Idag kom prästen

Idag är det dagen efter. Gårdagen var mycket mycket tung.Jag var mycket mycket ledsen. Det var med tungt hjärta jag lämnade honom kvar på avdelningen. Jag grät hela vägen hem. När jag kom hem så ringde jag till mamma. Och jag pratade med svärmor och med Angie. Jag hade huvudvärk och mådde illa. Kunde inte gå rakt till slut. Angie lät bekymrad och sa åt mig att gå i säng. Du är för trött nu sa hon med sträng röst. Jag la mig på sängen. Det kändes som en befrielse. Och när jag låg på sängen så kände jag en värme och ett lugn sprida sig inom mig. Nåt som sa: gråt inte Flisan, det ordnar sig....

Idag konfronterade jag doktor E om röntgensvaret. Han sa att de visste av vad det visat men att de ansåg att det var onkologen som skulle informera. Det kan ju jag också tycka eftersom det var onkologen som begärt röntgen från början. Och jag anser helt klart att de läkare som är inblandade i hans vård ska kunna läsa svaret. Men att varenda sjuksköterska på avdelningen ska kunna göra det känns inte alls bra. I synnerhet när det inte fanns någon som helst intention att meddela oss svaret dagen innan  Gävleresan.  Alla visste om det utom vi. Alla. För personalen så är min man som vilken annan patient som helst. Men för mig så är det min man. Ingen annan i hela världen älskar honom så mycket som jag gör. Möjligen hans mamma. Jag är den enda i hela världen som älskar honom så mycket att jag gör allt han önskar. Ingen annan i hela världen kommer att kämpa för honom så som jag gör. Ingen. Alla visste om röntgensvaret utom jag. Och det känns ska ni veta.

Idag kom prästen  från palliativa teamet. Inte första besöket och inte det sista. Vi har träffats två gånger tidigare och då har samtalen handlat om livet och om livsglädje. Nu handlade samtalet om ångest, om kris, om sorg, om döden och min ilska mot Gud.  Jag är jättearg på Gud just nu. För jag vet ju att han kan utföra mirakel. Och jag tror och ber. Jag har talat om för Gud att jag är arg över den här situationen. Angie och jag hade pratat om det här med att man inte får mer än man klarar av att bära. Och efter vårt samtal hade hon frågat Gud om det inte började vara gränsfall med börda i mitt fall. Prästen sa att lägga grubblerierna åt sidan. Men det är svårt när man är så full av ilska och sorg.Vi nämnde de svåra sakerna. Hur berätta man för barnen. Jag har ingen aning. Jag klarar ju knappt av att prata med min mamma om det och min mamma är en sån där människa som alltid behåller lugnet. Det är inte sista samtalet som jag har med prästen. Och jag gissar att de kommande samtalen kommer att bli mycket tuffare än det här.

Angie har förlorat flera familjemedlemmar i den här djävulska sjukdomen.Just därför kan vi prata så öppet och bra. Hon vet eftersom hon varit med på cyostatikabehandlingar, strålningar och allt som följer med sjukdomen. Hon vet hur det är att stå bredvid. Vi pratade om hur viktigt det är att låta lycka och glädje fylla dagarna.  Att inte låta sjukdomen få övertaget över livet. Jag är många gånger ledsen men försöker tränga undan det när jag är hos min man. Jag gråter på vägen hem från sjukhuset och när jag lagt mig för kvällen. Visst händer det att jag bryter ihop och gråter i makens närvaro men jag försöker undvika det. Tror att det är som Angie säger att det är viktigt att skapa fina minnen av hur vi njöt av varandras sällskap och att vi kramades och gosade och skrattade trots det hemska som händer. Så att om det otänkbara inträffar inte ser tillbaka på den sista tiden och bara minns sorg och ångest. Jag ska se till att det bara finns ljusa minnen. Det ska inte sjukdomen få ta ifrån mig. Just nu är det bara han och jag och barnen som är det viktiga.Jag vet att jag är arg och hård och sträng och krävande. Det senaste året har gjort mig sådan. När det gäller min familj så är jag som en lejonhona som slåss. Och jag skiter i om ni hatar mig. Jag gör allt för min man. Och om ni skulle hamna i min situation så skulle ni troligtvis göra det samma.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag