Alltså, så här är det...

Idag fick jag ett mindre utbrott på tjänstgörande underläkare. Om  du läser det här så ber jag om ursäkt. Dagar av bristande kommunikation mellan olika personer gjorde att det rann över. Vi tillbringar mycket tid på sjukhus. Dagarna blir långa och enformiga. Anledningen till att maken är där är för att han vill bli frisk. Han vill ha sin cytostatikabehandling. Han vill fortsätta leva och vara här hos oss. Jag vet att du inte kan lastas för andras misstag och du fick ta min frustration. Det var inte rätt att du fick det så jag ber om ursäkt.

Att min man är sjuk råder det ingen tvekan om. Och han drabbas av det ena efter det andra. Ändrar det hans önskan om att få fortsätta leva? Inte ett dugg .Det blev ett hårt slag för honom att cytostatikan blev inställd. Han har ändå mått bra av den och haft en del positiva effekter av den. Han vill fortsätta sin kur. Men det har varit käppar i hjulen konstant. Man blir blase..När det uppkommer nåt nytt så blir man först så fruktansvärt rädd. Sen räknar hjärnan om det och så känner man bara "jaha ok men vad gör vi åt det då". Vi är vana nu att saker inträffar. Men det ändrar inte på min mans önskan om att få leva.

Det som fick bägaren att till sist rinna över var att vi igår hade ett samtal med infektionsläkaren som berättade att maken behöver en långtidsbehandling med antibiotika. Och av olika anledningar som visserligen är förståeliga så dröjer det 24 timmar innan han får detta. 24 timmar är ju egentligen inte mycket. Men för oss så är det en evighet. För den som har hotet om ett begränsat antal dagar att leva är det en katastrof. Det känns respektlöst. Att man inte respekterar makens önskan om att leva. För den som räknar med att leva 50 år till, vad är en dag då? Men för den som ser timglasets sand sakta rinna ut så blir det som en skymf. Att mina dagar är inte värda någonting för er, ni slösar med dem utan att ha dåligt samvete.

För mig som står bredvid så delar jag ju makens känsla där. Jag är dessutom extremt uppmärksam. Om sjuksköterskorna är svävande i sina svar så misstänker jag att man inte berättar hela sanningen. Jag ser på kroppspråk. Om man har ögonkontakt inte. Ibland känns det i rummet att något inte stämmer. Man värderar allt. Det enda jag vill är att man ska respektera min man och hans önskningar. Och vet ni vad han vill??? Han vill leva. HAN VILL JU LEVA FÖR SJUTTON GUBBAR,  HÖR NI DET!!!!  Jag antar att jag är svartlistad på avdelningen sen en lång tid tillbaka. Antagligen har jag mer än 10 pluppar på den listan. Men vet ni en sak, det skiter jag i. Hjälp min man. Det är det enda jag begär av er.

Han sänktes väldigt av att cytostatikan blev inställd. Han grät i telefonen när han ringde igår. Men sa snabbt att han skulle ta upp med läkaren på ronden om att han ville ha en konkret och detaljerad plan för hur man ska gå tillväga för att få proverna att rätta till sig och få bukt på infektionen. För nu är det full fart framåt mot cytostatikan som gäller. Jag sa att jo, det är full fart som gäller. Och jag är med dig hela vägen älskling.

När jag gick hem från sjukhuset nu i kväll så stötte jag ihop med en gammal kollega och vän. Han är läkare. En av de bästa. Förra gången vi sågs grät jag ut mot hans axel, av sorg och förtvivlan över situationen som vi befinner oss i. Nu pratade vi lite. Jag frågade om lite råd och fick ett och annat förklarat för mig. Det var bra. Jag kände mig lugnare. Tack för samtalet säger jag om du nu skulle råka läsa detta. Även du är en ängel, men det visste du väl redan.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här