Vi hade också en tro på framtiden

Hej igen, frun som skriver. Jag vet inte hur det är mer er alla, men jag är en tänkare. Min hjärna är normalt sett igång dygnet runt. Jag är en analytisk person och jag vaknar ofta mitt i natten efter att ha kommit på en ny arbetsmetod eller ide till en utbildning. Nu snurrar hjärnan på högsta speed och till och med jag har svårt att hänga med. Just nu är det ju makens sjukdom som gör att det snurrar extra fort.  Jag är fruktansvärt bitter över alla missar som varit runt honom. Och som fortfarande är. Jag är bitter och besviken på det usla bemötande han har fått. Jag har "the past and the future" ständigt surrande i huvudet som en mixer som går på max.

Jag och maken har alltid pratat mycket. Tror att det varit nyckeln till att vi aldrig varit ovänner. För efter alla år tillsammans så har vi aldrig varit osams. På slutet  nu har vi kunnat  tjafsa lite. Han har fräst åt mig och jag vet att det är för att han är frustrerad och rädd. Jag har varit extra tjatig. Och det av samma anledning. Jag är också frustrerad och skiträdd. Men vi har aldrig någonsin varit riktigt osams. Kanske för att vi varit så trygga med varann. Om vi misstänkt att den ena av oss varit arg så har vi frågat vad som står på och pratat. Och varje kväll när vi lagt oss så har vi pratat igenom dagen. Vi har burit varandras bördor. Han har mitt inlogg till min mail och till min facebook och jag hans. Jag tror aldrig han kollat. Men han kan om han vill. För jag har inga hemligheter för honom.

Även idag kom han hem på permis. Underbart.Vi lagade mat så det luktade i hela huset. Och efterrätt. Och vi slog oss ner framför tv.n och började prata. Vi pratade om förr. Han kom på att vi hittills aldrig varit ut på restaurang och ätit middag. Vi hade planerat att göra det framöver nån gång. Men det har inte blivit av. Visst har vi träffats och käkat lunch ute men inte klätt upp oss för att gå ut och äta en trerätters. Vi har heller inte varit ut och gått på fest tillsammans heller. Vi hade planerat att åtminstone gå ut på Sigge Hill i somras men hans sjukdom och behandling satte stopp för det.  Han berättade att han velat ta med mig på Spa. Att han ville ha haft en helg på hotell där det inte var ett måste att hinna till inskrivningen i en pingishall senast klockan 08.30.  Han hade velat det. Han hade velat spela sitt 7.e OS med mig på läktaren. Nu är han förtvivlad för han vet inte om han kommer klara av att ta sig ner och köpa en födelsedagspresent ens för hans rullstol krånglar och han känner sig osäker att åka själv. Jag fyller år på tisdag, den dag vi ska till Gävle och jag förklarar att den bästa födelsedagspresent jag kan få är att du får ditt cytostatika. Han gråter och säger att han älskar mig och att han verkligen vill kunna köpa en fin present till mig.

Jag önskar jag kunde sätta ord på allt det som rör sig i huvudet. Men jag kan inte det. Jag skulle vilja förklara hur min lycka och kärlek känns. Och hur stor min sorg och förtvivlan är. Snälla ni därute. Ta hand om varann. Skjut inte upp saker som ni vill göra tillsammans. För ni har ingen garanti att få ha en framtid tillsammans. Jag sörjer inte att vi inte åkt på bröllopsresa. Jag vet att vi gjorde det bästa av den tid vi hade med det förstånd vi hade. För vi trodde ju verkligen att vi hade all tid i värden. Älskling, du och barnen är verkligen mitt allt. Det enda jag behöver är er. Fortsätt be för min man. Och lova mig att ta hand om era nära och kära.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här