Jag såg ambulanshelikoptern lyfta

Helg igen. Inget händer. Lägre bemanning på avdelningen skulle jag dock tro. Gick upp och hjälpte honom upp ur sängen. Språkade lite med en ur personalen. VI fick fikadate av en av Ernsts pingispartners och tillika vän. Vi satt nån timme på sjukhusfiket. En av spelarna i laget blev pappa i morse. Ett nytt litet liv har börjat på jorden. Ännu ett mirakel. Det är SM i bordtennis denna helg. Jörgen Persson och JO Walldner skulle mötas i en match under eftermiddagen. Maken skulle missa den eftersom han saknar Internet på avdelningen.

Jag blev introducerad som Ernsts flickvän på allvar på just ett SM för ett par år sen. Vi hade varit ett par i nästan ett år då när jag hängde med ner till Eskilstuna.  Jag är osäker om någon i landslaget visste om att Ernst hade tjej. Han hade köpt parfym åt mig vid en tävlings-resa till Italien tidigare och om någon sett honom med två flaskor exklusiv italiensk parfym hade kanske det uppstått misstankar. Det var SM för personer med funktionsnedsättning. Jag minns att alla tittade på mig när jag steg in i hallen.Kvällen innan hade jag som hastigast hälsat på en tjej från landslaget och hennes familj.  Och träffat en kille i rullstol som det lite senare visade sig att jag är släkt med om än på håll. Kaj Andersson var den enda som vågade gå fram å hälsa å prata. Efter att han brutit isen så vågade fler komma fram och prata. I en paus mellan spelen satt jag och älskling utanför hallen. Det var mars. Det var solsken och det droppade från taket. Det var underbart. Vi höll varann i handen och var sådär löjligt förälskade. Trots att det gått ett år sen vi först började dejta så kände jag mig fortfarande nykär. En underbar känsla. Och när vi satt där i solskenet och tittade på varann så infann sig känslan av att inget kan stoppa oss. Ingenting. Framtiden var vår och vi skulle vårda den väl. Jag visste att han var mannen jag inte skulle kunna leva utan. För den känslan som jag hade i kroppen var helt olik det jag känt förr. Jag älskade honom verkligen. Och på ett sätt där jag kunde riva alla murar och vara sårbar för jag visste att han inte skulle skada mig eller såra mig. Jag visste att allt han skulle göra för mig var gott. Det var verkligen vår tur att vara lyckliga. Vår tur.

Jag älskar honom ännu mer nu än jag gjorde då. Nu är kärleken så stark att luften i mig tar slut när tankarna på hans sjukdom kommer. Det känns som tortyr när tanken på att han kan dö nästlar sig in i min hjärna. Jag kämpar med dessa demoner. Det gör verkligen fysiskt ont i mig när jag tänker på hur det skulle vara att inte ha honom vid min sida. Och den bottenlösa sorg och förtvivlan det skulle innebära. Jag önskar verkligen att ni alla fick känna den kärlek som jag har för min man. Och att ni fick känna hur det känns att vara så älskad som jag är av honom. När vi träffades tränade jag fem pass i veckan minst. Maken såg på mig med åtrå. Nu efter år av att ha funnits vid hans sida när han varit så här sjuk så har jag ju rasat. Jag har gått upp 10 kilo minst. Jag har inte tränat ett enda pass. Jag är tjock och blek och rynkig. Och fruktansvärt trött. Men han ser fortfarande på mig med samma blick och säger att jag är det vackraste han vet.Han är underbar min älsklig.  Och jag älskar honom så oerhört.

Jag och dottern var upp till honom på sjukhuset några timmar nu i kväll. Ambulanshelikoptern landade på helikopterplattan. När vi gick hem så såg vi helikoptern lyfta. Ombord finns antagligen någon som är mycket sjuk eller mycket allvarligt skadad.Jag kan tänka mig hur lättade dennes anhöriga är att vården nu är inom räckhåll. Och hur fruktansvärt rädda och ångestfyllda de ska vara över det hemska som de går igenom. Jag hoppas någon tar hand om er och hjälper er när ni går igenom detta oerhört svåra. Och om ni ber för min man i natt, be även för den person som åkte i helikoptern och dennes anhöriga. Även de behöver känna att de får frid i själen.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här