Min egen fristad

Hej då är det Ernst som skriver. Eller jag ligger i sängen och tar igen mig och säger åt frugan vad hon ska skriva. Efter en lång och orolig natt vaknar man upp dödstrött av personalens röster. Då var det dags för frukost. I mina ledsna öron lät det bara som kraxande allt dom sa. Jag lyssnade inte så noga. Efter informationen jag fått av doktor S tidigare så har jag stängt av. Det hade lika gärna kunnat vara ett inbördeskrig där inne på salen, jag hade ändå bara hört krax. När jag fått hjälp att komma över på rygg så kommer frugan. Äntligen. Det är ju idag det är tänkt att jag ska få komma hem. Ronden kommer och går. Doktorn klappar mig på benet och frågar hur det är. Tystnaden är total. För alla vet ju att vi är både arga och ledsna. På mer än bara sjukdomen. Det blir inte särskilt många ord utbytta. Recept ska skrivas och sen kan jag få åka hem. När vi packat ihop så drar vi. Men när vi kommit nästan halvvägs hem så hör vi någon ropa efter oss. Det är sjuksköterskan på avdelningen. Man ville visa distriktssköterskan min benlindning. Jag känner att det skiter jag i. Jag vill bara hem och vi rullar vidare.

När jag kommer hem drar jag ett djupt andetag. Kattungarna kommer flygande som blixtar för att hälsa mig välkommen. Det var skönt att komma hem. Mitt hem. Där jag och min familj bor. Min fristad. Min kyl med min mat. Min TV. Här bestämmer vi. Vi gör som vi vill. Stressen släpper lite och jag gråter. För det är så otroligt skönt att få komma hem. Vi kramar om varann länge min fru och jag. Tänk vad lyckligt lottad man kan vara. En egen fristad. Där jag bestämmer om jag vill bli störd eller inte. Jag knäpper på TV.n och frugan fixar lunch. Vi äter och allt känns avslappnat. Men telefonerna ringer med bara dolda nummer. Ska man svara? Orkar man svara? Jag har gjort det till en rutin att frugan får ta alla dolda nummer. Jag vill inte prata med sjukvården mer än ytterst nödvändigt. Eftersom all min vård är så rörig, så vet jag inte vem och vad jag kan lita på. Det som den ena läkaren ordinerar det ändrar den andra. Hur ska man kunna veta vad som gäller? Jag är ju så trött i perioder att jag inte ens minns vad jag åt till middag igår. Jag känner också att det inte är bra för mig att bli upprörd och ledsen. Och det blir jag allt som oftast när det handlar om sjukvården. Hittills har inget telefonsamtal gjort mig glad.

Kuratorn från teamet kom hit och kollade upp oss lite efter att vi kommit hem. Mest för frugans skull som är så trött och fylld av sorg och massa ilska. Det var ett bra samtal. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till med kuratorer, om det blir bra eller inte. Vi pratar lite och sen är vi tysta. Och sen pratar vi lite till. Efter att hon gick hoppade jag i säng. Jag var trött och började dessutom få ont. Jag ska försöka spara på min energi till i kväll då min polare Stefan kommer förbi för att kolla på fotboll. Att sitta med Stefan är lite som att sitta hos kuratorn. Vi pratar lite å sen sitter vi tysta. Sen pratar vi lite till. Fast vi pratar inget elände utan pingis å fotboll.. Vilket kan vara allvarligt nog...

Och just när jag ligger här och har det rätt bra efter att frugan fått mig över till sängen ( med möda och besvär) så ringer telefonen. Dolt nummer. Det är dags för provtagning. Suck. Hatar det. Men det är ju lite nödvändigt. Men helst hade jag velat bara ligga här i sängen , upp-pallrad med kuddar och bara låta tankarna rinna in och ut ur huvudet. Och bara tänka på alla tokigheter som rör sig där inne.Nu skulle man ta med en person från Lab och då går det ju som en dans. Nu ska jag ta å lura ut vad vi ska ha till middag och så vila lite inför fotbollskvällen.. Skulle vara surt om det inte går en enda bra match i kväll. Nu när man äntligen är hemma.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här