Det är med sorg i hjärtat som jag berättar..

Idag är det min födelsedag. Jag hade enbart önskat mig hälsa till min familj i present. Och att vi får vara lyckliga.  Det var dags att åka till Gävle. Maken hade sett fram emot sin cytostatika och att få svaret på röntgen. Igår var det så konstigt på avdelningen. Jag ville få veta vad provsvaren sa. Det kom ingen å berättade. Så jag bad en gång till och en gång till.till sist så ringde jag till teamets doktor och sa vad visar proverna egentligen? Hon rabblade dom. Lite senare kom sköterskan med delar av svaret. Men hela dagen var så där konstig. Kände att personalen undvek mig på nåt sätt. Man ville inte möta min blick. Jag sa till maken att nåt är tok. Undrade om jag sagt nåt knas. Han sa att skit i det, du inbillar dig bara.  Han sa att vi skulle fokusera på morgondagen. Han skulle få behandling.

Så jag gick upp till sjukhuset. Vi hann med taxin. Vi var glada och uppsluppna. Vi hade ju sett fram emot detta. Att vara tillbaka på behandlingsbanan. Vi fick komma in till doktor S. Han ser allvarlig ut och säger att röntgen ser inte bra ut. Cytostatikan har inte haft någon effekt alls på cancern. Den har spridit sig mer. Till flera ställen i levern och till lungan och till... I det skedet så hör jag inte vad han säger utan det blir blablablabla.. infektioner blabla ingen cytostatika mer blabla kan inte stråla lever det är farligt blabla... I det här läget så händer det där som man säger på film typ. Tiden stannar..  Det känns som en evighet. Det är som att jag har en glasskål över huvudet och allt hörs som ett mummel. Tittar på klockan och inser att det bara gått några minuter men det känns som minst en halvtimme. Jag hör maken säga att vi måste få vara ifred en stund och tänka över saker och ting.  Då klickar det plötsligt till i mig. Dom visste om det!! Dom där jävlarna på avdelningen visste om det! Dom visste att röntgen var skit. Dom visste hela tiden att det inte skulle bli nån behandling. Dom visste hela tiden alltihop och det var därför dom inte vågade möta min blick, det var därför de undvek mig.! Och mitt i ångesten och sorgen blossar ilskan upp som en vulkan i min kropp. Jag mår illa och känner att jag håller på att svimma.

Vi går ut för att äta lunch. På ett sjabbigt snabbmats-hak nära sjukhuset. Det blåser kallt mot mitt ansikte. På vägen tillbaka till sjukhuset tränger solen fram. Maken stannar upp. Höjer ansiktet mot solen. Jag lutar mitt ansiktet mot hans och håller om honom. Sen rullar vi upp tillbaka till mottagningen för att få kalkdroppet. När vi kommer upp på mottagningen så säger jag: Jag måste få ställa en svår fråga.Han nickar. Och jag frågar var han vill bli begravd. Han rynkar pannan och ser allvarlig ut  och säger att han inte vet. Att vi kanske ska prata med hans mamma om det. När vi sitter där och droppet gått slut så larmar apparaten. När larmet går så känner jag att jag måste kräkas. Telefonen ringer och jag går ut. Min kompis Kicki är i telefonen. Jag öppnar munnen och sen rasar jag.  Jag gråter och pratar länge. Vi åker tillbaks till sjukhuset. Upp på avdelningen. Ställer en av personalen mot väggen. JO, de flesta visste redan igår...Viken fucking överraskning.


Idag var det min födelsedag. Det blev en riktig skitdag. Den är bland topp 5 av alla skitdagar som jag upplevt i livet. Så nu säger jag det som jag aldrig skulle säga. Förbannade jälvla sjukdomshelvete!!!!!! När jag kom hem hade tjejerna städat och gjort fint. De hade bakat både banankaka och annat. Vi fikade lite. Sen packade vi iordning fika till maken och gick upp till honom. Han blev glad. VI pratade och kramades. Han sa att han ska fortsätta. Bli kvitt infektionerna. Köra med de nya kinesiologi-medicinerna. Jag ska kämpa sa han. Jag ska utomlands och ha min behandling. Och älskling, jag kommer finnas vid din sida hela vägen.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här