Får man mer än man orkar bära?

Min man är en elitidrottsman. Han har varit med i bordtennislandslaget så länge han kan minnas. Han var väl tonåring när han deltog i sitt första mästerskap. Han har vunnit allt som man kan vinna, både EM, VM och OS. Han har så många SM-Guld att han tappat räkningen. Att leva med en elitidrottsman kräver sin kvinna om jag säger så. Det är alltid nånting varje år, ett VM eller EM eller ett OS. Och för att samla poäng och kvalificera sig till dessa mästerskap så krävs det att man presterar på topp på vissa obligatoriska nationella och internationella tävlingar. Man måste delta på träningsläger både i Sverige och utomlands. Om man slår ut allt på ett år så var min man borta på uppdrag minst en vecka per månad. Och när han är hemma så är det hans träningspass som styr tillvaron, och hans mattider. Och det är så det måste vara. För mig så var det en självklarhet att stötta min man i detta.

Det är alltså inte alls så glamoröst som man kan tro. Och på sidan av de internationella tävlingarna så spelade han i division 2 här på hemmaplan också. Han var borta extremt mycket i perioder. Jag längtade och saknade honom enormt hela tiden men visste att det var så det måste vara. När han var ute på landslagsuppdrag hade jag hårda förhållningsregler. Jag fick inte berätta om det hände något här hemma som han inte kunde påverka när han var utomlands. Så om sonen ramlade och bröt armen fick jag berätta det när han kom hem. För han hade ju rätt. Han kunde inte vara med mig på akuten. Det enda som hände var att han fick tankarna på annat håll och inte kunde prestera. Och att det kanske skulle krävas fler utlandsuppdrag för att få ihop poängen. Jag fick inte smsa att jag längtade och saknade honom. För då tänkte han bara på mig och kunde inte heller prestera. Jag fick säga att jag älskade honom. Och om nån nära skulle gå och avlida fick jag naturligtvis berätta det. Jag läste ett reportage om ishockey-tvillingarna Sedin nyligen. Den ena av dem väntade barn i samband med att hans lag skulle spela nån final i NHL.  Hans fru fick helt sonika inse att hon troligtvis inte skulle ha sin man med sig på förlossningen. Och att han troligtvis skulle missa stora delar av barnets första år.  Det är så det är att leva med en elitidrottsman. Men visst är det så att man lärt känna andra elitidrottare under åren, att man fått rest och upplevt saker tack vare makens idrott. Men sanningen är den att det är långt ifrån så glamoröst som man kan tro.

Det fungerar ju för att man älskar varann så oerhört mycket. Maken hade bestämt sig för att sluta efter OS i London. Han skulle avsluta sin enastående karriär och han ville göra det med mig och barnen på läktaren. Han hade ett gyllene år framför sig som han såg fram emot. Och han såg fram emot att sedan kunna lägga elitsatsningen på hyllan och satsa helt och fullt på mig, barnen och jobbet. Vi skulle åka på vår första semester någonsin. Vi skulle åka på bröllopsresa. Vi tänkte skaffa fler barn. Och leva lyckliga i alla våra dagar.  Jag såg fram emot att han skulle sluta resa. Varje gång han satte sig på ett flygplan höll jag andan tills det kom ett sms där han skrev att han landat tryggt och säkert. Först då kunde jag slappna av. När jag nåddes av nyheten att hockeymålvakten Sefan Liv omkommit i en flygolycka var jag tvungen att kräkas. Min största farhåga hade drabbat Stefans hustru Anna. De var nygifta och hade två små barn . Hon hade förlorat sitt livs stora kärlek. Barnen hade förlorat sin pappa. Hon hade som alla fruar till idrottare fått finna sig i att maken reste. Och i detta fall med ett ytterst tveksamt flygbolag dessutom. Jag tänker ofta på Anna. Ännu oftare nu när min man kämpar mot sin dödliga sjukdom. Jag funderar på hur hon fixar det. Att leva utan sin man. Hur orkar hon? Hur gör hon? Hur pratar hon med sina barn? Hur tröstar hon dem? Och vem tar hand om henne i den enorma sorg som hon måste befinna sig i. Jag kämpar med demonerna varje dag. Rädslan att förlora den man jag älskar så mycket. Anna har förlorat sin. Och jag förstår inte hur hon gör. Men jag förstår att hon måste vara en enastående och stark kvinna. Men det krävs också en särskild sorts kvinna för att leva med en elitidrottsman. Och jag beundrar Anna. Och hoppas hon har någon som tar extra mycket hand om henne.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här