Var överklagar man det här beslutet?

Gårdagen blev en tuff dag i det Bolldenska hemmet på Källargränd. Maken var trött och slut efter dagen som varit och han hade ont. Vi hade kvällen för oss själva och försökte ta allt i lugn takt..Redan klockan 21 började maken nicka till av trötthet  där han satt. Men han var inte sugen på att gå i säng. När alla procedurer var klara och smärtlindringen tagit kraft så somnade han. Jag låg och strök honom över håret och över kinden. Men, va fuktig han är i tinningen! Känner på pannan. Han börjar bli varm. Tankarna snurrar i huvudet. Hur ska jag göra nu då? Ska jag väcka honom, kränga på honom kläderna, ringa ambulansen och låta honom ligga och vänta åtta timmar på akuten innan han äntligen kommer upp på avdelningen? Eller ska jag låta honom ligga och få fortsätta sova lugnt här i vår säng nu när han äntligen är smärtfri och har kommit till ro? Sen kommer jag på att han har ju fått såret på höften omlagt och då kan han med otur få feber. Jag låter honom ligga kvar i sängen. Jag sover inte bra den här natten. Känner på honom hela tiden. Byter hans fuktiga täcke mot mitt torra.

Älskling sover fortfarande. Det är jobbigt att vara sjuk och det är jobbigt att ha ont. Det är jättejobbigt att vara ledsen och att ha dödsångest. Allt detta drabbas han ju av och det är tufft för honom. Det är jobbigt att stå vid sidan av den man älskar och känna maktlösheten.  Jag vill åka ner till sjukhuset i Gävle, storma in på Onkologen och skrika: Men för i hela fridens dagar GÖR NÅT!!!! Hjälp honom!!!! Det är svårt att se sin man så sjuk, det är svårt att höra han tunga andhämtning när han har ont och det är svårt att se sorgen och desperationen i hans ögon. Det är både svårt och en lättnad när han säger att han inte är klar på jorden. Han har fortfarande saker kvar att göra. Han älskar livet. Han älskar mig och han älskar barnen. Jag älskar honom. Och vårt liv tillsammans hade ju just börjat. Vem har bestämt att det ska vara så här? Jag vill prata med den som är ansvarig. Vi hade helt klart inte gått med på att min man skulle bli så här sjuk.  Vi hade inte sagt ja tack till nåt cancerhelvete. Ursäkta vem är ansvarig? För jag vill överklaga det här beslutet. Jag går inte med på det här.

För jag kommer aldrig att acceptera att det blev som det blev. Jag kommer aldrig acceptera att han fick bli så här sjuk. Och om han rycks i från mig så kommer jag aldrig att tycka och känna att det är okej. Så pass egoistisk är jag. Jag vill ju att min man ska vara frisk och lycklig och leva här med oss. Så att vi kan få vara tillsammans. Ni får tycka vad ni vill om det. Jag är otroligt arg och bitter på sjukvården för att det tog ett år innan han fick diagnos och hjälp. Eller hjälp. Vid första träffen med onkologen så tittar hon på honom och säger: Det finns en chans att du överlever men troligtvis inte. Efter de orden startades den första cytostatika kuren. Och min älskling såg på mig med allvarliga ögon och sa: Jag tror inte att man kommer göra allt för mig, det känns som att man redan gett upp.

Men jag ger inte upp. Jag kämpar och maken kämpar. Idag är en ny dag. Jag hoppas att den blir bättre än gårdagen.. Det är plusgrader. Älskling har fått sova ut ordentligt. Jag ska prova att locka med frukost och se om han är sugen på att kliva upp. Det är bara vi hemma så vi har möjlighet att pussas och kramas mycket. Jag hoppas att allt vad feber heter håller sig borta. Jag önskar inte mycket tycker jag själv. Jag vill att min man och mina barn ska få vara friska och lyckliga. Och så vill jag ha en lugn och fin helg.



Klicka här