Undrar vad röntgensvaret visar...

Idag hade jag egentligen fullt upp med att komma ihåg att sonen hade sin årliga hjärtkoll. Jag hade planerat att inget mer skulle inträffa under den här dagen. Ronden kom. Doktor Eva kom in och inspekterade sår och utslag och allt som gick att inspektera. Utslagen bättre idag. Maken vs utslagen 1-1.  Och när man tycker att allt är så där bra som det bara går så säger hon att onkologen vill att maken ska göra en datortomografiröntgen idag.  Maken tystnar och bleknar. När man gör den röntgen så måste man ligga på rygg och det kan han ju inte. Sist han gjorde det så satte han ett starkt världsrekord i morfinintag. Narkossystern som stod bredvid hade varit både blek och kallsvettig och informerade att man dör när man fått 2 ml intravenöst. Maken krävde 3.5 ml innan han var smärtlindrad någorlunda så det gick att genomföra.  Och så säger Eva att det kanske inte blir cytostatika till veckan utan strålning eftersom han har så envisa infektioner. Jag ser makens ögon tåras. För han vill verkligen ha sitt cytostatika. Det verkar ju som att det funkar. Han har inte ont längre och det är ett stort plus.  Jag håller om honom och han viskar i mitt öra: Jag vill inte göra den här röntgen redan nu, jag hade velat ha mina fyra kurer först. Jag är så rädd att det ska göra ont...Jag tröstar och Eva säger att narkosen kommer att vara på plats.

Vi passade på att smita å ta en fika på cafeterian innan röntgen skulle bli av. Vi satt en liten stund och åkte sen upp tillbaka på salen. Vi hann bara in så dyker doktor Amir Sherif upp... Superdoktorn från KI. Honom hade vi heeelt glömt bort.  Han slog sig ner och vi pratade Genterapi och immunterapi och cytostatika och massa annat. Och han avslutar med att säga att vad ni än gör, förlora aldrig hoppet. För man vet aldrig vad man stöter på. Jag gillar sådana doktorer. Som oavsett hur illa det än må se ut kämpar för sina patienter, för att ge dem ännu ett år, eller en månad, eller bara en dag till att leva. För varje dag man har tillsammans på jorden är värd mer än alla pengar som finns. När man är sjuk så behöver man någon som verkligen kämpar för en och tror på en.

Jag får ofta frågan om vem som tar hand om mig. Jag har ingen som tar hand om mig på det sättet. Jag har en underbar mamma som är otroligt praktiskt lagd.Hon fixar och grejar och ringer och är så där fantastisk som en mamma ska vara. Min svärmor ringer mig varje kväll. Det finns några få vänner som fortfarande ställer upp. Men på det stora hela så är det tomt. Jag har underbara barn som håller mitt humör uppe.  Och jo jag är trött, och visst är jag ledsen i perioder. Det är så det får vara. Jag får bearbeta mitt sen. Det finns ingen möjlighet att börja rota i min kris nu. Jag måste få fortsätta bara. För jag måste fortsätta att leta hjälp åt honom. För om det otänkbara skulle hända så ska jag inte sitta och ångra mig. Kan jag ringa ett samtal och kolla, maila ett sjukhus så gör jag det. Jag vill kunna veta att jag verkligen gjort allt som stod i min makt. Det ska inte finnas några "tänk om".

Nu är det kväll. Barnen är ute på roligheter för hela slanten. Jag ska packa en liten påse med godsaker och gå upp och tillbringa kvällen med min man. Det är idel skräp på tv. så det blir nog långa samtal, lösa korsord och bara vara i hans närhet. Det är en av de saker jag saknar mest när han ligger på sjukhuset. Bara det där att känna att han är hemma, att vi bara är.  Det andra är att somna ensam. Sängen är så stor och ödslig....

Snälla be för min man, att han ska få bli frisk nu. Att röntgen är bra och att han får sin behandling till veckan. Det enda jag behöver för att må bra är min man och mina barn. Allt annat är skit samma. Snälla Gud, hjälp oss att få vara en familj nu.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här