Allt du önskar kan du få...

Jajjemän. Permis igen. Hur skönt som helst. Älskade hustrun kom upp på morgonkvisten. Kattungarna levde rövare på morgonen och klockan 07 kapitulerade hon och klev upp. Uppe på avdelningen var det full fart redan tidigt och när klockan var 9.30 var allt klart. Trodde jag... För då kom doktor E ock skulle lägga om mina sår. Tycker det är coolt med en doktor som kommer och lägger om. Det var han som opererade mig i torsdags så det är ju bra att han kommer och håller koll på sitt "underverk". Träffade doktor E för första gången i somras. Han är underläkare. Lugn och trygg han med. Och han känns noggrann. Nu kollade han upp alla mina sår idag. Kollade extra noga det sår som jag har som är så djupt att leden är framme. Och han berättar och förklarar för mig vad jag ser och vad han gör. Han ska bli plastikkirurg när han är klar. Inte en sån som stoppar in bröstimplantat på långa rader utan en sån som fixar små barnansikten som blivit illa hundbitna och läppspalter och sådant. All heder till doktor E. Jag tror han kommer vara älskad av många.

Frugan är jättenöjd att jag är hemma. Man kan se hur lugn hon blir. Annars, när jag är på sjukhus, så är hon som en fiolsträng. Hon lyssnar på allt som sägs, registrerar alla metoder vid provtagningar, såromläggningar, läkemedelsgivningar benlindningar osv osv. Hon är livrädd att missa nån information. Hon har stenkoll på när blododlingar skall tas och när det är dags för prover. Jag tror att de flesta i personalen tycker det är jobbigt att hon vill ha sån stenkoll. Jag tror att det varit bra för det har varit rapporteringsmissar så det blivit förseningar. Än idag efter tre veckor får man påminna att katetern skall spolas dagligen. Eller, frugan påminner inte längre. Hon ber att få in grejer å så gör vi det själva. Då vet man att det blir gjort.  Det har varit skönt att ha frugan med i alla dessa situationer. Dels för att hon är duktig medicinsk, dels för att hon kan mig och min fantomsmärta och mitt handikapp och nu min cancer. Och dessutom har jag kunnat luta mig mot henne när jag varit rädd och ångestfylld. Det är skitjobbigt verkligen när hon går. Men jag vet ju att hon måste. Barnen behöver ha trygghet å samma rutiner trots att jag är sjuk. De behöver ha sin mamma. Det bästa vore ju förstås att vi kunde få vara tillsammans allihop här hemma hela tiden. Idag hade jag dessutom tänkt sova kvar hemma, men när vi räknade så blev nästa antibiotikakur kl 04 inatt... så det blir ännu en natt på sjukhuset.

Det har gått mer än ett år sen jag fick första diagnosen. Otaliga gånger har jag legat inne. Nu har jag utvecklat nån form av "känslighet" när jag träffar personal. Jag känner snabbt vilken typ av människa det är jag möter. Nu kan jag läsa av en människa och se bakom de trevliga orden som de säger. Det är på gott och ont. Ganska snabbt känner jag vilka som är genuint intresserade och vilka som bara är där för att göra sitt jobb och göra det utifrån sig själva.  Jag vet vilka jag kan lita på och inte. Den känslan har frugan haft länge. Hon är demenssjuksköterska och måste vara extremt lyhörd när hon jobbar med demenssjuka och deras familjer. Och nu när vi möter ny personal så brukar vi ofta få samma känsla om hur trygg man känner sig i den personalens vård. När man är så här sjuk som jag är så är det extremt tröttsamt att vara orolig och rädd. Det är så viktigt att man kan känna sig trygg och veta att man får bästa tänkbara hjälp. I dagsläget är det väl inte riktigt så till 100 % Jag vill hem nu, för hemma känner jag mig trygg. Jag vet att jag måste vara kvar på sjukhuset ett tag till tills det är säkert för mig att komma hem. För man vill inte ta nån risk och avsluta en behandling för tidigt och riskera att få åka in igen efter bara nån dag. Det är ett sånt fruktansvärt nederlag. Och jag vill absolut inte göra något som riskerar att jag blir utan mitt cytostatika. Jag är sjukt taggad nu, vill verkligen fortsätta min behandling.

Men just nu är jag hemma. Jag har beställt middag och efterrätt. Kockstuderande dottern och frugan har stått i köket ett tag och det luktar gott därifrån. Helt annat än vad sjukhus-maten luktar kan jag intyga. Jag har sett Milan spela match och om en stund kommer smågrabbarna äntligen hem. Jag har längtat så sjukt mycket efter dom. Jag kan knappt bärga mig tills jag får krama om dom. Det kommer att svida i mig som sjutton när jag ska lämna min familj igen ikväll. Men om jag får och om jag orkar så ska jag ha kill-kväll i morgon med dom. Sönerna har upplyst frugan att hon verkligen suger på att ha kill-kväll. Jag tror det hänger på att hon inte kan få i gång tv-spelet...Och på tisdag har jag ställt in siktet på att åka till Gävle för kur nummer tre och ett läkarbesök hos onkolog S. Be för mig att allt går enligt planen och att min röntgen är riktigt bra.



Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här