Ännu en operation

Det blev en dag med mycket läkarinformation. Doktor Stefan från onkologen ringde och informerade om  nya planen för cytostatikan. Doktor Eva rondade med sin underläkare och det blev sårkollar och information om odlingssvar med mera. Det blev beslutat om att sätta en port a cath på torsdag så att man ska kunna ge antibiotika. cytostatika och ta prover lite enklare. Eftersom man ska ligga på rygg med huvudet tippat nedåt så sövs han. Han kan ju inte ligga på rygg alls och med huvudet nedåt så skulle det innebära ett nytt världsrekord i morfin som skulle skrämma skiten ur varenda narkosläkare. Han hade dessutom ett planerat besök med doktor Sherif från KI. Det hade jag helt glömt bort. Och när doktor Sherif kom ner till maken så hade maken glömt bort vad det var han skulle fråga om. De hade språkats vid ändå en stund, diskuterat nya cytostatikat och de hade varit nöjda bägge två efteråt. Och som avrundning ringde doktor Ingrid från teamet för en uppdatering.  Puh.. Mitt huvud är fullt med information och allt känns mycket rörigt. Kan bara tänka mig hur rörigt det måste vara för maken.

När dagen blir sådär intensiv så går man bara på utan att egentligen reflektera. Man försöker bara att ta in det som behövs. Jag lever ju i två världar. En med maken på sjukhuset och en här hemma med barnen. Det här stället som känns mindre och mindre som mitt hem. Jag och maken var överlyckliga när vi fick den här lägenheten. Stor och ljus med öppen planlösning. Säkert 3 meter högt i tak. Och nu när han inte är här så känner jag mig vilse här. Det här är ju vårt hem, mitt,  Ernsts och barnens. Och när han inte är hos oss så känns det inte så bra här.  Jag längtar. Och barnen också. Vi satt i soffan jag och grabbarna och myste framför tv.n och kollade på" Halv åtta". Killkvällen hade varit usel enligt dem så vi myste på i soffan allt vi kunde och smsade med maken om maten som lagades och gissade poäng. När det var slut så smet de upp till sitt för att leka. Jag blir kvar framför tvn och "Sofias änglar". En svårt cancersjuk man. Jag ser hur han får sitt cytostatika och det vänder sig i magen på mig. Jag kan känna lukten. Och hjärtat börjar slå jättefort. Jag har aldrig tänkt på att sjukhus luktar sjukhus förrän maken blev sjuk. Jag har ju jobbat på sjukhus och aldrig reflekterat över det. Nu vet jag vad folk menar med det. Jag får hjärtklappning bara av att taxin svänger in på sjukhusområdet i Gävle.Samtidigt som man mår så illa över allt som har med sjukvård att göra så är jag ju samtidigt så tacksam över de läkare som finns på makens sida. De är verkligen ovärderliga.

Det blev en tuff kväll. Jag är så lycklig över att ha mina underbara ungar och min härliga man. Jag är lycklig över att fortfarande kunna plocka upp mobilen och slå hans nummer och han svarar. Jag önskar bara så hett att han kunde få bli frisk och få komma hem. Jag längtar efter att han ska somna bredvid mig i sängen. Att jag kan få lukta på honom och somna i hans famn som jag gjort under så många år. Jag saknar det. Det är tungt idag. Jag är lite trött. Jag är jätteledsen och känner mig fruktansvärt ensam. Det är sådana dagar också. Vi har sportlov den här veckan och grabbarna får vara uppe extra länge. Vi ska äta kvällsfika och tända ljus. Och när de somnat ska jag gå i säng och gråta för just i kväll behöver jag det.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag.
Klicka här