Den vackraste människan i världen

Nu är det morgon. Det är söndag .Det ska tydligen vara växlande molnighet och minus tre grader. Jag vill inte ha växlande molnighet, Jag vill ha sol. Jag vill helt klart inte ha tre minus. 12 plus hade suttit fint. Då hade jag packat lite fika och gått ut i solen med maken och de barn som är hemma. Ena dottern var på party i natt. Maken har bävat för när det skulle börja, med partynätter alltså. Han pratade ofta om det, om sin omsorg och sin oro för barnen och sa att jag kommer inte kunna sova när de är ute. Jag kommer vara vaken tills jag ser att de är hemma välbehållna och jag har fått krama om dem. Inatt var första gången som den stora var ute och kom hem sent. Maken var dödstrött redan klockan 10 och vi fick hjälp av nattpatrullen att förflytta till sängen. Han var orolig för dottern och frågade gång på gång hur det var. Hur det nu var bestämt vilken tid hon skulle komma hem. Bad mig skicka ett sms och kolla att hon hade det bra. Klockan 23 orkade han inte hålla sig vaken längre utan somnade. Så det blev jag som fick hålla ställningarna. Och hem kom en nykter dotter som var trött och glad men hungrig. Maken har pratat mycket om alkohol med henne. Eller med båda döttrarna. Och förklarat att man kan inte prestera bra i sin idrott om man dricker. Och att det oftast ta en halv karriär med halvtaskiga resultat innan man förstår det. Hans omsorg och oror för barnen är så stor. Han vet att barnen inte är hans biologiska. Men han älskar dom som om de var det.

Vi kröp ihop tätt intill varann igår. Han tittade på mig med sina bruna ögon. Han är så vacker min man. Och ja sa det till honom :älskling, du är den vackraste mannen i världen, vet du det? Tårar trängde fram i hans ögon och han sa det var skönt att jag fortfarande tyckte det. Själv blev han olycklig av att se sig själv i spegeln. All vätska som hans kropp samlat på sig och att han var så blek...Jag ser naturligtvis hur sjukdomen ändrat hans kropp. Men han är ju så vacker ändå.Hans sjukdom har ju ändrat min kropp också. Jag rycker till varenda gång jag ser mig i spegeln, jag känner inte igen mig längre. När vi blev ett par så tränade vi båda stenhårt och jag hade rutor på magen. Det är mer än ett år sen jag tränade senast. Det finns ingen prioritet i det heller nåt annat eller mer än att ta hand om familjen just nu. All tid och all ork ska min man och mina barn ha. Och just nu är det så att när min man och mina barn fått sitt så finns det ingen energi över till någon eller något. Och jag tycker att min man är den vackraste mannen i världen, trots att hans sjukdom härjar i honom och förstör både kropp och själ hos honom. Han är den vackraste.  Och om jag fick chansen att backa tillbaka mitt liv fyra år så skulle jag inte göra annorlunda. Även om jag visste att han skulle drabbas av cancer så skulle jag välja honom om och om igen. För jag har aldrig upplevt en kärlek som är så stark. Jag har aldrig blivit älskad som jag är av min man. Det finns ju andra saker som jag skulle gjort annorlunda. Jag skulle inte ha skjutit upp saker som vi ville göra. Och jag skulle dessutom sett till att han fick vård mycket mycket tidigare. Inte accepterat så som vi gjorde i början för det håller faktiskt på att kosta honom livet. Min man, mitt livs stora kärlek håller på att ryckas i från mig.

Hela mitt liv har vänt runt 360 grader under senaste året. Jag har omvärderat och omprioriterat. Jag pratade med Angie igår och vi pratade livserfarenhet och visdom. Och vi både grät och skrattade för med den erfarenhet och det som jag nu bär med mig är jag troligtvis 88 år i en 38-årings kropp om man räknar i just erfarenhet och visdom. Jag har helt och hållet vänt upp och ner och ut och in på mig själv .Inget av det som tidigare varit viktigt är viktigt längre. Jag finner ingen glädje i att gå på rean längre. Jag tittar på parkerings-cirkusen utanför systembolaget och skakar på huvudet. Folk skriker och gormar åt varann, felparkerar så det blir rent farligt bara för att hinna in och köpa en karta öl. Jag hör par kalla varandra för fula saker i kassan på Hemköp. Varför? Varför stressar ni som tokar? Ni springer ju iväg från livet! Varför såra den människa som det är menat att du ska älska mest av allt? Behöver du verkligen mer kläder eller gör dina pengar mer nytta i cancerforskningen? Ingen av oss vet ju vad framtiden har att erbjuda. Det jag kan berätta är att i den generation som mina barn tillhör kan räkna med att nästan 50% kan drabbas av en cancersjukdom. Hjärt-kärlsjukdomar skördar dessutom fler dödsoffer än vad cancer gör. Demenssjukdomarna ökar lavinartat. Och vad gör vi? Vi tokshoppar på rean och felparkerar för att hinna till systemet. Vi sänker krog-momsen men har inte pengar till våra forskare så de flyr utomlands. Patienterna tvingas utomlands. Jag tycker att det är en skrämmande framtid som går oss till mötes. Och vi är ett gäng strutsar med huvudet i sanden. Och då får vi också det vi förtjänar. Vi kommer att bli sjuka. Och vi kommer inte att kunna få hjälp.

Min man kan få hjälp utomlands. Han har två amerikanska doktorer från sjukhuset City of Hope som styr över hans vård tillsammans med dr S i Gävle. NU handlar det om pengar för att få råd med flygbiljetter och det sista till sjukvårdskostnaden. Och att min man ska återfå orken så att han klarar flygresan. Han måste bli fri sina infektioner och få bättre ork annars blir det farligt att resa. Det är en hemsk känsla när man känner tidspressen och man vet att vården finns inom räckhåll men man kan inte kasta sig på flyget för just nu är maken för sliten av sina blodförgiftningar. Igår var han piggare än i förrgår. Undrar hur denna dagen blir. Jag ska göra mitt bästa för att göra det till en bra dag för mina barn, min man och för mig själv. Vad tänker ni göra? Det enda jag vet att den som gjort mest goda gärningar i sitt liv vinner.

Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag

Klicka här