Allvarligt men stabilt

I morse vaknade jag med en hand i min. Nä, inte makens. Lilla sonen hade drömt otäckt och knycklat ner sig i sängen bredvid mig.  Det är nåt särskilt med små barn. Dom luktar så gott och är härligt mjuka och varma när dom sover. Luktade honom i håret lite innan jag väckte honom och dagen tog vid. Jag kliver upp tidigt och går i säng sent. Jag är trött fast inte trött om ni förstår? Alltså trött så att allt känns segt både i huvudet och i kroppen men jag är inte sömnig.

Maken lever. Det är bra. Det är allvarligt men stabilt. Njurfunktionen får fortfarande icke godkänt, infektionen lika så. Lungödemet försöker man behandla med vätskedrivande. Han orkar sitta uppe i rullstolen under nån timme. Det är också bra. Palliativa teamets doktor kom och hälsade på och vi pratade bra länge. Hon satt på huk och frågade honom vad som var jobbigast just NU och han svarade: Att jag har cancer naturligtvis. Hon var ju mer ute efter om han tyckte att andningen var jobbigast eller smärtan. Dat fanns inte ens med i hans tankevärld. Han har cancer och det är det värsta. Och ha tillade: Och jag vet ju att jag kan klara det men det är förfärligt jobbigt just nu.  Och läkaren förklarade också att det som han drabbades av nu i helgen, den svåra infektionen, njursvikten i kombination med ödem, det överlever man inte. Normalt sett så överlever man inte det. Han är stålmannen. På riktigt. Han ser ut som skit nu, det syns på hela honom att hans kropp kämpar mot denna enorma infektion. Men trots det så är han den vackraste mannen i världen. Jag ser till att viska det i hans öra varje gång jag håller om honom, frågar honom om han kommer ihåg att han är den vackraste jag vet. Han skrattar och säger att jag borde kolla synen. Men han är den finaste. Och lika vacker både inifrån och ut. Han är trött och tagen men han kämpar. Jag tar upp beställningar på allt han önskar äta. Går upp en extra gång om det är nåt han är sugen på. I går bakade dottern kanelbullar och var upp med några till honom med, rykande varma. Det uppskattades.

Just nu tar vi dag för dag och timme för timme. Jag räknar poäng efter poäng på allt som är ett tecken på att det går i en positiv riktning. För när doktor Eva kom i måndags var hon mycket mycket bekymrad. Hon satte sig bredvid honom och tog hans hand och sa: Käre Ernst vad du får gå igenom, hur ska du orka? Han svarade att det var bara att ge honom lite piller det så skulle han bli frisk. Och då log hon och sa att hon skulle göra allt hon kunde och ringa till infektionskliniken och jaga odlingssvar och allt annat som hon kunde bidra med. Vår ängel Eva. Och idag när palliativa teamets doktor Ingrid kom och tog sig tid och lyssnar så känner man att här sitter ännu en ängel. Och doktor Gabriel som kom idag är en ängel. En glad ängel. Han heter till och med Angel i efternamn..Och även om maken träffat många riktigt dåliga läkare så har han även stött på många bra. Och på kirurgen här i Hudik just nu finns det många fina underläkare som kommer bli fantastiska när de blir klara och jag hoppas att det här sjukhuset inser va viktigt det är att behålla dom.

Just nu är det okej. Det är hyggligt stabilt. Maken har beställt tacos till middag. Hoppas det är gott och att han orkar äta. Här blir det nånting snabbt. Jag önskar mig en lugn kväll och en lugn helg. Ta hand om era familjer nu. Kramas mycket. Ring en vän. Och be för min man för det behövs nu mer än någonsin. Kram på er.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här