändrar fortfarande musiken till begravningen. Jag väntar fortfarande att han ska komma hem...Att detta ska visa sig vara bara ännu en mardröm. Att högsta domstolen inte sagt sitt än.
Hela livet känns som taget ur en skum sen ur Alice i Underlandet. Där allt är upp och ner, natt är dag och det som man tror sig se bara är illusioner. Det är vår ute , snart sommar. Men det känns som vinter i mig. Är det ännu en illusion? Allt är som ett öppet sår. Jag väntar på att det åtminstone ska bli en tunn skorpa. Kanske går det lättare då. Jag vet inte. Jag vet inte hur man gör det här. Jag vill inte. Jag är rädd för framtiden. Att den inte ska bli bra igen någonsin. Att jag ska tappa de vänner jag fått genom dig och idrotten hjärtat. Jag är rädd att jag aldrig mer ska klara av att sätta min fot i pingishallen. Fast jag känner mig hemma där. Hur ska det gå? Vad ska det bli av mig nu när du inte är här och vägleder, stöttar och tröstar? Hur ska det gå när man förlorat halva sig själv? Jag vet inte. Solen skiner idag älskling även om jag fortfarande han vinter inom mig hjärtat. Jag väntar fortfarande på dig, och när du är redo att flytta in hos mig i hjärtat så är du välkommen.. Älskar dig fortfarande och hoppas du känner det..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidragKlicka här
lördag 12 maj 2012
Allt man behöver är egentligen bara varann
Då har jag återigen gjort det.. Ändrat musiken till begravningen. Stackars artister. De får aldrig chans att träna så att det känns bra för dem. Men jag vill att ska vara perfekt.. Och hur gör man egentligen? Jag vill ju inte ha nån begravning. Bara tanken på att detta är mitt farväl. Det går jag ju inte med på. Å ena sidan. När hjärtat talar. När hjärnan får en chans ( vilket inte är jätteofta) så kan jag tänka som jag gjort idag. Det måste bli perfekt. Jag har bara en chans. Nu har jag förhoppningsvis bara valt musik som du gillar. Jag har tänkt jättenoga älskling. På dig och på vilken musik du skulle vilja ha. Men eftersom du inte ville dö så blir det svårt. Och du vet ju hur det blir när jag kopplar på hjärnan. Jag är perfektionist. Jag vänder och vrider och ändrar mig. Men nu ska det vara klart. Sofia Rapp Johansson, Jens Kristensen och Erik Brodén kommer att sjunga och spela. Bra och rutinerade artister och personliga vänner till oss. Det kommer att kännas bra att de är där och gör mitt farväl till dig det finaste. Landslagens anmälningar börjar ramla in. Från Bordtennisförbundet kommer det representanter. Ja... snart är allt planerat och klart. Jag gör mitt bästa hjärtat. Men Gud ska veta att jag önskar att jag slapp. Detta skulle jag ju göra när jag var åttio år. Då skulle jag gå med långsamma steg mot begravningsbyrån. Fundera om mina gamla ben skulle kunna ta sig upp för trappan... Jag skulle ha grått hår och skrynkligt ansikte. Jag hade älskat dig lika mycket då som nu hjärtat. Vi skulle ha haft barnbarn. Vi skulle ha levt ett liv i kärlek. Nu känns det bak och fram. Den tid vi haft har bara varit kärlek. Är det inte otroligt hjärtat, att vi aldrig varit ovänner en enda gång. Småirriterade på varann visserligen vid några tillfällen, men aldrig arga. Vi visste både du och jag att det kommer inget gott ur ilska. Att kärlek och respekt för varann var konceptet för lycka. Åhh vad jag saknar dig hjärtat..
Det var frost ute när jag vaknade i morse. Solen kikade försiktigt fram. Det blåste nästan stormbyar. Men jag trotsade vindarna och gick ut på promenad. Hade sällskap efter vägen. När vi gått ett tag så stötte jag ihop med en gammal kollega. Han gick i pension för några år sen. Vi stannade och pratade. De hade också drabbats av sorg. De hade begravt en ung familjemedlem. Samma djävul som tog min älskling hade även rövat bort en anhörig för dem. En ung människa. Ännu en. Vill vända upp ansiktet mot Gud och skrika Vad händer??? Kan någon tala om vad som pågår. Världen är ur led.
Vi vet inte något om framtiden. Det är rätt bra för då skulle vi bara oroa oss. Sitta och stirra på timglaset och se sanden sakta rinna ut. Vi är här idag. Under sista tiden som min älskling fanns hos mig var han mycket sjuk. Han kunde inte på egen hand flytta sig i sängen för krafterna fanns inte längre. Men kärleken oss emellan var ju den samma och behovet av närhet. Jag köpte korsords-tidningar. Jag drog honom så nära grinden i sjukhussängen som det gick och tryckte ner mig bredvid. Han la sin arm om mig och så låg vi där och kramades och löste korsord. Ernst sa alltid att alla dagar vi är tillsammans är bra dagar. Det spelar ingen roll vad vi gör bara det är vi två. Man fick ändra på sig allt eftersom förutsättningarna ändrades. Bara vi fick ha varann. hålla om varann och känna närhet så var det bra. På slutet när han hade som ondast kunde jag inte krama honom utan att göra honom illa. Då höll jag hans hand. Jag släppte aldrig hans och mitt behov av närhet. Men jag fick acceptera att förutsättningarna ändrades.
Så all ni som läser. Ni är många. Jag blir fortfarande förvånad när jag tittar på hur många som faktiskt läser varje dag,. Jag blir stolt och glad över det.Men lova mig en sak. Ta hand om det ni har. Bråk löser inget. Kommunikation gör. Älska varann. Och njut idag. Huvudsakligen att ni får vara tillsammans. Med er mamma, er partner eller era barn. Skickar ut en länk på en låt som jag tycker är så fin. Mina döttrar tyckte en period att det var pinsamt med en mamma som gillar rap-musik. Detta är ingen rap-låt men dock en sådan artist. Se videon, lyssna på musiken och texten. Den är helt underbar. Och ta till er budskapet framför allt
Ska se om länken till låten kommer fram HÄR
Och så länkar jag till fonden. Den är öppen fram till den 31.a maj, sen kommer donationen till lämpligt cancerprojekt att göras. Fonden kommer sen att göras om till en minnesfond och hur den kommer se ut vet jag inte i dagsläget. Det enda jag vet att det kommer vara inriktat mot barn och ungdomar.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Det var frost ute när jag vaknade i morse. Solen kikade försiktigt fram. Det blåste nästan stormbyar. Men jag trotsade vindarna och gick ut på promenad. Hade sällskap efter vägen. När vi gått ett tag så stötte jag ihop med en gammal kollega. Han gick i pension för några år sen. Vi stannade och pratade. De hade också drabbats av sorg. De hade begravt en ung familjemedlem. Samma djävul som tog min älskling hade även rövat bort en anhörig för dem. En ung människa. Ännu en. Vill vända upp ansiktet mot Gud och skrika Vad händer??? Kan någon tala om vad som pågår. Världen är ur led.
Vi vet inte något om framtiden. Det är rätt bra för då skulle vi bara oroa oss. Sitta och stirra på timglaset och se sanden sakta rinna ut. Vi är här idag. Under sista tiden som min älskling fanns hos mig var han mycket sjuk. Han kunde inte på egen hand flytta sig i sängen för krafterna fanns inte längre. Men kärleken oss emellan var ju den samma och behovet av närhet. Jag köpte korsords-tidningar. Jag drog honom så nära grinden i sjukhussängen som det gick och tryckte ner mig bredvid. Han la sin arm om mig och så låg vi där och kramades och löste korsord. Ernst sa alltid att alla dagar vi är tillsammans är bra dagar. Det spelar ingen roll vad vi gör bara det är vi två. Man fick ändra på sig allt eftersom förutsättningarna ändrades. Bara vi fick ha varann. hålla om varann och känna närhet så var det bra. På slutet när han hade som ondast kunde jag inte krama honom utan att göra honom illa. Då höll jag hans hand. Jag släppte aldrig hans och mitt behov av närhet. Men jag fick acceptera att förutsättningarna ändrades.
Så all ni som läser. Ni är många. Jag blir fortfarande förvånad när jag tittar på hur många som faktiskt läser varje dag,. Jag blir stolt och glad över det.Men lova mig en sak. Ta hand om det ni har. Bråk löser inget. Kommunikation gör. Älska varann. Och njut idag. Huvudsakligen att ni får vara tillsammans. Med er mamma, er partner eller era barn. Skickar ut en länk på en låt som jag tycker är så fin. Mina döttrar tyckte en period att det var pinsamt med en mamma som gillar rap-musik. Detta är ingen rap-låt men dock en sådan artist. Se videon, lyssna på musiken och texten. Den är helt underbar. Och ta till er budskapet framför allt
Ska se om länken till låten kommer fram HÄR
Och så länkar jag till fonden. Den är öppen fram till den 31.a maj, sen kommer donationen till lämpligt cancerprojekt att göras. Fonden kommer sen att göras om till en minnesfond och hur den kommer se ut vet jag inte i dagsläget. Det enda jag vet att det kommer vara inriktat mot barn och ungdomar.
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
fredag 11 maj 2012
Svaret från socialstryelsen
Igår hade jag egentligen bara en grej att göra. Läkarbesöket. Hela min kropp har kapsejsat. Migrän och magkatarr, hudsvamp och yrsel.. Illamående.. Svårt att sova.. Lägg till att jag lagt på mig många kilon senaste året när jag inte orkat eller hunnit träna. Ernst oroade sig för mig och min hälsa trots att han själv var sjuk. Och jag har lovat honom att ta hand om mig och barnen.
Läkaren som jag har på Hälsocentralen har hängt med mig att tag. Han är lugn och bra. Jag har gråtit mycket där inne på hans kontor. Han är bra. Min kroppsundersökning går okej. Gillar inte sånt egentligen men man får bita ihop. Jag tänkte hela tiden att detta gör han för mitt bästa. Och domen blev alldeles normal galenskap med tanke på att jag förlorat mitt livs kärlek. Och på tok för högt blodtryck. Det skrivs ut lite mediciner mot det ena och det andra. Vi pratar lite mer om sorg och om liv och hur jag vill göra med jobbet. Vi kommer fram till en plan. Att börja jobba så smått på 25% med anpassade arbetsuppgifter. Inga ledsna anhörigsamtal, inte handleda krisande arbetsgrupper. Åtminstone till en början. Öka på till 50% och sen får vi se.. Det är en preliminär plan. Och om det inte skulle fungera så var det bara att komma tillbaka och vi skulle göra en ny. Och så tyckte han att det var dags att jag återupptog träningen. Träning är antidepressivt. Det vet jag. Jag ska ta tag i det. Lovar. Sänder ett stort tack till min läkare för att han är en sån förstående person.
Pratade med en av makens kompisar i går. Han som är lite oroad för mig till och från. Oftast till.. Jag berättade om läkarbesöket och resonerade om träningen. Och han sa att kanske inte du ska gå tillbaka till gymmet på en gång. Jag tror du behöver luft och lite solsken också. All träning är bra. Men du behöver lite sol på näsan. Han vet också tror jag. Misstänker att Ernst berättat om mina träningspass. Och att jag alltid ger 100% i allt jag gör... Men den här gången lovar jag att vara eftertänksam.
När jag kom hem från läkarbesöket så har jag fått ett brev från socialstyrelsen. Eller vaddå. Ernst har fått det. Det är adresserat till honom. Det är yttrandet från kirurgkliniken i Hudiksvall. Nya verksamhetschefen har skrivit yttrandet. Man anser fortfarande att inga fel begåtts. Och hör och häpna. Man skyller att det gått snett på Ernst. Att han avbokat ett av de planerade besöken. Och det gjorde han efter att ha samtalat med en urolog och DE kom gemensamt fram till att avboka. Men det var ett av de mängder besök som han gjorde under sin sjukdomstid Jag höll på att smälla av. Först blev jag så arg. Och sen så så ledsen. Läste om yttrandet om och om igen. Tänkte att nä, jag ska inte skriva svar nu. Jag måste lugna mig lite. Det här handlar om den vackraste. Min man, mitt livs kärlek. Och att han ska få upprättelse. Det ska vara korrekt skrivet. Käkade middag på restaurang. För att komma bort och tömma huvudet. När jag kom hem möts jag av kassar i hallen. Det är Ernsts tillhörigheter från jobbet. Alla de saker som jag inte klarade av att gå ner och packa ihop själv. Överst i en av kassarna ligger det en tröja. Jag plockar upp den och luktar på den. Den luktar han. Jag drar in doften om och om igen. Det gör så outsägligt ont i mig.Saknaden är så enorm. Kom tillbaks hjärtat för det går inte utan dig...Allt är som ett öppet sår, och det gör omänskligt ont... Vi behöver dig hjärtat, glöm inte det..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Läkaren som jag har på Hälsocentralen har hängt med mig att tag. Han är lugn och bra. Jag har gråtit mycket där inne på hans kontor. Han är bra. Min kroppsundersökning går okej. Gillar inte sånt egentligen men man får bita ihop. Jag tänkte hela tiden att detta gör han för mitt bästa. Och domen blev alldeles normal galenskap med tanke på att jag förlorat mitt livs kärlek. Och på tok för högt blodtryck. Det skrivs ut lite mediciner mot det ena och det andra. Vi pratar lite mer om sorg och om liv och hur jag vill göra med jobbet. Vi kommer fram till en plan. Att börja jobba så smått på 25% med anpassade arbetsuppgifter. Inga ledsna anhörigsamtal, inte handleda krisande arbetsgrupper. Åtminstone till en början. Öka på till 50% och sen får vi se.. Det är en preliminär plan. Och om det inte skulle fungera så var det bara att komma tillbaka och vi skulle göra en ny. Och så tyckte han att det var dags att jag återupptog träningen. Träning är antidepressivt. Det vet jag. Jag ska ta tag i det. Lovar. Sänder ett stort tack till min läkare för att han är en sån förstående person.
Pratade med en av makens kompisar i går. Han som är lite oroad för mig till och från. Oftast till.. Jag berättade om läkarbesöket och resonerade om träningen. Och han sa att kanske inte du ska gå tillbaka till gymmet på en gång. Jag tror du behöver luft och lite solsken också. All träning är bra. Men du behöver lite sol på näsan. Han vet också tror jag. Misstänker att Ernst berättat om mina träningspass. Och att jag alltid ger 100% i allt jag gör... Men den här gången lovar jag att vara eftertänksam.
När jag kom hem från läkarbesöket så har jag fått ett brev från socialstyrelsen. Eller vaddå. Ernst har fått det. Det är adresserat till honom. Det är yttrandet från kirurgkliniken i Hudiksvall. Nya verksamhetschefen har skrivit yttrandet. Man anser fortfarande att inga fel begåtts. Och hör och häpna. Man skyller att det gått snett på Ernst. Att han avbokat ett av de planerade besöken. Och det gjorde han efter att ha samtalat med en urolog och DE kom gemensamt fram till att avboka. Men det var ett av de mängder besök som han gjorde under sin sjukdomstid Jag höll på att smälla av. Först blev jag så arg. Och sen så så ledsen. Läste om yttrandet om och om igen. Tänkte att nä, jag ska inte skriva svar nu. Jag måste lugna mig lite. Det här handlar om den vackraste. Min man, mitt livs kärlek. Och att han ska få upprättelse. Det ska vara korrekt skrivet. Käkade middag på restaurang. För att komma bort och tömma huvudet. När jag kom hem möts jag av kassar i hallen. Det är Ernsts tillhörigheter från jobbet. Alla de saker som jag inte klarade av att gå ner och packa ihop själv. Överst i en av kassarna ligger det en tröja. Jag plockar upp den och luktar på den. Den luktar han. Jag drar in doften om och om igen. Det gör så outsägligt ont i mig.Saknaden är så enorm. Kom tillbaks hjärtat för det går inte utan dig...Allt är som ett öppet sår, och det gör omänskligt ont... Vi behöver dig hjärtat, glöm inte det..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
torsdag 10 maj 2012
Varför lådsas ni inte se mig?
Igår blev det en sån där dag under täcket. Skjutsade barnen till skolan å sen gick jag raka vägen i säng. Ville bara sova bort det onda. Grät å grälade på Gud om vart annat. Jag vet att Gud inte ger människor sjukdomar. Jag vet att det är miljön runt oss och skiten vi stoppar i oss som gör oss sjuka. Gifter å kemikalier å annan dynga som vi utsätts för varje dag. Sjukdom är resultatet av människans verk. Man ska inte äta saker som har en lång innehållsförteckning med massa saker man inte fattar vad det är å som är fullproppade med emulgeringsmedel å stabiliseringsmedel å smakförstärkare å färgämnen. Det säger sig självt att det är farligt. Gräslök är gräslök. Punkt slut. Sånt kan man äta. Man blir sjuk av skit. Å får man inte cancer så drar man på sig annan sjukdom. Men jag tycker Gud kunde ha lyssnat. Jag bad ju. Och jag väntade på miraklet. Men det kom inte. Och det gör mig både arg och ledsen.
Pratade med prästen i går. Han som är vår hus-präst. Eller hur man säger. Han kom med sushi till lunch. Vi pratade dåtid och nutid och framtid. Om mirakel. Och samband mellan kropp och själ, mellan himmel och jord. Tro och vetande. Om slumpen . Hur vet blomknoppen när det är dags att slå ut? Att min kropp är uppbyggd av samma materia som stjärnorna på himlen? Att löven som faller till marken gör ny jord som får träd att växa och nya löv att komma? Att jag är kvar men min man inte är det? Hur kommer det sig att sorgen och smärtan är så svår att varje andetag är en plåga. Vad är meningen? Tala om det för mig Gud för jag förstår inte. Jag är vare sig snygg eller rik eller smart. Men jag är snäll och jag försöker göra bra grejer. Jag försöker ta hand om andra så gott jag kan. Jag har inte dräpt nån å har inga planer på det. Jag ser till att barnen har säkerhetsbälte i bilen och jag håller hastighetsgränsen. Jag älskar barnen och försöker tala om det så ofta jag kan. Jag älskade min man villkorslöst. Och jag tror på dig Gud. Och du har sagt att den som ber han får, den som söker han finner. Om man knackar så ska dörren öppnas. Gud, jag har knackat så knogarna blöder. Och nu för står jag inte. Kan du berätta var jag gjorde fel. För jag förstår inte. Jag har trott att allt som händer har en mening men Gud, tala om för mig vad jag ska lära av detta. Av den smärta som jag bär. För just nu förstår jag inte ett dugg.
Dottern behövde byxor igår och vi möttes på stan. Jag skulle vara sällskap och agera smakråd trots att hon aldrig lyssnar på mig. Det innebar att jag var tvungen att gå ut. Ner på stan. Har börjat tycka att det är jobbigt med folk. Alltså när det är mycket folk som trängs. Men har man lovat så har man. När jag kommer ner så kommer folket fram. Bekanta, ytligt bekanta och okända. De beklagar sorgen och undrar hur det går för mig och barnen. Ren omtanke. Och då händer det. Det som jag bara lite tidigare pratat med en väninna om. På andra sidan gatan kommer det personer som jag känner. Som jag känner väl. Vi får ögonkontakt och de vänder bort. Skyndar och lådsas att de inte sett mig. Och där står jag och tänker att detta händer inte. Vad var det som just inträffade.
Jag ska berätta en sanning för er. Eller en av mina sanningar i alla fall. Jag är inte farlig. Ingen som går igenom nåt svårt är farlig. De bär på sorg och ångest. Jag gör det. Jag bär på enorm sorg och saknad. Vet ni vad värsta tänkbara scenario är? Jo, att jag gråter. Det blir inte värre än så. Och det beror inte på något som ni sagt, utan att situationen är så tung. Och att minsta omtanke som visas skrapar hål på sorgebubblan och det rinner över. Så länge som man inte är medvetet elak mot mig, säger saker för att verkligen skada mig eller fläcka ner minnena jag har av min man så blir det inte fel. Man kan inte säga fel saker. Det är sorgen och smärtan i mig som gör att jag gråter. Jag svarar i telefonen och tar emot besök efter ork. Och om jag inte orkar idag så orkar jag kanske i morgon? Jag har förlorat min man, mitt livs kärlek. Jag är jätterädd att förlora mina vänner också. Flera har jag redan förlorat efter resans gång. För så är cancerdjävulen. Den ödelägger som en tromb allt. Den tar liv och hälsa, ekonomi, vänner,., Den ödelägger allt som finns i dens närhet. Den krossar hejdlöst allt som är av betydelse. Men vet ni. Jag är inte farlig. Jag är bara mycket ledsen.
Älskling. Jag vet att du pratade om din oro för mig med din extramamma. och jag vet att du fick henne att lova att se efter att jag tog hand om mig på specifika punkter. Idag ska jag gå till läkaren älskling. Så du vet. Jag ska låta mig gås igenom ordentligt. Jag har en bra doktor som ringt hem å kollat läget med mig sen du slutade din stund på jorden. Jag gillar ju inte att gå till doktorn det vet du. Men det är ju för att jag jobbat med så många av dem... Men för min skull, och för att du ska få lite frid så går jag idag och jag hoppas och tror att allt är bra med mig. Sorg kan göra så mycket konstigt med kroppen. Men jag gillar att du har omsorg om mig. Jag vet vad du önskar för mig. Och jag älskar dig för det. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till det. Jag har ju alltid burits av din kärlek och omsorg om mig. Du är den vackraste människan hjärtat och jag älskar dig fortfarande. Men vet du. Det är tomt här utan dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Pratade med prästen i går. Han som är vår hus-präst. Eller hur man säger. Han kom med sushi till lunch. Vi pratade dåtid och nutid och framtid. Om mirakel. Och samband mellan kropp och själ, mellan himmel och jord. Tro och vetande. Om slumpen . Hur vet blomknoppen när det är dags att slå ut? Att min kropp är uppbyggd av samma materia som stjärnorna på himlen? Att löven som faller till marken gör ny jord som får träd att växa och nya löv att komma? Att jag är kvar men min man inte är det? Hur kommer det sig att sorgen och smärtan är så svår att varje andetag är en plåga. Vad är meningen? Tala om det för mig Gud för jag förstår inte. Jag är vare sig snygg eller rik eller smart. Men jag är snäll och jag försöker göra bra grejer. Jag försöker ta hand om andra så gott jag kan. Jag har inte dräpt nån å har inga planer på det. Jag ser till att barnen har säkerhetsbälte i bilen och jag håller hastighetsgränsen. Jag älskar barnen och försöker tala om det så ofta jag kan. Jag älskade min man villkorslöst. Och jag tror på dig Gud. Och du har sagt att den som ber han får, den som söker han finner. Om man knackar så ska dörren öppnas. Gud, jag har knackat så knogarna blöder. Och nu för står jag inte. Kan du berätta var jag gjorde fel. För jag förstår inte. Jag har trott att allt som händer har en mening men Gud, tala om för mig vad jag ska lära av detta. Av den smärta som jag bär. För just nu förstår jag inte ett dugg.
Dottern behövde byxor igår och vi möttes på stan. Jag skulle vara sällskap och agera smakråd trots att hon aldrig lyssnar på mig. Det innebar att jag var tvungen att gå ut. Ner på stan. Har börjat tycka att det är jobbigt med folk. Alltså när det är mycket folk som trängs. Men har man lovat så har man. När jag kommer ner så kommer folket fram. Bekanta, ytligt bekanta och okända. De beklagar sorgen och undrar hur det går för mig och barnen. Ren omtanke. Och då händer det. Det som jag bara lite tidigare pratat med en väninna om. På andra sidan gatan kommer det personer som jag känner. Som jag känner väl. Vi får ögonkontakt och de vänder bort. Skyndar och lådsas att de inte sett mig. Och där står jag och tänker att detta händer inte. Vad var det som just inträffade.
Jag ska berätta en sanning för er. Eller en av mina sanningar i alla fall. Jag är inte farlig. Ingen som går igenom nåt svårt är farlig. De bär på sorg och ångest. Jag gör det. Jag bär på enorm sorg och saknad. Vet ni vad värsta tänkbara scenario är? Jo, att jag gråter. Det blir inte värre än så. Och det beror inte på något som ni sagt, utan att situationen är så tung. Och att minsta omtanke som visas skrapar hål på sorgebubblan och det rinner över. Så länge som man inte är medvetet elak mot mig, säger saker för att verkligen skada mig eller fläcka ner minnena jag har av min man så blir det inte fel. Man kan inte säga fel saker. Det är sorgen och smärtan i mig som gör att jag gråter. Jag svarar i telefonen och tar emot besök efter ork. Och om jag inte orkar idag så orkar jag kanske i morgon? Jag har förlorat min man, mitt livs kärlek. Jag är jätterädd att förlora mina vänner också. Flera har jag redan förlorat efter resans gång. För så är cancerdjävulen. Den ödelägger som en tromb allt. Den tar liv och hälsa, ekonomi, vänner,., Den ödelägger allt som finns i dens närhet. Den krossar hejdlöst allt som är av betydelse. Men vet ni. Jag är inte farlig. Jag är bara mycket ledsen.
Älskling. Jag vet att du pratade om din oro för mig med din extramamma. och jag vet att du fick henne att lova att se efter att jag tog hand om mig på specifika punkter. Idag ska jag gå till läkaren älskling. Så du vet. Jag ska låta mig gås igenom ordentligt. Jag har en bra doktor som ringt hem å kollat läget med mig sen du slutade din stund på jorden. Jag gillar ju inte att gå till doktorn det vet du. Men det är ju för att jag jobbat med så många av dem... Men för min skull, och för att du ska få lite frid så går jag idag och jag hoppas och tror att allt är bra med mig. Sorg kan göra så mycket konstigt med kroppen. Men jag gillar att du har omsorg om mig. Jag vet vad du önskar för mig. Och jag älskar dig för det. Jag ska göra mitt bästa för att leva upp till det. Jag har ju alltid burits av din kärlek och omsorg om mig. Du är den vackraste människan hjärtat och jag älskar dig fortfarande. Men vet du. Det är tomt här utan dig..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
onsdag 9 maj 2012
Visdom från ett barn
Regnet faller stilla över Källargränd nu på morgonen. Klockan har ringt och det är dags att väcka trötta barn. I min säng är det sand på madrassen efter små fötter. Ingen vill kliva upp. Tjata. Ni måste upp nu. Vem ska ha med vad till skolan? Fika packas till sonens utflykt, sparkcykel å hjälm, till aktiviteten i sportparken. Lilla sonen har simundervisning på skolan. Var är badbyxorna? Borta. Tredje paret på bara nån vecka. Son nummer ett ropar till sin lillebror i hallen: Du, mamma undrar var du lagt badbyxorna. Men vad gör du förresten?? Lilla sonen : Jag plockar undan skorna så att Ernst ska komma fram med rullstolen.. Son nummer ett: Men han är ju död har du glömt det? Lilla sonen: Åhhh.
Hos oss lever den vackraste fortfarande kvar. Han finns och finns inte samtidigt. För jag vet att han är död. Jag kan bara inte förstå det. Jag tror inte att jag fattar vad det innebär. Vaddå definitivt? Kan man få förhandla lite om det? I bilen frågar son nummer ett.: Var är Ernsts kropp? Jag svarar att den är kvar på sjukhuset tills den ska komma i kistan. Han är nöjd med det svaret. Han sa kropp. Han vet att det bara är kroppen. Att det inte är vår Ernst som ligger där. Eller jo det är det ju men inte hela han. Att vår Ernst är på en annan plats. Och att han finns i Hjärtat. För om man tänker riktigt hårt i huvudet så att det känns i hjärtat så kan Ernst höra det även om han inte kan svara. Visdom från ett barn.
Idag kommer de från Gävle och hämtar hjälpmedlen som vi har här. Hjälpmedel. Jag ska förtydliga. Idag kommer man å hämtar Ernst rullstol. Den som var hans, som han satt i under så många år. Den är också en del av honom fast på ett annat sätt. Det enda egentliga fysiska som jag har kvar. Symbolen för hans självständighet. Det har försvunnit saker sakta sakta. Hans telefon har sagts upp. Allt annat som stått i hans namn ska ju numera stå i mitt. Det som var vårt blir bara mitt. Och det ska inte vara så. Det ska inte vara jag, det ska ju vara vi! Jag måste gå till apoteket med hans mediciner. De mediciner som gjorde det möjligt för honom att kunna leva. Sen finns det inget kvar. Ingen medicin, ingen rullstol, inget liv..Jag kan inte längre slå siffrorna i ditt telefonnummer. Du svarar inte längre. Den sista biten försvinner idag. Sen bara minnen. Och mina är så suddiga just nu. Jag lyssnar på klippet som jag lagt ut för att höra din röst. Om och om igen. Den är varm och full av kärlek. Åh vad jag saknar dig älskling..
Pratade med en av våra gemensamma vänner igår. En av de där som man kan prata allt med. Jag tror han är oroad för mig älskling. Att jag ska göra massa dumt bara för att jag mår dåligt och flyr. Han kollar först upp hur jag å barnen mår. Sedan går han igenom det praktiska. Har du tänkt igenom det där med. xxx säger han. Ja det är ju inget vidare om det slutar med xxx.. Jag har varit med om att xxx har hänt å det vill man ju undvika. Hur tycker du att xxx känns? Just denna omtanke värmer. Och om det inte vore för dig älskling hade jag nog inte träffat dessa som nu bryr sig om mig. Men älskling, jag har lovat honom och min psykiatrikerväninna att nu när jag är i sorg och inte är mig själv så ska jag inte 1. Dricka alkohol. 2. Säga upp mig från jobbet. 3 satsa alla pengar jag har i aktier. 4. Flytta utomlands. Inte för att något av dessa varit aktuella. Jag gillar mitt jobb och jag klarar inte av att supa å har inga pengar över till aktier. Men eftersom man kan göra tokiga grejer när man sörjer så har jag lovat dessa fyra särskilt eftersom det kan få konsekvenser..Sen räknar jag med dig älskling. Jag räknar med ditt vakande öga.
Iris kom hem till mig igår. Iris är en skyddsängel i kristall med silvriga vingar. Jag har hängt upp henne så att hon har lite koll på allt som händer å sker. Ernst hade en skyddsängel i trä. Dock utan namn. Under sista året så hittade Ernst sin tro och vi pratade ofta om det.. Han var ofta arg på Gud. Samtidigt som han kände att det kunde inte vara förgäves. Att detta som vi lever i nu borde ju rimligtvis bara vara "förfesten". Att nåt annat bra måste komma. Ernsts skyddsängel kommer att följa honom. Och Iris får ha koll på oss. Du och Iris älskling. För vet du. Jag klarar inte mitt liv här utan dig. Jag behöver att du vägleder mig ändå. Annars kommer jag gå vilse. Du vet min ryggsäck och alla mina svaga sidor. Och jag räknar med att du styr upp det åt mig. Jag tänker på dig hela tiden och jag tycker det är tomt. Vaka över mig älskling och se till mitt bästa nu när jag har så svårt att se det själv. Älskar dig och saknar dig massa..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Hos oss lever den vackraste fortfarande kvar. Han finns och finns inte samtidigt. För jag vet att han är död. Jag kan bara inte förstå det. Jag tror inte att jag fattar vad det innebär. Vaddå definitivt? Kan man få förhandla lite om det? I bilen frågar son nummer ett.: Var är Ernsts kropp? Jag svarar att den är kvar på sjukhuset tills den ska komma i kistan. Han är nöjd med det svaret. Han sa kropp. Han vet att det bara är kroppen. Att det inte är vår Ernst som ligger där. Eller jo det är det ju men inte hela han. Att vår Ernst är på en annan plats. Och att han finns i Hjärtat. För om man tänker riktigt hårt i huvudet så att det känns i hjärtat så kan Ernst höra det även om han inte kan svara. Visdom från ett barn.
Idag kommer de från Gävle och hämtar hjälpmedlen som vi har här. Hjälpmedel. Jag ska förtydliga. Idag kommer man å hämtar Ernst rullstol. Den som var hans, som han satt i under så många år. Den är också en del av honom fast på ett annat sätt. Det enda egentliga fysiska som jag har kvar. Symbolen för hans självständighet. Det har försvunnit saker sakta sakta. Hans telefon har sagts upp. Allt annat som stått i hans namn ska ju numera stå i mitt. Det som var vårt blir bara mitt. Och det ska inte vara så. Det ska inte vara jag, det ska ju vara vi! Jag måste gå till apoteket med hans mediciner. De mediciner som gjorde det möjligt för honom att kunna leva. Sen finns det inget kvar. Ingen medicin, ingen rullstol, inget liv..Jag kan inte längre slå siffrorna i ditt telefonnummer. Du svarar inte längre. Den sista biten försvinner idag. Sen bara minnen. Och mina är så suddiga just nu. Jag lyssnar på klippet som jag lagt ut för att höra din röst. Om och om igen. Den är varm och full av kärlek. Åh vad jag saknar dig älskling..
Pratade med en av våra gemensamma vänner igår. En av de där som man kan prata allt med. Jag tror han är oroad för mig älskling. Att jag ska göra massa dumt bara för att jag mår dåligt och flyr. Han kollar först upp hur jag å barnen mår. Sedan går han igenom det praktiska. Har du tänkt igenom det där med. xxx säger han. Ja det är ju inget vidare om det slutar med xxx.. Jag har varit med om att xxx har hänt å det vill man ju undvika. Hur tycker du att xxx känns? Just denna omtanke värmer. Och om det inte vore för dig älskling hade jag nog inte träffat dessa som nu bryr sig om mig. Men älskling, jag har lovat honom och min psykiatrikerväninna att nu när jag är i sorg och inte är mig själv så ska jag inte 1. Dricka alkohol. 2. Säga upp mig från jobbet. 3 satsa alla pengar jag har i aktier. 4. Flytta utomlands. Inte för att något av dessa varit aktuella. Jag gillar mitt jobb och jag klarar inte av att supa å har inga pengar över till aktier. Men eftersom man kan göra tokiga grejer när man sörjer så har jag lovat dessa fyra särskilt eftersom det kan få konsekvenser..Sen räknar jag med dig älskling. Jag räknar med ditt vakande öga.
Iris kom hem till mig igår. Iris är en skyddsängel i kristall med silvriga vingar. Jag har hängt upp henne så att hon har lite koll på allt som händer å sker. Ernst hade en skyddsängel i trä. Dock utan namn. Under sista året så hittade Ernst sin tro och vi pratade ofta om det.. Han var ofta arg på Gud. Samtidigt som han kände att det kunde inte vara förgäves. Att detta som vi lever i nu borde ju rimligtvis bara vara "förfesten". Att nåt annat bra måste komma. Ernsts skyddsängel kommer att följa honom. Och Iris får ha koll på oss. Du och Iris älskling. För vet du. Jag klarar inte mitt liv här utan dig. Jag behöver att du vägleder mig ändå. Annars kommer jag gå vilse. Du vet min ryggsäck och alla mina svaga sidor. Och jag räknar med att du styr upp det åt mig. Jag tänker på dig hela tiden och jag tycker det är tomt. Vaka över mig älskling och se till mitt bästa nu när jag har så svårt att se det själv. Älskar dig och saknar dig massa..
Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)