Snart kommer jag att bli komplett galen...

När maken fick sin cancerdiagnos så sa hans läkare att det kommer bli en tuff höst. Mitt sinne var inställt på kamp. Trots chocken så kände jag: Kom igen bara! Vi ska ge er en match som heter duga. Vi ska vinna det här. Vi tänkte att jo, det kommer bli två steg fram och ett tillbaka och det får man bara acceptera. Men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det skulle bli. Det som jag möjligen kunde fantisera fram var inte ens i närheten av hur verdervärdigt förfärligt det faktiskt är.

För att ha cancer är en sak. Den där skiten växer i en och slänger ut sina tentakler till andra ställen i kroppen. Just för tillfället vet vi att det växer på skelettet i bröstkorgen, på levern och i körtlar både i bäckenet och vid ena njuren. När han fick diagnosen visste vi bara om körtlarna i bäckenet. Man körde i gång med cytostatikan. Och när jag tänkte på vad som skulle komma så var det den där schablonbilden som man har. Att han skulle tappa håret och må illa. Jag tänkte att jag kan utan problem torka spyor. Och om du tappar håret så är väl det skit samma. För kampen var igång. Nu skulle monstret i min mans kropp förintas. Första gången man hängde på honom cytostatika så grät jag av lycka och av lättnad. Äntligen. Nu har vi övertaget. Men bakslag nummer ett kom ju. Immunförsvaret försvann helt och hållet och han låg på sjukhus i princip hela behandlingsperioden. Den sista kuren fick han inte ens för man befarade att kroppen inte skulle klara det. Och på den vägen har det ju varit. Så fort man tycker att man är med på banan så kommer det smällar som är så hårda att man tänker att hjälp, hur ska jag fixa det här?

Just för tillfället är maken inne på sin tredje vecka på sjukhus. Infektionerna avlöser varann och han drabbas av det ena konstigare än det andra. Han har både svamp och bakterieri blodet. Han har flera sår som krånglar och inte vill läka. Ett av dem ska man operera om inom 24 timmar.  Jag frågade läkaren om ett av de andra såren som inte vill läka och han sa att det ligger ju nära till hands att tro att det kan vara en metastas där med....Okej. Mer spridning då kanske. Inte bra. Inte bra alls.  Mer spridning till skelettet är riktigt uselt. Det var som ett piskrapp över ansiktet. Känner att det börjar snurra i huvudet, Jag håller på att bli galen, jag håller på att förlora förståndet..

Maken ligger på sin sjukhussal och väntar på att infektionsläkaren ska komma förbi. Han har fått jättefula utslag och blåsor på ena benet. Jag är skitnervös över vad det kan vara. Och vad det kan innebära för konsekvenser. Maken vill ju ha sitt nya cytostatika som han själv tror har hjälpt. Han är ju i princip smärtfri efter att han började den och nu vill han inte ha fler bakslag. Och just nu är det ett steg fram och två tillbaka. Och då känns det som att vi kämpar i ett träsk med lera upp till knäna. Det finns ju ingen annan väg än att fortsätta mot målet. Men jag är så himla trött på det här. På att alltid ha en klump i magen. Att alltid vara rädd och ledsen. För det blir svårare och svårare att ladda om nu.

De senaste dagarna har jag inte kunnat vara hos honom så mycket. Jag och smågrabbarna har varit själva här och myst. Vi var upp på sjukhuset i går kväll. Barnen och maken kramades hårt och länge och jag såg hur makens ögon blev glansiga. För allt som jag beskrivit här uppe är vad cancern gör med kroppen. Det som cancern gjort med våra själar vet jag inte om det någonsin går att reparera. Sorgen och smärtan som jag bär på dagligen är avgrundsdjup. Man lär sig hantera den. Någorlunda. Men det gör ont 24 timmar om dygnet. Det stängs aldrig av. Tankarna mal konstant. Jag jobbar hela tiden med att försöka hitta hjälp. Om ingen annan är intresserad av att hitta lösningen på problemet så måste det ju vara min uppgift. Jag är ju hans fru. Jag har ju lovat honom i nöd och lust. Det är ju nöd nu.  Och då kan jag ju inte börja ge upp på honom. På nåt sätt måste jag hitta den person som kan hjälpa honom bli frisk. Om jag så ska vända på varenda sten på denna jord. För jag vill kunna säga välkommen hem älskling, nu börjar vårt nya, friska liv tillsammans.


Det här är en länk för dig som vill lämna ett bidrag
Klicka här